Nya tag...

Nä, nu får det vara nog. Sedan barnens pappa började bråka i december har jag levt i ett vakuum. Från att ha en väldigt bra kommunikation där vi haft lätt att komma överens om lov och eventuella byten så har han blivit som förbytt. Jag vet inte vad det beror på, men det sammanföll med att han och hans nya tjej flyttade ihop.
Jaja.

Det är inte så härligt.
Men det är bara att leva med.

Så nu tänker jag mig att jag tar nya tag. Ska testa att försöka blogga minst en gång i veckan och se om jag får ihop något jag gillar. Jag har ju lite att ösa ur:
Om livet som 0-2-5-barnsmamma, och hur jag får ihop det med att tre av barnen (och mannen) bor i Umeå. Medan jag själv bor i Täby.
Om att vilja försörja sig på att skriva. Om min passion för utveckling. Om mina fantastiska vänner.
Eller vad det nu kan bli.

Sist jag skrev oroade jag mig lite över växthuset. Nu är all snö borta, gräset har blivit grönt och alla fantastiska vårlökar sprider väldoft i trädgården. Alla glas hade klarat snötrycket och växthuset, Palatset, står nu och ståtar längst ned i trädgården.
Det är inte så långt till ”längst ned i trädgården”. Det är närmare bestämt 13 meter från altandörren till Palatsets dörr. Men det låter ju så bra :-)

Palatset har fått tillbaka sin takkrona, sin fontän och sina möbler. Jag äter lunch där varje dag, och middag om solen legat på så att värmen dröjt sig kvar.
Tomaterna flyttade ut i förra veckan och i morse ställde jag ut squashplantorna. De är en dag gamla och redan 6 cm höga. *Stolt mor*.
Jag har fuldragit en elkabel från huset för att hålla liv i grönsakerna om det blir kalla nätter. Elkillen ska komma och göra jobbet på riktigt. Han sa att vi behövde gräva en ränna först, 35 cm djup. I lerjorden.
Har ni tänkt på vad kreativ man kan bli om man ställs inför omöjliga (eller fruktansvärt obehagliga) uppdrag?
Plötsligt inser man att en trädäcksbrygga mellan trädäcket och Palatset är en fantastisk idé!
(Dessutom en barnlek jämfört med att gräva i vår lerjord.)
Till saken hör att jag är trädäcksfetischist. Det är ett släktdrag. Falkar föds med en deWalt i handen och har tryckimpregnerat virke i sandlådan.
Så till sommarens projekt (trädäck där växthuset stod förut, pergola där växthuset stod förut, nytt plank mot grannen för att stötta pergolan, staket längs en del av det befintliga trädäcket, odlinglådor till de nya planteringarna, tak över odlingsbädden, entrétrappa på framsidan) har nu lagts ännu ett bygge.
Micke får nog spader när han läser det här.
Själv känner jag mig som Kråkan. Vad ska man med en trädkoja till när man har byggt den? Då bygger man väl en ny?

Micke, jag älskar dig över allt annat. Jag lovar att vi ska hinna sitta lite i sommar också.
Kanske i hänggungorna under den nya pergolan?