Ayurveda på Sri Lanka. Dag 0, torsdag den 3 februari 2011

Vi reser med Qatar Airways från Arlanda, en mulen och hal torsdag. Det är den 3:e februari och vi är på väg mot Sri Lanka. Vi, det är jag, min mamma och min syster.

Jag är 42 år och jag har fem barn varav två som jag fött själv. Min älskade man bor 70 mil bort med de övriga tre barnen varannan vecka, och tiden däremellan bor vi tillsammans. Vår familjesituation kan med andra ord betraktas som aningen rörig, men vi får i alla fall leva tillsammans 9 dagar av 14 en normal vecka och alla våra barn älskar varandra som syskon.

Min syster Lena är 44, nyskild och förtjust i LCHF-dieten. Sedan separationen har hon kommit igång ordentligt med sin träning.

Sedan har vi lilla mamma. Anledningen till att vi är på väg. I juni förra året diagnostiserades hon med en mycket allvarlig levercancer, eller rättare sagt cancer i gallgångarna inne i levern. Prognosen, enligt Wikipedia, är mindre än sex månader vid inoperabla tumörer. Som mammas. Men nu har det gått åtta månader sedan diagnosen, och hon mår bättre och ser friskare ut än någonsin.

Vi har gått igenom mycket sedan i somras, jag och min mamma. Vi har låtit Deepak Chopra influera oss. Jag lyckades få en återbudstid för konsultation hos ayurvedaexperten Peter Ljungsberg redan i mitten av juni – egentligen hade han inga lediga tider förrän i vecka 42. Utöver det ayurvediska har jag introducerat basisk mat i mammas liv. Tillsammans har vi utforskat makrobiotikens grunder, med hjälp av en lärare vi hittade hemma i Täby. Jag har lagat hur många luncher som helst och sett till att hon ätit, och nu, sedan hon börjat må bättre, är det lika ofta hon som lagar mat. Hon har varit på Vidarkliniken och fått antroposofiska behandlingar under tre veckor i höstas. Hon har prövat Reconnective Healing, och har en gång kvar där. Allt detta i kombination med olika cellgiftsbehandlingar som hållit på sedan i början av augusti.

En datortomografi gjordes i juni, en annan i slutet av september och en tredje i slutet av november. Mellan juni och september var tumören och lungmetastaserna oförändrade, medan den senaste visade små ökningar. I slutet av januari gjordes ytterligare en datortomografi, men resultatet av den får vi inte förrän vi kommer hem från Sri Lanka.

För det är dit vi är på väg. På drömresan som jag tipsade om redan i september. Mamma sa ”Dit vill jag”, och så bokade vi. Trots prognosen. Trots läkarnas dystra inställning. Trots att min hemförsäkring inte skulle betala tillbaka en krona om något skulle hända, eftersom mammas cancer var känd redan vid bokningstillfället. En 10 dagar lång vistelse på Dalmanuta Gardens, en svenskägd ayurvedisk klinik och hälsospa vid Bentota-floden, ett par timmars bilfärd söder om Sri Lankas huvudstad Colombo.

Friskt vågat, allt vunnet.

Planet går på tid, och där sitter vi alla tre. Helt lycksaliga över det faktum att vi faktiskt är på väg. Vi får veganmat (det närmaste makrobiotiskt man kan komma på flygplan) och ägnar resan åt att läsa (jag, Boktjuven, ett projekt jag startade redan i somras) och titta på film (mamma och Lena; Eat, Pray, Love, en underbar film som jag redan sett. Kanske tittar igen på vägen hem).

Vi flyger till Doha i Qatar och resan tar knappt sex timmar. Ungefär två timmars mellanlandning – midnatt i Qatar, behagliga 21-tiden för oss, och sedan boardar vi planet mot Colombo. Qatar är verkligen ett mycket trevligt flygbolag, men här inträffar resans enda obegriplighet:

Planet lyfter 00:50, lokal tid, eller 03:20, destinationstid. Men istället för att släcka ned i kabinen och få alla i sömn så börjar kabinpersonalen servera middag. Middag! Mitt i natten, inför en mycket snålt tilltagen sovstund. Jag vill inte äta så jag gör mig besvärlig. I alla fall lite. Gömmer undan maten vid mina fötter och kryper ihop för att sova. Vid halv sex, Sri Lanka tid, börjar det lugna sig så pass att det går att somna. Jag orkar inte ställa någon klocka, men tänker att vid sju vore det bra att vakna. Då hinner jag äta i lugn och ro innan vi landar klockan åtta. Snälla kroppen, vakna om en och en halv timme, okej?