Ovillkorlig kärlek

Det händer att jag drabbas av en fullständigt förlamade rädsla för att förlora Micke. Inte till någon annan, men i en olycka eller sjukdom eller något annat läskigt. Någon sorts för tidig död (där allt inom de närmaste 100 åren är för tidigt).

Otäcka tankar som gör mig orolig och gör så att jag har svårt att fokusera på Här, Nu.

Vilket är det som utlöst det här blogginlägget. För det är ju så otroligt kontraproduktivt. Nästan löjligt, faktiskt.

Det enda jag kan vara riktigt säker på att jag har är ju Här, Nu.

Om jag och Micke får leva lyckliga, friska och starka tillsammans tills vi är 140 så är det ju rätt fånigt om jag har tillbringat alla de åren med att oroa mig. Istället för att njuta av varenda sekund.
Utan försäkringar, krav och villkor.

Villkorslös kärlek, alltså.
Vad är det egentligen? Finns den?
I större delen av mitt liv har jag ansett att det är en myt, på gränsen till dumhet. Inte går det att älska utan villkor, då blir man ju bara trampad på, överkörd, utnyttjad. Typ.

Fast jag tror inte längre att det är sant.

Har man en hyfsad självbevarelsedrift och älskar sig själv (utan villkor, duh...) behandlar man sig själv bra. Och då låter man inte andra behandla en illa.

Villkorslös kärlek ska inte förväxlas med kärlekslöshet.

Jag älskar utan villkor för min egen skull. För att jag vill älska, för att meningen med livet är att älska och uppleva. För att kärlek ger mig kraft och lycka. (Sedan brukar det smitta av sig, men jag kan faktiskt bara ta ansvar för min egen upplevelse.)

Jag ska villigt erkänna att jag bara precis har börjat min bana som villkorslös älskare.
Det första steget är att älska sig själv.
Ujujuj. Det är nog det svåraste av allt. Jag känner ju till alla mina fel och brister, min otillräcklighet, mina oförmågor.
Men jag börjar så smått övertyga mig själv om att jag är värd att älskas i alla fall. Så länge jag är sann mot mig själv och gör mitt bästa.

Den tanken är lite svårsmält för en prestationsinriktad människa som jag.
Att mitt bästa räcker. Att mitt bästa faktiskt är tillräckligt bra.
Tänk att jag aldrig mer behöver känna att jag inte räcker till.

Vilken frihet!
Det är det som är essensen av ovillkorlig kärlek. Frihet. Total frihet. För om jag inte kräver något tillbaka när jag älskar, är jag faktiskt helt fri.
Fri att ge, bara för att ge.
Fri att känna tacksamhet över Här, Nu. Utan att oroa mig för en freak accident eller vad sjutton som nu skulle kunna hända.
Fri att njuta av livet. Passionen. Lugnet. Tryggheten i Här, Nu.
Totalt fri.

Om du också är sugen på att börja din väg mot total frihet men inte riktigt vet i vilken ände du ska börja så kan jag rekommendera några böcker jag läst på sistone. De har i alla fall givit mig en hel del nya tankar och insikter.

Lyckan, kärleken och meningen med livet. Munken som sålde sin Ferrari. Samtal med Gud. Fyra grundstenar till ett bättre liv. The Reconnection.

Man kan ana ett andligt tema, dårå.

Märkligt. Det hade jag inte trott för ett år sedan.