Grattis, syrran!

Min syster Lena fyllde år i lördags, och i söndags hade vi sådan tur att vinden vände, klockorna klämtade och tuppen gal (typ).
Ett tidigt flyg hem (pga Tuvas fotbollsträning på eftermiddagen) i kombination med avbokad fotbollsträning, i kombination med att syrran sköt upp sitt firande till söndagen, och voilà - vi fick möjlighet att åka och fira födelsedagsbarnet :-)

Tuva och Vilma älskar att hälsa på hos sina kusiner, och kommer alltid hem och är alldeles förälskade i alla djur.
Höns, kaniner, hundar som inte hårar utan bara är mjuka, varma och gosiga, och nu det senaste tillskottet: dvärghamster.

Det går lite trögt att känna sig som världens bästa mamma när man inte ens kan erbjuda sina barn att få ha en liten ynklig dvärghamster. Men den stackarn (de stackarna, de ska tydligen vara minst två för att trivas) skulle aldrig överleva mina resscheman.
Barnen övar på sina cockerspanielblickar. Intensivt.
"Men vi kan ta med den hem till pappa, förstår du mamma!".

Hmm. Jag blir nog tvungen att rannsaka mina skäl.

Om två dvärghamstrar (med behagligt kort livslängd, jämfört med tex hund eller katt) flyttar mellan pappa och mamma när barnen gör det...
Och hämtas i "det andra" hemmet för de kan ju inte hänga med till skolan...
Och får bo kvar hos barnens pappa om vi åker bort något lov...
Och Tuva och Vilma tar hand om dem helt själva... (reality check. Tuva kanske. Inte Vilma. Inte ännu.)

Varför inte, egentligen?

När jag var liten hade vi hundar, katt, sköldpadda, marsvin, ökenråttor, dvärgkaniner, dvärgvädurskaniner, möss (musfarm, faktiskt), marsvin och undulater. Inte alla samtidigt förstås, men ändå.
Själv lärde jag mig att jag inte ska ha smådjur, jag tycker de är rent ut sagt tråkiga. Bara massa skötsel och jag hade inte tillräckligt med tålamod för att gosa så att de blev tama.
Men hur ska mina barn kunna lära sig det (eller något annat) om de inte får skaffa sig egna erfarenheter?

Jag tror att jag ska göra detta enkelt för mig.

Jag låter barnen tjata på sin pappa istället :-)
Han är bättre på att stå emot cockerspanielblicken (och hade typ inga smådjur när han var liten).
Och om han går med på att hämta dvärghamstrar när han hämtat barnen (och husera dem hos sig när barnen är där), då gör jag också det.

There. Said it. And now over to something completely different: Ätbara djur.

Som jag nämnde har min syster höns också.
Vi fick några tuppkycklingar av henne som vi bjöd C3 och LC på på nyår. Vi lagade dem med en stor dos kärlek (och ganska mycket grädde och soltorkade tomater) och de smakade gudomligt - till och med för mig som normalt inte äter kyckling.

I söndags fick jag med mig ägg hem. Hemmagjorda. Små gulliga "nybörjarägg" och lite större, lagda av mer rutinerad hönor. Blanka skal från den ena rasen, matta skal från den andra.
(Lite coolt det där. Individuella ägg. Nästan så att man vet vad de heter!)

Tuva äter dem till frukost och igår gjorde hon och jag en ost- och räkomelett till middag. Tror aldrig jag har sett så färska ägg, och omeletten smakade förstås helt fantastiskt.

Tack kära syster, för att du låter oss dela din skatt!
Och grattis i efterskott :-)

Peace, love and understanding

Gah.
Vissa dagar, veckor, perioder är helt enkelt ganska utmanande för själen.
Jag är inne i en sådan nu.

Hur håller man fokus på klar, tydlig och ärlig kommunikation när någon plötsligt börjar komma med osakliga anklagelser, personangrepp och rena lögner?
Hur behåller man sitt lugn när någon börjar hota en?
Hur fortsätter man att ge när någon plötsligt börjar kräva, försöka ta?

Det är inte så lätt. Inte alls så lätt.

Men jag gör mitt bästa.
Då och då lyckas jag hitta ett lugn, en trygghet, en förvissning om att allt kommer att bli bra.
Om jag lyckas hålla mig tydlig och saklig, och inte låter mig skrämmas av hoten, då blir allt bra.
Om jag jobbar för att hitta en lösning som är den bästa för alla ("think Win-Win", tack Steven R. Covey), då blir allt bra.
Jag njuter av de där ögonblicken av lugn och trygghet. Försöker få dem att bli fler och längre än perioderna när jag istället går i försvar mot attackerna och hoten.

Jag har en bit kvar innan jag lyckas... Å andra sidan är ständig utveckling samma sak som livet.

Grejen är den att det finns inget att vara rädd för.
Det finns inget att försvara sig mot.
Attackerna, de osakliga anklagelserna, hoten - de kommer ur rädsla. De kommer inte ur illvilja, även om resultatet kan verka illvilligt.
(Precis som i alla mänskliga konflikter. Tänk vad enkelt det vore att uppnå världsfred om vi bara fick lära oss att komma överens och förstå varandras rädslor, istället för att lära oss att kriga och hävda oss. Tänk en allmän vänplikt istället för värnplikt, en förståelsemakt istället för försvarsmakt. Tänk om all denna konfliktenergi världen över riktades på fredsenergi istället...)

Illvilja kan jag inte förstå. Rädsla däremot, den kan jag både förstå och förlåta.
Jag har också varit rädd, och jag hoppas att dem jag sårat när jag varit rädd har förlåtit mig eller någon gång kommer att förlåta mig.
(Om inte annat så för sin egen skull. Testa att förlåta någon för något "oförlåtligt" och upplev den totala friheten! Inga "han/hon måste faktiskt förstå att han/hon gjorde fel", bara släpp taget. Förlåt, och ge dig själv ro.)

Om jag bara fortsätter att ge, att arbeta för en Win-Win i alla situationer, då blir allt bra.

Det finns bara ett beteende jag kan ta ansvar för, och det är mitt eget.
Jag kommer aldrig smutskasta, vara osaklig eller backa på gjorda överenskommelser.
Jag kommer aldrig försöka ta, istället för att ge.
Jag kommer aldrig försöka hota någon till lydnad.

Aldrig.
Jag är en bättre människa än så.
Jag har inte alltid varit en bättre människa - det var det där med ständig utveckling - men jag har en högre standard för mig själv nu och jag tänker fortsätta att höja den.

Det här är livet. Det finns inga ursäkter för att bete sig illa.
Det som känns rätt i hjärtat, det är rätt.

Peace, love and understanding.
Kunde inte sagt det bättre själv.