Ayurveda på Sri Lanka. 10 dagar, 4-13 februari 2011.

Tänkte försöka mig på en sammanfattning av vår resa.

1. Sri Lanka är underbart. Helt underbart. Åk dit.
   
2. Men kolla upp regnperioderna först. I sydvästra Sri Lanka är det tydligen sep-nov/dec som är blötast.
3. Åk till Dalmanuta och låt dig tas om hand! Kör "Full Board Ayurveda" och gör det helhjärtat, lyd doktorns råd och låt den underbara personalen skämma bort dig.
   
4. Prisvärt! Enligt gällande prislista kostar det €125 per person och dygn i dubbelrum (bungalow) och då ingår: All mat och alla stärkande mediciner. Minst 1,5 h behandling (massage osv) per dag. 1 h yoga per dag. Doctor's appointments så ofta man behöver (typ inför varje behandling). Fräscha bungalows med uteplatser. AC och fläkt. För att inte tala om den vänliga och trevliga servicen.
   
5. Stanna längre än 10 dagar... Och lägg åtminstone en dag på shopping i Colombo, antingen i början eller i slutet av resan. 2*2,5 timmar i bil för några timmars shopping är inte optimalt.
6. Ta med sandaler som inte behöver knäppas eller stängas. Man tar av sig skorna varje gång man går in någonstans, då är det skönt att bara kunna glida i och ur skorna.
7. Varma kläder är helt onödigt, i alla fall om man håller sig på sydväst-kusten i februari. Men det kan vara skönt att ha något att täcka axlar och knän med om du går ut och går (och, tror jag, nödvändigt om du vill besöka ett tempel).
   
8. Om du inte tänker köra Full Board Ayurveda kan du lika gärna ta in på något vanligt "turisthotell". Finns säkert drösvis längs med de långa stränderna.
   Charmen med Dalmanuta är att bli ompysslad och må bra inifrån och ut.
   
9. Qatar Airways har bra flighter från Stockholm. Inte de allra billigaste biljetterna, men superkorta mellanlandningar och *outstanding* på att hålla tidtabellen.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 10, söndagen den 13 februari 2011

It’s just another day in paradise for you and me. Bara det att det är den sista dagen.

Jag tar sovmorgon. Tänker att det är nog inte så förskräckligt många som ska ta bussen till jobbet en söndagsmorgon, och dessutom vill jag inte att hundarna ska föra massa oljud alltför tidigt. Smyger mig således upp 6.15 istället för 5.45. Det är redan ljust ute och jag är pigg.

Folk är faktiskt uppe och sopar som vanligt, men jag hade rätt om bussarna. Totalt två, på en dryg halvtimme. Och inte många som står och väntar vid vägkanten, så jag hinner slappna av i ansiktet mellan alla leende good morning:s. Folk känner verkligen igen mig nu, hojtar glatt från sina trädgårdar när de ser att jag springer förbi.

Isken-hunden är inte länge någon ilsken-hund. Han ser mig på avstånd, skäller till lite symboliskt – yap, yap – och så smiter han in i sin trädgård. Jag springer förbi (hans?) två valpar. De tultar omkring på ostadiga valpben, precis vid vägkanten naturligtvis, och nyper varandra i öronen. Gudomligt söta.

Morgonyoga, och så frukost. Sidanta har förberett vårt vanliga frukostbord med en överraskning: ett litet hav av rosa blommor ligger utspridda mitt på bordet. Han ler åt våra förtjusta suckar. Det är så hjärtknipande på något sätt, hans omtanke om oss och hans vilja att göra oss glada. Vi sätter oss och suger i oss av utsikten, värmen, denna vår sista frukost på det här underbara stället.

I vanliga fall när jag är bortrest – oavsett hur lång eller kort resan har varit – så är jag alltid redo att åka hem när det drar ihop sig till sista dagen. Men inte här. Inte nu. Visst, jag fogar mig i mitt öde. Men nej, jag vill inte åka härifrån. Tio dagar är långt ifrån tillräckligt på det här stället. Trots att man och barn väntar därhemma.

Till råga på allt visar det sig att de flesta tror att vi ska stanna en dag till. Vi kommer åka härifrån strax efter midnatt, så tekniskt sett ska vi ju det. Läkaren och massöserna blir lite tagna. Oh, no! I was going to give you a flower bath the last day! Det är tydligen tradition att avsluta behandlingen med blombad, och någon form av special face treatment. Attans. Man kanske kunde få den där special face treatment ändå, någon gång under dagen, frågar jag försiktigt. Doktorn lyser upp. Men naturligtvis, det var ju en bra lösning! Då får vi i alla fall nästan allt som de har planerat för oss!

Jag får min specialbehandling direkt efter min vanliga behandling. Jag får ligga på en brits i doktorns mottagningsrum, och doktorn själv och mammas massör hjälps åt att kleta in mitt ansikte med en oerhört seg massa. Sedan får jag ligga där i nästan en halvtimme medan massan stelnar. Det visar sig vara en lermask, och när den är tillräckligt torr (doktorn knackar lätt på min kind för att kontrollera, tap-tap-tap) så får jag gå och skölja bort den med vatten. Len som sammet blir jag. När mamma och Lena får sina specialbehandlingar, efter lunch, får jag njuta av den visuella delen också. De ser ut litegrann som Fiona i Shrek, trots att leran är ljusgrå och inte grön. Oerhört chica.

Lunchen, ja. Den sista lunchen på det här underbara stället. Det är mycket ”den sista xxx” idag. Vemod, nästan ångest. Vill inte åka härifrån. Den sammetslena värmen. De omtänksamma människorna. De vackra leendena. Omhändertagandet, maten, vilan. Jag vet att vi inte ska stanna. Det är klart att vi ska åka hem. Men jag VILL INTE.

Efter lunch är det dejt-dags. Vi ska hälsa på hemma hos en bekant, och så snart mammas och Lenas Fiona-masker är borttvättade ger vi oss av. Planen är att ta en tuk-tuk ute på vägen, men det dröjer innan någon kommer så vi börjar gå. Det är varmt och vackert. Och det är roligt att få visa mamma och Lena i alla fall en liten del av det jag njuter av varje morgon.

Vi har kommit bra mycket längre än halvvägs när vi äntligen får en tuk-tuk. Nu är ”bra mycket mer än halvvägs” inte så förskräckligt långt, kanske en kilometer, men det är varmt och mammas höft gör det svårt för henne att gå. Vi klämmer ihop oss och efter en mycket kort resa är vi framme.

Min bekants svåger hälsar oss välkomna ute på vägen och när vi kommer fram till huset möter hans fru oss genom att hänga halsband av blommor runt våra nackar. De består av lotusblommor uppträdda på en sytråd och hon har köpt dem i templet tidigare samma dag. Hon berättar att lotusblommor är Sri Lankas nationalblomma, och att de kommer öppna sig till kvällen. Nu är de stängda, men man kan ana hur fantastiskt vackra de kommer bli när de slår upp de blåa knopparna.

Vi får sätta oss i soffan och lämnar ifrån oss våra presenter. Sonen i huset är 11 år och blir jätteglad över både kakorna och ballongerna. Själv önskar jag att jag hade tänkt på att ta med något ”typiskt svenskt”. Note to self: ta hädanefter alltid med något presentliknande vid utlandsresor. För första gången i mitt liv förstår jag poängen med dalahäst-nyckelringar…

Vi blir serverade fyra sorters sockerkaka men som de renade människor vi numera är har ingen av oss något som helst begär efter socker. Vi delar på en bit av varje sort och skyller på doctor’s orders för att slippa ta om. Det är så sött att det krulllar sig i munnen. Vi får varsin king coconut också, serverad i sig själv med ett sugrör nedstucket. Maffigt.

Sonen är uppspelt så att det räcker för en hel by, och lämpar över en hel hög med familjebilder till oss. Vi ooh:ar och ahh:ar och tittar igenom hela bunten medan svågern konverserar oss på näst intill obegriplig engelska och frun ”översätter” hans frågor. Vi byter adresser och jag lovar att maila bilderna vi tagit av dem och oss.

Klockan passerar fyra och det börjar bli dags för oss att dra oss därifrån. Familjen släpper motvilligt iväg oss och den här gången hinner vi bara gå några hundra meter innan en tuk-tuk kommer och plockar upp oss.

Väl tillbaka till Dalmanuta är det dags för en av dagens höjdpunkter: läsa i skuggan vid poolen. Ahh. Jag hinner precis avsluta Tillsammans är man mindre ensam innan det är dags att yoga. Vilken underbar bok. Åh, vad jag har slickat i mig formuleringarna och levt mig in i Camilles, Francks, Philous och Paulettes öden!

Den sista yogan… Vi är bara fyra elever idag, och i slutet av lektionen sjunger jag och Lena med i Gayatri Mantra. Vi har repat minsann, letat rätt på texten (eller i alla fall hur texten låter) och låtit Spotify köra en spellista med säkert sju eller åtta olika versioner på repeat.

Så är det dags för den sista middagen. Vi har förbeställt lagoon prawns, och det är en upplevelse jag absolut inte vill vara utan. Våra räkor är aningen mindre än dem vi fick se häromdagen, men fortfarande groteskt förvuxna. Och goda. Lika goda som de är stora. Doktorn kommer ut och tar oss på bar gärning när vi bryter oss in i de långa benen. Vi är dock förlåtna, behandlingen är avslutad och ikväll är det inga piller eller jägermeistershotar som ska delas ut.

Det är med en stor portion vemod vi tar farväl av personalen och pallrar oss iväg till bungalowen. Vi har redan packat, och hinner med nästan en timmes slummer innan det är dags att gå upp igen, strax efter midnatt. Nu bär det av.

Resan hem går smidigt. Bilresan går på två timmar, minibuss med inte-så-modern fjädring. Flyg till Doha. Läser. Äter flygplansmat. Sitter i säten som inte är tänkta för sömn. Slumrar, någon timme här och där. Repeat until mellanlandning i Doha – precis så lång att vi hinner sträcka lite på benen innan det är dags för nästa flyg. Läser. Äter flygplansmat. Sitter i säten som inte är tänkta för sömn. Slumrar, någon timme här och där. Repeat until touch-down på Arlanda.

I Sverige har det snöat. 35 cm. Snövallen som kommunen plogat upp framför uppfarten är nog 60 cm hög. Jättebred. Massiv, rent av. Ja, men välkommen hem då.

På onsdagen, två dagar efter hemkomsten, har mamma en läkartid. Datortomografin från januari ska följas upp. Läkaren strålar. Tumören har krympt. Det är så ofattbart att ingen av oss riktigt förstår. Den har krympt. Blivit mindre. Med mammas typ av cancer är det något som är så ovanligt att det inte ens syns i statistiken. Ett mirakel, helt enkelt.

Tack, underbara universum. Tack för att vi har det här livet att leva, och för att vi faktiskt lever det.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 9, lördagen den 12 februari 2011

Det är allt lite svårt att komma upp efter knappt sex timmar sömn, men jag vill gärna hinna ta några foton. Smyger mig ut utan att väcka Lena och mamma – kommer ihåg kameran – men vid grinden är det stopp. Ingen där som kan släppa ut mig. Känner på den lilla dörren i grinden, det sitter en nyckel i, men jag lyckas inte vrida om den. Tar en liten sväng förbi receptionen men alla sover. Hallå, klockan är ju bara sex och det är lördag morgon.

Överväger möjligheten att klättra över grinden, men slår genast bort den. Fullt av vassa pinnar. Ser mycket oskönt ut.

Ger mig på den lilla dörren igen, och till min stora lycka får jag faktiskt upp den med en portion måttligt våld. Wesa free! som de säger i Star Wars.

Människorna i byarna som jag passerar börjar känna igen mig (nå, det kanske inte är någon större utmaning) och hälsar lika glatt som vanligt. Chandana är ute och vinkar när jag går förbi och jag stannar några minuter och pratar (nåja, försöker förstå hans engelska i alla fall) innan jag fortsätter min promenad. Det är fortfarande tidigt och här och var ligger dödsföraktande hundar ihoprullande längs med vägkanten och sover. Ilsken-hunden ser mest spak ut när jag kommer, smiter in bakom en häck och skäller från behörigt avstånd. Bättre så. Tack så mycket.

Trots den förlängda promenaden har jag tid med ett yogapass före frukosten. Idag funkar varken lotus eller att få ner bröstkorgen i golvet i wide angle forward bend, men det gör inget. Det är så skönt att mjuka upp kroppen och jag mår så bra av att får röra på mig.

Utsikten från frukostbryggan är lika storslagen som vanligt. Vi har bara två dagar kvar i det här paradiset, och suger i oss varenda ögonblick. Fåglarna gör oss sällskap men idag är det ingen som fastnar på bild. Det är särskilt en gynnare, en liten fågel med ett par långa vita stjärtfjädrar som vi vill föreviga. Stjärtfjädrarna ser nästan ut som en svans, så fågeln liknar en liten apa och när den flyger är det som en girlang som släpar efter den.

Jag har behandling klockan 11. Idag är det head massage, face massage, foot massage och nykomlingen thermo massage som gäller.

Massagen är så skön att jag nästan somnar. Herregud så avslappnad jag är. Så är det dags för thermo massage. Dinusha värmer upp påsar fyllda med ris kokt i mjölk. Sedan masserar hon in olja på den kroppsdel som ska behandlas och så kör hon igång. Stomp, stomp, stomp. Hon buffar med den heta rispåsen på huden, tillräckligt snabbt för att det inte ska börja brännas, och så fort den börjar svalna (det går fort) byter hon den mot den upphettade påsen på värmaren. Stomp, stomp, stomp, över hela kroppen. Det är jätteskönt, men jag måste säga att jag föredrar vanlig simpel body massage. Kalla mig konventionell, men sådan är jag.

Sidanta håller på och utbildar en ny servitör som får förtroendet att servera oss vår frukt efter lunchen. Eller, nej. Han får bära ut våra tre frukttallrikar och ställa fram dem åt oss, men sedan inser Sidanta att en Katastrof kan vara i annalkande. Har springer – nej han galopperar! – och tar ett långt språng upp på bryggan och kastar sig fram till vårt bord innan vi hunnit lyfta gafflarna och sätta tänderna i potentiellt icke-korrekt frukt.

Nu har han oroat sig lite i onödan. Dels har den nya killen full koll, tallrikarna är helt rätt utplacerade. Dels har vi full koll, mamma och Lena har fått ananas vilket pitta-Åsa inte får äta.

Det är lite sött. En tjurrusning för att säkerställa att vi fått den ayurvediskt rätta frukten. Man får allt lov att säga att Dalmanutas personal är personligt engagerad i sina gästers väl och ve!

Papayajuicen vi får till lunchen är också minnesvärd. Den är ovanligt tjock, och sugrören är en ny variant. Aningen tunnare än de förra. De ser ut som oboe-munstycken när man försöker suga upp juicen genom dem. Med betoning på försöker. Tur att vi fått skedar också, om man säger så.

Eftermiddagen tar vid. Vädret är fantastiskt och jag och Lena tar vår lilla D-vitaminkur vid poolen. När jag gjort mina 2x10 minuter smiter jag in i skuggan under palmerna, där mamma ligger och läser ayurvedisk basmedicin. Själv har jag fortfarande sällskap av den ack så välskrivna Tillsammans är man mindre ensam.

Detta är njutning. Värme. Skugga. En god bok. Människor man älskar.

Vi ligger länge, och först framemot halv fem börjar vi röra på oss. Mamma och jag vill ta en tur till Dhargatown, vi är ju bortbjudna imorgon så någon form av present behöver inhandlas.

Vi får gå ända ut till stora vägen (vad kan det vara? 400 meter?) innan det kommer en ledig tuk-tuk. Jag erbjuder honom 100 rupies för att köra oss till stan och så är vi iväg. Det gäller att hålla i sig, vägen är guppig och chauffören navigerar med någorlunda säker hand genom trafiken.

Det är tur att mamma är med. Jag tycker det är så svårt att köpa presenter, särskilt till människor jag inte vet något om, men mamma slår till på ett stort paket blandade mördegskakor och så hittar vi dessutom en påse med 144 ballonger. Kommer göra succé oavsett hur många barn och syskonbarn som finns i familjen. Briljant.

Vi tar en tuk-tuk hem och hinner i lugn och ro byta om och hasa iväg till yogan. Stretcha, töja, mjuka upp. Lite styrka, uthållighet och balans på det. Och en stunds uppiggande avslappning (visst är det lustigt?) på slutet.

Jag och Lena går i förväg till köket för att få lära oss laga kyckling. Den här gången får vi inte hjälpa till, bara titta på. Skönt, var inte så sugen på att filea fjäderfän. Är sällan det.

Man tar en kyckling, filéar den och skär i lagom munbitar. Hettar upp kokosolja i en panna. Lägger i tunt skivad rödlök, finhackad vitlök och färskriven ingefära. Sedan kryddorna: gurkmeja, curry, svartpeppar. En aning chili, en nypa kanel-kardemumma-nejlika och så salt. Så i med kycklingbitarna. Fräs en stund och häll sedan på lite vatten. Koka under lock i 10 minuter och smaksätt med kokosmjölk. Färdigt.

Okomplicerat och gott. I alla fall om man gillar kyckling.

Vi får sällskap till middagen även idag. Våra svenska vänner underhåller oss med fantastiska historier medan de mumsar på sin hummer och vi på vår barracuda. Det blir många gapskratt och jag, mamma och Lena fnissar fortfarande när vi går upp till vår bungalow vid läggdags.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 8, fredagen den 11 februari 2011

Vaknar av klockan 5.45. Efter en kort överläggning med mig själv vinner hon den aktiva. Hon som inte är på Sri Lanka för att sova utan för att uppleva. Jag gillar henne.

Chandana öppnar grinden och jag är ute på vägen klockan 6. Värmen, denna ljuvliga värme, omfamnar mig och jag springer med lätta steg. Inser snart att jag har glömt svettisen. Det är tydligen mycket nu… Får väl vara glad över att jag kommit ihåg trosorna i alla fall.

Bävar litegrann inför att springa igenom ilsken-hundens by. Han är faktiskt ganska ohärlig, den där jycken. Snuddar vid tanken på att beväpna mig med en liten käpp men släpper den lika snabbt. Verkar så otrevligt på något vis.

Det är väldigt sparsamt med trafik, men precis i början av ilsken-hundens by blir det faktiskt trafikstockning. Två bussar möts, och de får faktiskt inte plats båda två på den smala vägen. Den ena, den mötande, backar undan så att den andra, som jag nu har trixat mig förbi, kan passera via en lite bredare remsa av vägen. Framför mig har jag nu fri väg. Och ilsken-hunden. Han står och puffar med nosen på något som ligger på vägen, alldeles upptagen är han. Bussen som nu kommit ikapp blinkar med helljusen och hunden går motvilligt åt sidan. Kvar i strålkastarskenet sitter en liten valp och tittar nyfiket på bussen. Så slinker den undan, precis i tid, och jag passerar den och ilsken-hunden med en fet buss mellan oss.

Hinner glädjas en kort sekund över både valpen, omtanken och min frigång, men säg den lycka som varar för evigt. Ordningen är återställd och ilsken-hunden rusar efter mig, vilt skällande. Skit också.

Men nu är jag banne mig trött på att vara en Mycket Suspekt Främling. Han får faktiskt ta och ge sig, jycken. Mina ballar faller på plats och jag tvärstannar, vänder mig och ryter ifrån. Hunden nitar, backar undan och slutar skälla. Jag fortsätter springturen och han kommer ihåg sitt självpåtagna uppdrag som otrevlig vakthund.

Den här gången vänder jag och går emot honom istället. Jag ryter; schas, nej, lägg av och andra ord som hunden verkar förstå den exakta innebörden av. Kompletterar bilden med illustrativa gester. Ha. Nu låter han mig springa iväg utan att jag efter. Jag passerar den unga kvinnan som hutade åt honom härom morgonen. Hon skrattar och hälsar.

Tänk. Så enkelt det är. Låt dig inte hunsas. Låter du dig styras av någon – kanske någon som inte bryr sig ett dugg om dig egentligen, bara sitt eget revir – då blir du begränsad.

Gör anspråk på din plats i världen, och den är din.

Jag har lika stor rätt som någon annan att vistas på den här vägen, och tänker inte vara rädd för en hund med snäv världsbild.

På min fortsatta runda möter jag den första motionerande lankesen hittills. Eller har han bara bråttom? Han springer barfota längs vägen, inte direkt träningsklädd, men inte heller i något som ser ut som arbetskläder. Eller, ptja, det beror ju naturligtvis på var man arbetar.

Gåtan får sin lösning på vägen tillbaka. Han gör faktiskt armhävningar mot ett litet räcke vid vägkanten. Helt klart en fellow exerciser. Det är väl han och jag i hela Bentota-området.

Ilsken-hunden håller sig undan på hemvägen, men pga en tuktuk som parkerat mitt i gatan är jag tvungen att springa rätt nära den icke-så-gästvänliga tiken med de mjölkstinna juvren. Hon är dock upptagen, alldeles upptagen, av att ge di till en liten valp. Den ser ut att vara ungefär lika stor som den som ilsken-hunden duttade med. Där ser man.

När jag kommer hem öppnar Chandana åt mig. Han frågar om jag ska ut och gå imorgon bitti också, och säger att han ska hålla utkik efter mig när jag passerar hans by vid 6-tiden. Snacka om att jag börjar bli känd i omgivningarna...

Avslutar morgonpasset i yogasalen, där jag utökar min vanliga sekvens med en superskön position från gårdagen. Den stretchar mellan skulderbladen, ganska högt upp, precis där jag brukar ha problem. Vågar mig dessutom på en liten lotus. Det går om jag tar det besvärliga högerbenet först. Men hur i hela friden ska detta någonsin kunna bli en vilsam position? Min stackars högerfot är hårt tryckt mot vänsterlåret, och jag känner mig långt ifrån fridfull och meditativ när jag kämpar för att hålla kvar positionen åtminstone några andetag. Oum. Liksom.

Mamma och Lena börjar vakna till liv vid halv åtta, och klockan åtta sitter vi på vår fridfulla frukostbrygga och ser ut över vattnet. Floden är nästan spegelblank, den flyter så stilla och lugnt så här dags. Fångar en liten blå fågel på bild, liksom en gynnare som bor helt nära bryggan, under det stora trädet vars grenar hänger ned i vattnet. Den har gäckat kameran förut, men nu flyger den fram och poserar snällt på bryggan.

Jag är faktiskt inte så hungrig (it’s a mystery!) men tar ändå en extra portion soppa. Mest av princip. Jag har ju faktiskt svettats en hel del och det ser ut att bli en varm dag. Någon ordning får det lov att vara.

Klockan nio är vi färdiga och två timmar brer ut sig framför mig. Klockan 11 har vi fått löfte om att få hjälpa till i köket, för att lära oss the main sauce och vad vi nu kan tänkas behöva för att kunna laga ayurvedisk mat hemma. Fram till dess ska jag skriva, läsa, fylla på mina D-vitamindepåer (2x10 minuter lär räcka) och kanske ta ett dopp. Eller en dusch. It will show itself, som vi säger här.

När vi kommer till köket får vi först en lektion i kokosnötter. De väljer ut några fina gröna (skakar dem för att höra att de har mycket vätska i sig) och med hjälp av en spetsig stång vrider de av det gröna skalet. Innanför finns en ljus ”vanlig” kokosnöt – låter man den åldras kommer den se ut som de mörkbruna saker med tre svarta fläckar i botten som man kan köpa i Sverige. Här är fläckarna vita.

De tappar av vätskan och ger oss varsitt glas, och sedan får vi riva ut själva kokosen med ett ”rivjärn”. Kokosen pressar de sedan till kokosmjölk som de späder till önskad konsistens.

Lektionen fortsätter med grönsakshackande. Ladyfingers, pumpa, en gurkliknande sak, bananblomma, lotusbambu och så något bladspenatliknande. Chop chop. Det tar en evig tid för oss och klockan är över tolv när vi är klara. Med förberedelserna. Tillagningen återstår fortfarande, det blir nog en sen lunch.

Kocken tycker nog att vi är till ungefär lika stor hjälp som fyraåringar, men det gör inte så mycket. Vi har roligt i alla fall.

Jag får lära mig göra papaya-juice också. Det är inte så svårt: Man tar en mogen och fin papaya (okej, inte svårt men omöjligt, i alla fall i Sverige). Man skär ut en rejäl klyfta, tar bort kärnor och skal, delar i mindre bitar och lägger i en mixer. Mixar tills det är slätt. Pressar i lite färsk lime och sötar med en aning råsocker. I vanliga fall tror jag att de späder den med lite vatten också, men idag får vi lyxvarianten. Galet gott.

Så till the main sauce. Man hettar upp lite kokosolja i en panna. Tar i lite rödlök, lite vitlök, några blad av en stärkande ört, kanske lite citrongräs och/eller lite färsk grön chili. Fräser en liten stund. Sedan lägger man i valfri grönsak eller linser. Kryddar med 2 mått gurkmeja, 1 mått curry, 1 mått salt. Man kan också lägga till 0,5-1 mått chilipulver och/eller en nypa kanel-kardemumma-nejlike-blandning och/eller en klick senap. Sedan späder man med kokosmjölk och vatten och låter koka ihop en stund.

En kastrull för varje råvara, och så lite olika variationer enligt ovan. Svårare än så är det inte. Servera med ris och du har den lankesiska nationalrätten rice and curry. Curries, det är de olika skålarna med grönsaker, det. You get many curries today, konstaterar Sidanta när han fyller vårt lilla bord med alla skålar. Maten smaker helt underbart, förstås, och vi känner oss mycket nöjda med att ha fått ”hjälpa till” (nåja) eller i alla fall över våra nya kunskaper.

Jag har in behandling direkt efter lunch. Shirodhara. Face massage. Body massage. Herbal steam bath. Lika ljuvligt som vanligt. Åh, vad jag kommer sakna detta när vi åker härifrån!

Dagen rör sig behagfullt mot sen eftermiddag, jag skypar med min älskade och läser i molndiset. Yogapasset – med vår vanliga yogalärare – får igång oss igen. Vi är färre än vanligt, bara fem personer, och alla har varit här minst en vecka så det flyter på riktigt bra.

Det har kommit två svenskar till resorten, och vi sätter oss tillsammans med dem vid middagen. De bor i Skåne, hon jobbar med hästar och han har ett lantbruk. Samtalet flyter mellan resor, Dalmanuta, ayurveda, vältränade dressyrhästar, sockerbetsodling och så vidare. Precis så där trevligt som det blir när man träffar svenskar utomlands. De beställer lagoon prawns och får vänta länge, länge, länge på sin mat. Vi hinner äta både soppa, varmrätt och frukt – och då äter vi faktiskt väldigt långsamt nuförtiden – innan deras tallrikar äntligen bärs in.

Worth waiting for, om man säger så. På faten ligger två sjukt stora räkor och några långa, fingertjocka ben. De ser ut som crab legs, kan de verkligen ha suttit på dessa räkor? Benen förklarar närvaron av hummertängerna, som vi tittat en aning misstänksamt på. Hummertänger till räkor, fick köket verkligen rätt beställning?

Räkorna är… ptja. 15 cm långa? Kanske lite längre än så, till och med. 3-4 cm över ryggen. Gigantiskt stora, I kid you not. De serveras med en sås som beskrivs som underbar, och så skålar med tillbehör som risnudlar och sallad. Detta bara måste vi pröva innan vi åker hem!

Vi sitter kvar länge och pratar, och kommer inte i säng förrän strax efter halv tolv. Det är roligt med omväxling, och samtidigt är jag så innerligt tacksam över att jag reser med mamma och Lena. Det är så soft, så lugnt, så skönt, så få murar och försvar.

Ayurveda på Sri Lanka.Dag 7, torsdagen den 10 februari 2011

Vaknar strax efter sex och går och mjukar upp mig med ett yogapass. Idag är det dags för äventyr! Vi har, genom hotellet, fixat en bil med chaufför som ska ta oss till Colombo och den hägrande shoppingen. Jag har lovat att köpa presenter till barnen, Lena har bespetsat sig på schyssta vinterkläder och mamma vill shoppa litegrann i största allmänhet sådär. Vinterkläder kan ju låta lite malplacerat i sammanhanget, men tydligen är det så att många av de stora och kända märkena har sin produktion på Sri Lanka, och en del av denna har lankeserna rätt att sälja. För mycket låga priser. I en stad uppe i bergen, Nuwara Eliya, ska det finnas en gata som kallas Vintergatan. Där lär man kunna köpa märkesvinterkläder för en tiondel av vad de kostar i Sverige, och enligt ryktet ska det även finnas sådana i Colombo. Om än för något högre priser.

Vi har bett om tidig frukost, och redan klockan sju bänkar vi oss. För en gångs skull ”inne”, det får vara någon måtta på hur besvärliga vi gör oss. Så här dags brukar Sidanta komma till jobbet, men nu har han kommit tidigare för att se till att vi får i oss vår herbal soup och vårt te innan vi ger oss av.

Klockan åtta packar vi in oss i en luftkontitionerad Nissan. Chauffören är inte så pratsam, men det gör inget. Det finns så mycket att se! Trafiken flyter fram på ett vänligt sätt, folk, fä och fordon verkar flytta sig och ge plats åt varandra och ingen hetsar eller gestikulerar.

Efter 1 timme och 45 minuter svänger vi in på Majestic, ett av de köpcenter vi fått rekommenderade. Klockan är bara kvart i tio, så vi hinner gå en sväng runt stället. Det verkar inte så lovande, om man ska vara ärlig. Tre våningar med huvudsakligen lågprisbutiker av olika sorter. Fast på bottenvåningen finns en lite filial till ODEL (ett annat stort varuhus), en Triumpf-butik och en liten klädaffär som verkar lovande. Jag hittar en klänning, tvekar en stund över priset men tänker sedan att Micke inte skulle förlåta mig om jag lät den hänga kvar. Tack min älskade! ;-)

Mamma hittar löjligt snygga, välsittande märkes-BH:s för typ 90:- styck och en underbar tunika i klädaffären.

Nästa stopp är Barefoot. Ett helt underbart litet handelshus med olika avdelningar, huvudsakligen textilier men också heminredning, kryddor, te, prylar, böcker, anteckningsböcker klädda med vackert tyg, tygväskor, tygdjur osv. Vi strosar och njuter. Jag hittar presenter till alla barnen och kan äntligen slappna av. Tuvas stora bedjande ögon i kombination med ”Snäääälla mamma, kan inte du köpa lite presenter till oss när du är bortrest?” har satt lite press på mig. Om man säger så.

Vår chaufför står redo att köra oss till ODEL (stäng av ljudet om du följer länken!) när vi kommer med våra kassar. ODEL är ett stort, lyxigt varuhus med en rejäl avdelning för damkläder. Här skulle man kunna frossa rejält om man hade några dagar på sig! Jag hittar en underbar tunika och några byxor. Och fler presenter till barnen. Det finns massor av skjortor som kanske passar på min älskade, men jag vågar faktiskt inte köpa någon. Det är en tillräckligt stor utmaning att chansa på barnens storlekar… Allt är ju inte märkt i centilong, om man säger så. Mamma och Lena shoppar sig också nöjda och glada, fast några schyssta vinterkläder har vi inte sett röken av. Vi friskar upp oss med fruktjuice, och så har nästan sex timmars shopping förflutit.

Nästa gång jag åker till Sri Lanka – och tro mig, jag kommer tillbaka – så blir shoppingen inplanerad som en separat del av resan. Colombo är definitivt värt en heldag, men det känns inte helt optimalt att missa behandlingar och det bortskämda livet på Dalmanuta. Vi blir ju behandlade ungefär som ömtåliga och mycket värdefulla rashästar: foder av bästa kvalitet, ryktade tills hårremmen glänser, lite lagom med motion och så grönbete i form av att läsa böcker i skuggan och ta ett dopp i poolen.

På vägen genom Colombo passerar vi ett litet kompani med värnpliktiga (eller hur det nu fungerar i det här landet). De går över en bro och alla, varenda kotte, är barfota. Rätt soft, får man väl säga.

Jag somnar, enligt plan, i bilen på väg hem. Vaknar i perfekt tid för att fota en ko eller två som vandrar längs vägen, och efter en mycket smidig resa välkomnas vi av den alltid så vänliga personalen på Dalmanuta.

Vi hinner i god tid till yogan, men idag har vår lilla ande en vikarie: en bitig lankes som brukar hänga i köket på kvällarna. Han kör ett bikram yoga-pass (berättar han efteråt) vilket kan sammanfattas som ganska opedagogiskt med tanke på gruppens sammansättning: vi är tio ”elever” och det är bara jag som yogat tidigare. Positionerna är mycket mer avancerade än de brukar vara, framför allt när det gäller balansen, och för första gången får jag riktiga utmaningar. Den stackars äldre tyska herren har väl inte fullt lika kul som jag, redan de vanliga, enklare positionerna ställer till det för honom. Mot slutet av passet vill han ha oss i lotusställning och se på fan! Jag som har försökt i 13 månader och dömt ut mig själv som ett hopplöst fall, nu lyckas jag faktiskt! Okej, man får ha lite god vilja vid tolkningen, men nog är det en lotus, alltid!

Trots att jag ätit väldigt lite under dagen (några frukter, två glas papayajuice, och så två nävar cashewnötter före yogan) så är jag inte speciellt hungrig. Mycket märkligt. Och mycket behagligt. För övrigt börjar det bli fason på utslaget på benet också, vilket kan bero på klimatet men också kan bero på behandlingen. Spelar inte så stor roll, trevligt är det i alla fall.

Mamma och Lena är ett fantastiskt ressällskap, vi skrattar mycket och njuter ohämmat av tillvaron. Men trots att jag har det oförskämt bra saknar jag min älskade Micke. Min parhäst, som är lika pitta-hungrig som jag på äventyr. Som får mitt pitta-tempo att kännas som norm istället för undantag. Tänk vad underbart det vore att få dela mina springturer, mina upptäcktsfärder, mina morgonyogastunder med honom. Mina stapplande försök att prata sinhale. Mina turer genom ilsken-hundens by (imorgon bitti är det dags igen…).

Jag älskar dig så mycket, Micke. Du är min tvillingsjäl och jag är så oändligt tacksam över att jag får dela mitt liv med dig.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 6, onsdagen den 9 februari 2011

Vaknar av mig själv kl 5.43. Tjahapp, lika bra att tassa upp. Får ta meditationen senare, vill komma ut på min springtur så tidigt som möjligt. Rutinerad som jag är har jag lagt fram springkläderna (eller okej, det var för att Lena påpekade att det vore smart) och jag byter om ute på verandan. Det är fortfarande mörkt ute när jag kommer ut på gatan, de enstaka tuktuk:arna som är ute har lysena på. Medan jag springer kommer gryningen, först smygande och så är det plötsligt fullt dagsljus.

Vägen jag springer på är påtagligt konvex – det är väl för att monsunregnen ska kunna rinna bort – och jag är rejält trött i vänsterfotens benhinnor. Är inte van vid att springa med fotvalvet liksom i nedåtlut. Eftersom det är så lite trafik bestämmer jag mig för att springa mitt på vägen istället. Vilken liten rebell jag är!

Idag har jag kommit ihåg att ta med mig svettisen. Svettis: snusnäsduk som används i tropiska klimat eller vid träning. Kan även användas vid en kombination av tropiskt klimat och träning. Introducerades vid millennieskiftet av Jill och Malin när vi sprang runt Gili Trawangan i Indonesien. Begreppet har alltså funnits i mer än 10 år och får därmed anses vedertaget.

Svettis är en lysande uppfinning och jag slipper ha en flod av svett i pannan. Känner mig mycket proffsig med den i handen och tänker att jag kanske rent av kan använda den mot ilsken-hunden? Som en matadors röda skynke?

Den här tiden är den absolut behagligaste hittills att motionera på. Det fåtal människor som är uppe ägnar sig åt att sopa sina uppfarter eller hänga fram varor i sina små marknadsstånd. Hundarna är fortfarande ganska slöa och till min stora lättnad kommer jag igenom ilsken-hundens by utan att han märker mig. På vägen tillbaka däremot…

Ungefär en halv kilometer före ilsken-hunden passerar jag en annan by, där några män står vid en tuktuk. En hund sitter vid dem, mitt på vägen, och när jag springer förbi skäller hon till. Männen hutar åt henne och hon tystnar. Jag ber en informell bön i stil med att ”Det vore väl himla fint om någon kunde se till att ilsken-hunden också håller sig i skinnet? Tack snälla!”, och springer oförtrutet vidare. Han har vaknat nu, jycken, och ser mig på långt håll. Han är vit med stora gråa fläckar och liksom spännig och studsig i hela sin uppenbarelse. När jag närmar mig blåser han upp sig och tar sats inför utskällningen.

Ask and thou shall receive. Universum förser mig med en ung kvinna, lämpligt nog placerad precis bredvid ilsken-hunden. Han får sig en rejäl åthutning redan vid första skallet och jag får springa förbi. ”E-stuth-ii”, hojtar jag och tackar både kvinnan och universum för hjälpen.

Hans skall har dock fått de andra hundarna på tå, och en tik med mjölkstinna juver upp stafettpinnen. Hon springer efter mig och skäller, inte fullt lika nitiskt som ilsken-hunden men långt ifrån gästvänligt. Får nog vara lite mer generell i mina "böner" hädanefter.

Jag kör ett yogapass när jag kommer tillbaka (tacka vet jag mitt eget program, det är fint för ländryggen minsann!) och hinner både duscha och sitta ute en stund innan det är dags för frukost. En liten jordekorre yr omkring i palmerna och underhåller mig, liksom en stor fågel som stolpar runt i trädgården. Solen tittar fram bakom de tunna molnskyarna, det ser ut som om det blir en varm och vacker dag även idag.

Rebellen i mig har lugnat sig, så istället för frukt och fruktjuice ber jag om en extra portion herbal soup till frukost. Närmare doctor’s orders än så kommer jag nog inte när jag sprungit på morgonen. Är lite fascinerad över att min hunger inte förtär mig, så som den brukar. Kan det kanske vara den där första pitta-störningen jag hade, som börjar komma i ordning? Pachaka pitta. Tja, vem vet. Det är skönt att inte vara så förbannat hungrig hela tiden i alla fall.

Nästa punkt på dagsprogrammet är behandling kl 11.30. Med shirodhara och herbal steam bath som dagens debutanter. Förutom ansikts- och helkroppsmassage. Ack, dessa stressiga dagar.

Tar en D-vitamindusch i solen. 10 minuter på framsidan, 10 minuter på baksidan. Mer står jag omöjligt ut med. Sitter i solsängen med min bok (Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda, genialiskt skriven), och när ”solpasset” är avslutat droppar svetten från näsan. Svalkar mig med ett par varv i poolen (idag 30 grader). Det tar ungefär 23 simtag att ta sig runt poolen – den är liten – men det är i alla fall roligare att simma runt än att korsa den. Soltorkar några minuter innan det är dags att byta om och hasa iväg till behandlingen. Jag är mycket nöjd över att jag kommer ihåg trosor idag.

Shirodhara. Vad ska man säga. Gudomligt skönt, räcker det? Nja. Det jag undrar är: vem kom på idén? Och hur? Föreställer mig två energiska indier som diskuterar spabehandlingar för sisådär tusentals år sedan.

”Jag vet! Vi tar en upphöjd bänk där hon får lägga sig … och sedan hänger vi en skål ovanför huvudet på henne, vi gör hål i botten och så häller vi i olja. Vi låter den rinna mjukt, som en smekning, och vi för strålen långsamt för längs med hårfästet, fram och tillbaka… Kanske ett snöre från hålet också, så att det blir lättare att styra oljan? Vi får nog göra en uppsamlingsmoj under huvudet så att vi kan ta hand om oljan. ”

”Mhm, intressant” (krafsar sig tankfullt på hakan), ”men hur kan vi göra det här lite mer personalintensivt?”

”Låt mig tänka… Jag har det! Vi tar varm olja! Då måste en person värma oljan och fylla på skålen så att det hela tiden är ett konstant flöde, och en person ser till att strålen flyttar sig längs med hårfästet! Och jag vet! Vi håller på i sisådär 20 minuter också!”

”Lysande, Sickan. Det kör vi på!”

Jag menar. Hur?

När shirodharan är klar samlar Dinusha ihop mitt hår och kramar, efter bästa förmåga, ur oljan. Sqvisch, sqvisch, sqvish, låter det. Sedan sveper hon in håret i en liten hätta och knyter om. Den ska sitta i minst två timmar, oljan är nämligen bra för hårtillväxt förutom att den lugnar sinnet och är allmänt undergörande.

Efter ansikts- och helkroppsmassagen är det dags för the herbal steam bath. En upphöjd täckt bänk med hål i – under liggbritsen skapas örtångorna – som man får ligga på. Och så ett kistliknande lock som fälls ned över hela kroppen, fast lyckligtvis sticker huvudet ut. Får lätt panik när den varma ångan strömmar ut genom huvudhålet och över mitt ansikte, men Dinusha är snabbt där och täcker för med en handduk. Liksom stoppar om kring halsen så att ansiktet ligger helt fritt. Djup suck av lättnad, det här ska jag nog klara.

Mediterar (så praktiskt, jag prioriterade ju bort det imorse) och någon minut efter att jag ”kommit tillbaka” är Dinusha där igen och befriar mig. Hon har suttit på en stol vid huvudänden hela tiden, det är nog inte helt ovanligt att folk vill ut i förtid. Jag är drypande våt och ångan kondenserar i små rännilar i nacken.

Jag skrider så värdigt jag kan ned till lunchen. Mamma och Lena har gått i förväg och sitter redan på vår lunchbrygga. De skrattar gott åt mig när jag kommer hasande i min morgonrock, med huckle på huvudet och steaming hot, milt uttryckt. De har i och för sig också morgonrockar på sig, men är färdiga med huckle-delen.

Vinden står till tjänst med lite lagom svalka, och snart är jag normaltempererad igen.

Efter lunch brer ett sjok med tid ut sig igen. Tre timmar eller så, innan det är dags för yoga. Håhåjaja.

Solen har den stora vänligheten att dra sig in bakom molnen även den här eftermiddagen så jag kan ligga ute i skuggan och läsa. Och skypa med min älskade. Om jag bara får skypa med mina barn ikväll så saknar jag ingenting här i livet.

Yogan går bra. Jag behöver inte ens vara rebellisk, för idag skippar vi kamelen och bryggstående. Två tyska män kämpar för glatta livet med grundpositionerna, så vi andra kan ägna oss åt att förfina våra eminenta ställningar. Typ. En rejäl genomkörare blir det i alla fall.

Rutinerna börjar sätta sig och vi strosar ned till restaurangen i mörkret. De har jobbat en hel del med belysningen på det här stället, och lyckats väldigt bra. Det är en ren njutning att röra sig på området, vare sig det är dagsljus eller nattsvart.

Till middag är det sparrissoppan igen (ljuvlig), tonfisk (som jag inte får äta), kyckling (som jag inte vill äta) och linsfalafel (jättegod). Grönsaker och risnudlar. Frukt och fruktjuice förstås. Och så medicinen.

Idag är det jag som gör grimaser, om man uttrycker sig försiktigt. Doktorn har förvarnat mig om att jag ska få en tesked av någon pasta som ”inte smakar så gott”. Det är ingen överdrift. Den smakar helt enkelt vedervärdigt. En torr, smulig konsistens som ändå håller ihop i evigheter, och en bitter, besk, stark smak. Jag hittar inte en enda förlåtande egenskap. Gah. Försöker först suga bort lager efter lager men det går inte. Sköljer med vatten. Sköljer med mera vatten. Till slut är jag tvungen att tugga sönder eländet och munnen fylls av den där ”inte så goda” smaken. Är tvungen att hålla för näsan för att över huvud taget lyckas få i mig denna utmaning. Det tar ett par grundliga sköljningar med ännu mer vatten innan livet känns normalt igen. Hoppas verkligen att detta är en engångsföreteelse!

Strax före kl 22 plingar det till i datorn. Det är mina underbara tjejer som skypar! Tyvärr funkar inte ljudet men min klipska Tuva tar fram papper och penna och skriver meddelanden som hon håller upp framför webbkameran. Självklart rafsar jag också fram papper och penna, och så kan vi – i alla fall rudimentärt – meddela oss.

Det är underbart att få se och ”prata” med barnen, och jag somnar som världens lyckligaste människa.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 5, tisdag den 8 februari 2011

Väcks strax efter fem av en böneutropare. Somnar om och vaknar igen vid sju. Perfekt. Hinner meditera och yoga innan det är dags för frukost. Solen lyser upp genom tunna molnskyar, idag blir det läge att ta fram solkrämen.

Meditationen är behagligare idag. Jag har väl hunnit vänja mig vid ljuden; de tropiska ljuden av fåglar och insekter och palmbladsrassel, blandat med tutanden, hundskall och människor som hojtar. Yogan är också skön, och för första gången i mitt liv får jag ned bröstkorgen i marken i wide angle forward bend. Shit, vilka framsteg jag har gjort sedan jag började med yoga för 13 månader sedan!

Till min förvåning är jag inte alls speciellt hungrig, herbal soup och pitta-te räcker utmärkt idag. Vi får medicin också, glögg-drickat och så två stora piller till mig. Mamma och Lena får minsann inga piller. Jag måste komma ihåg att fråga doktorn vad medicinen gör.

Förmiddagen är varm. Lena ska på behandling, mamma sätter sig och mediterar i The Silent Garden och jag svidar om för att gå en promenad. Känns som om vi byter om mest hela tiden här. Yoga- eller springkläder, frukostkläder, promenadkläder, morgonrock till behandlingen (och till lunch), någon sorts eftermiddagsstass (fast idag är jag kvar i morgonrocken), yoga igen till kvällen och så middagskläder. Puh.

Täcker axlarna hjälpligt med en tunn blus och smörjer in utstickande delar. Fast inte benen. Nedanför shortsen har jag ändå så svårt att få färg, och en timmes förmiddagspromenad skadar nog inte. På med kepan, och så iväg.

Jag går samma väg som jag sprang igår. Jag går i mitt vetenskapligt utprovade 9 minuter per kilometer-tempo, och efter 27 minuter är jag vid den punkt där jag vände. Mitt pitta-jag klappar sig självt på axeln och nickar gillande åt min koll. Går lite till och vänder efter 30 minuter piip.

Ilsken-hunden märkte inte när jag gick ut, men på vägen tillbaka kommer den ihåg att jag är en Mycket Suspekt Främling och jag får min lilla utskällning.

Det mycket lugnare att gå mellan 9.30 och 10.30, än vad det var att springa vid 6.30. Människorna har redan hunnit ta sig iväg till sina arbeten, men naturligtvis möter jag en hel del ändå. De är så vänliga, lankeserna. Allas leenden strålar från ögonen och de hälsar, Hello, good morning Madam, where are you going? Jag svarar att jag är exercising, vilket jag illustrerar med det internationella tecknet för motionsdåre: ett hurtigt svängande med böjda armar. Ibland vågar jag mig på ett försagt subhu odaasana, ”god morgon” på sinhala, men oftast svarar jag på engelska. ”Good morning” måste väl bokstavligt talat vara det allra första lankeserna lär sig i skolan, före detta engelsk koloni som de är. Hittills har jag för övrigt inte mött en enda västerlänning på mina utflykter, de verkar hålla sig till hotellområdena.

De flesta hundar (utom ilsken-hunden, då, och de hundpolare han väcker med sitt yap-yap-yap-ande) ligger och sover i förmiddagsvärmen. Jag går förbi en jycke som verkar näst intill självmordsbenägen, den ligger en meter ut i den smala vägen och… Är den påkörd? Nix, när jag går förbi lyfter den slött på ena ögat och sedan somnar den om. Den är nog kapha, skulle jag tro.

I ett vägdike växer näckrosor. Det är en syn för en vintertrött svenska med trädgårdsambitioner, det!

Solen ligger på bra, och efter en timmes promenad är jag rejält varm och svettig. Mamma har fixat (så att trädgårdskillen har fixat) en kokosnöt åt mig, jag får dricka direkt ur det lilla hålet den här gången. Det smakar så milt och läskande, nästan som vatten men ändå inte.

Jag byter om till bikini – badshortsen hänger lite slarvigt, tycker jag, jag har bestämt tappat något hekto – och går till poolen. Jag är en sådan badkruka, så det är knappt jag förmår mig att hoppa i. Ligger först i skuggan under en palm och bara njuter av kokosnöten och utsikten. Jag är ensam vid poolen, men någon av de anställda har gått och lagt ut poolhandukar över solsängarna. Inbjudande är bara förnamnet!

Jag tänker att Dinusha nog uppskattar om jag inte är genomsvettig när jag ska få min massage, så jag tar mod till mig och dyker i. Det är jätteskönt i vattnet, 29 grader enligt den lilla sköldpaddstermometern som guppar omkring, och jag badar i säkert två-tre minuter. Sedan duschar jag av mig bassängvattnet och lägger mig på en av de soliga solsängarna några minuter för att torka. Jag gillar inte att ligga i solen heller, så det går fort.

Det börjar bli dags för dagens marinering och bearbetning. Jag kommer vara mör som en Kobe-biff när detta är över! Går hem, byter om till badrock och tassar iväg mot doktorns mottagning. När jag har fem meter kvar – och han har sett mig – inser jag att jag glömde ta på mig trosor när jag tog av mig badshortsen. Ehum. Äsch. Strunt samma. Dinusha har nog sett nakna västerlänningar förut, och hos doktorn har jag ju badrocken på mig. Även om det bara är badrocken idag. Tröstar mig med att det nog är ett säkert tecken på att jag är avslappnad när jag till och med glömmer sätta på mig trosor...

Min puls ligger på hela 79 idag – det är väl värmen och det lilla stresspåslaget över troslösheten – men blodtrycket är som vanligt. 67 över 103, typ. Doktorn är nöjd. Jag kommer ihåg att fråga om medicinen: pillrena (the piles) är mot mina utslag på benet. Bra, för de kliade rejält igår! Och jag kommer ihåg att visa upp min lilla undflyende knöl. Jag blir rikligt belönad, Dinusha ägnar säkert 10 minuter extra åt min nacke med de allra behagligaste mjuka händer man kan tänka sig.

Efter massagen är det herbal bath igen, den här gången har jag med mig klockan och dessutom frågar jag hur lång tid det tar. Så nu kan jag slappna av, fniss. Vattnet är varmare idag och efter drygt 20 minuter är jag svettig och nöjd. Dinusha kommer och släpper upp mig. Hon har med sig morgondagens ordination: Jippi! Shirodhara! Jag ska få varm olja droppad i pannan i 20 minuter!

Okej, jag håller med om att min världsbild kan uppfattas som lite skev. Men ändå. Det ser himla coolt ut på bild i alla fall!

Shirodharan ska följas av face massage (ljuvligt), body massage (marinering) och herbal steam bath. Hmm. Ångbad. Hoppas att det är anings svalare imorgon, i så fall.

Funderar på om det är något hungerdämpande den gode doktorn gett mig, för jag är inte alls lika svulten som jag brukar vara trots att det är fem timmar sedan vi åt frukost. Solen skiner fortfarande och vinden jagar bort molntussarna. Det blåser riktigt rejält när vi bänkar oss för lunch på vår bryggplats. Tänk, till och med när det är riktigt varmt bjuder den här platsen på svalka!

Vi får vår sedvanliga rice and curry som riset och grönsakerna i den gula såsen kallas. Jag får dessutom papadoums (som mamma och Lena tjuvsmakar, bra där!) och så får vi naturligtvis papayajuice och frukttallrik. Och jodå, vi länsar faten. Som vanligt. Sååå hungerdämpad är jag tydligen inte i alla fall. Fast papadoumsen passar inte så bra i min mun, som vi brukar säga hemma. Bröd är inte riktigt min grej, inte ens supertunt friterat bröd. Inte en hel skål i alla fall.

Drygt tre timmar till yogan, och solen har den utomordentligt goda smaken att gömma sig bakom molnen som tornar upp sig på himlen. Fläktande vind och skugga, det får bli solsängen och en bok i eftermiddag!

Vi aktiverar oss så smått när det börjar dra ihop sig till yoga. Idag är det nästan fullt i yogasalen, vi är sju personer plus yogaläraren. Eftersom vi är så många blir det ett ganska tungt pass, läraren glider omkring och korrigerar positioner istället för att börja med nästa övning. Särskilt i de mer komplicerade ställningarna, som kamelen och bryggan, tar det evigheters evighet. Ingen barnlek att bli kvarglömd i en sådan position, kan jag tala om. Min ländrygg tar lite stryk, imorgon ska jag vara lite mer försiktig och bara stanna i positionerna mina vanliga 12 långsamma andetag.

Kvällen är varm och fuktig, men det bekommer mig inte det minsta. På det området är jag så lite pitta som man kan vara – ständigt frusen – och att få äta middag utomhus i bara en tunn, tunn kortärmad blus är rena drömmen för mig.

Vårt bord är pyntat med tre vita blommor som doftar – nästan artificiellt – intensivt. Vi sätter dem bakom öronen (höger öra för mig eftersom jag är gift, vänster öra för singlarna mamma och Lena).

Vi serveras den godaste middagen hittills: ljuvligt len pumpasoppa, en vit fisk i stora, saftiga kotletter utan ett ben i sikte, snake gourd (grönsak), gurka, sallad och vårlök. Ris till den som vill ha, och tomater till den som inte är pitta. Papayajuice (vi måste nog börja variera oss lite så att inte Sidanta tröttnar på oss) och naturligtvis frukt till efterrätt. Middagen avslutas med våra små medicinlådor. Jag får piller och glöggdricka, medan mamma och Lena får en ny kryddning på sin lilla svarta shot. De grimaserar och hoppas att de inte får så många fler av just den varianten.

För en gångs skull har jag lite svårt att somna (tog ju sovmorgon, gudbevars) men jag sätter ändå klockan på 5.45. Tänker att det vore skönt att komma upp och springa innan den här lilla delen av världen är klarvaken och varm.