Ayurveda på Sri Lanka. Dag 6, onsdagen den 9 februari 2011

Vaknar av mig själv kl 5.43. Tjahapp, lika bra att tassa upp. Får ta meditationen senare, vill komma ut på min springtur så tidigt som möjligt. Rutinerad som jag är har jag lagt fram springkläderna (eller okej, det var för att Lena påpekade att det vore smart) och jag byter om ute på verandan. Det är fortfarande mörkt ute när jag kommer ut på gatan, de enstaka tuktuk:arna som är ute har lysena på. Medan jag springer kommer gryningen, först smygande och så är det plötsligt fullt dagsljus.

Vägen jag springer på är påtagligt konvex – det är väl för att monsunregnen ska kunna rinna bort – och jag är rejält trött i vänsterfotens benhinnor. Är inte van vid att springa med fotvalvet liksom i nedåtlut. Eftersom det är så lite trafik bestämmer jag mig för att springa mitt på vägen istället. Vilken liten rebell jag är!

Idag har jag kommit ihåg att ta med mig svettisen. Svettis: snusnäsduk som används i tropiska klimat eller vid träning. Kan även användas vid en kombination av tropiskt klimat och träning. Introducerades vid millennieskiftet av Jill och Malin när vi sprang runt Gili Trawangan i Indonesien. Begreppet har alltså funnits i mer än 10 år och får därmed anses vedertaget.

Svettis är en lysande uppfinning och jag slipper ha en flod av svett i pannan. Känner mig mycket proffsig med den i handen och tänker att jag kanske rent av kan använda den mot ilsken-hunden? Som en matadors röda skynke?

Den här tiden är den absolut behagligaste hittills att motionera på. Det fåtal människor som är uppe ägnar sig åt att sopa sina uppfarter eller hänga fram varor i sina små marknadsstånd. Hundarna är fortfarande ganska slöa och till min stora lättnad kommer jag igenom ilsken-hundens by utan att han märker mig. På vägen tillbaka däremot…

Ungefär en halv kilometer före ilsken-hunden passerar jag en annan by, där några män står vid en tuktuk. En hund sitter vid dem, mitt på vägen, och när jag springer förbi skäller hon till. Männen hutar åt henne och hon tystnar. Jag ber en informell bön i stil med att ”Det vore väl himla fint om någon kunde se till att ilsken-hunden också håller sig i skinnet? Tack snälla!”, och springer oförtrutet vidare. Han har vaknat nu, jycken, och ser mig på långt håll. Han är vit med stora gråa fläckar och liksom spännig och studsig i hela sin uppenbarelse. När jag närmar mig blåser han upp sig och tar sats inför utskällningen.

Ask and thou shall receive. Universum förser mig med en ung kvinna, lämpligt nog placerad precis bredvid ilsken-hunden. Han får sig en rejäl åthutning redan vid första skallet och jag får springa förbi. ”E-stuth-ii”, hojtar jag och tackar både kvinnan och universum för hjälpen.

Hans skall har dock fått de andra hundarna på tå, och en tik med mjölkstinna juver upp stafettpinnen. Hon springer efter mig och skäller, inte fullt lika nitiskt som ilsken-hunden men långt ifrån gästvänligt. Får nog vara lite mer generell i mina "böner" hädanefter.

Jag kör ett yogapass när jag kommer tillbaka (tacka vet jag mitt eget program, det är fint för ländryggen minsann!) och hinner både duscha och sitta ute en stund innan det är dags för frukost. En liten jordekorre yr omkring i palmerna och underhåller mig, liksom en stor fågel som stolpar runt i trädgården. Solen tittar fram bakom de tunna molnskyarna, det ser ut som om det blir en varm och vacker dag även idag.

Rebellen i mig har lugnat sig, så istället för frukt och fruktjuice ber jag om en extra portion herbal soup till frukost. Närmare doctor’s orders än så kommer jag nog inte när jag sprungit på morgonen. Är lite fascinerad över att min hunger inte förtär mig, så som den brukar. Kan det kanske vara den där första pitta-störningen jag hade, som börjar komma i ordning? Pachaka pitta. Tja, vem vet. Det är skönt att inte vara så förbannat hungrig hela tiden i alla fall.

Nästa punkt på dagsprogrammet är behandling kl 11.30. Med shirodhara och herbal steam bath som dagens debutanter. Förutom ansikts- och helkroppsmassage. Ack, dessa stressiga dagar.

Tar en D-vitamindusch i solen. 10 minuter på framsidan, 10 minuter på baksidan. Mer står jag omöjligt ut med. Sitter i solsängen med min bok (Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda, genialiskt skriven), och när ”solpasset” är avslutat droppar svetten från näsan. Svalkar mig med ett par varv i poolen (idag 30 grader). Det tar ungefär 23 simtag att ta sig runt poolen – den är liten – men det är i alla fall roligare att simma runt än att korsa den. Soltorkar några minuter innan det är dags att byta om och hasa iväg till behandlingen. Jag är mycket nöjd över att jag kommer ihåg trosor idag.

Shirodhara. Vad ska man säga. Gudomligt skönt, räcker det? Nja. Det jag undrar är: vem kom på idén? Och hur? Föreställer mig två energiska indier som diskuterar spabehandlingar för sisådär tusentals år sedan.

”Jag vet! Vi tar en upphöjd bänk där hon får lägga sig … och sedan hänger vi en skål ovanför huvudet på henne, vi gör hål i botten och så häller vi i olja. Vi låter den rinna mjukt, som en smekning, och vi för strålen långsamt för längs med hårfästet, fram och tillbaka… Kanske ett snöre från hålet också, så att det blir lättare att styra oljan? Vi får nog göra en uppsamlingsmoj under huvudet så att vi kan ta hand om oljan. ”

”Mhm, intressant” (krafsar sig tankfullt på hakan), ”men hur kan vi göra det här lite mer personalintensivt?”

”Låt mig tänka… Jag har det! Vi tar varm olja! Då måste en person värma oljan och fylla på skålen så att det hela tiden är ett konstant flöde, och en person ser till att strålen flyttar sig längs med hårfästet! Och jag vet! Vi håller på i sisådär 20 minuter också!”

”Lysande, Sickan. Det kör vi på!”

Jag menar. Hur?

När shirodharan är klar samlar Dinusha ihop mitt hår och kramar, efter bästa förmåga, ur oljan. Sqvisch, sqvisch, sqvish, låter det. Sedan sveper hon in håret i en liten hätta och knyter om. Den ska sitta i minst två timmar, oljan är nämligen bra för hårtillväxt förutom att den lugnar sinnet och är allmänt undergörande.

Efter ansikts- och helkroppsmassagen är det dags för the herbal steam bath. En upphöjd täckt bänk med hål i – under liggbritsen skapas örtångorna – som man får ligga på. Och så ett kistliknande lock som fälls ned över hela kroppen, fast lyckligtvis sticker huvudet ut. Får lätt panik när den varma ångan strömmar ut genom huvudhålet och över mitt ansikte, men Dinusha är snabbt där och täcker för med en handduk. Liksom stoppar om kring halsen så att ansiktet ligger helt fritt. Djup suck av lättnad, det här ska jag nog klara.

Mediterar (så praktiskt, jag prioriterade ju bort det imorse) och någon minut efter att jag ”kommit tillbaka” är Dinusha där igen och befriar mig. Hon har suttit på en stol vid huvudänden hela tiden, det är nog inte helt ovanligt att folk vill ut i förtid. Jag är drypande våt och ångan kondenserar i små rännilar i nacken.

Jag skrider så värdigt jag kan ned till lunchen. Mamma och Lena har gått i förväg och sitter redan på vår lunchbrygga. De skrattar gott åt mig när jag kommer hasande i min morgonrock, med huckle på huvudet och steaming hot, milt uttryckt. De har i och för sig också morgonrockar på sig, men är färdiga med huckle-delen.

Vinden står till tjänst med lite lagom svalka, och snart är jag normaltempererad igen.

Efter lunch brer ett sjok med tid ut sig igen. Tre timmar eller så, innan det är dags för yoga. Håhåjaja.

Solen har den stora vänligheten att dra sig in bakom molnen även den här eftermiddagen så jag kan ligga ute i skuggan och läsa. Och skypa med min älskade. Om jag bara får skypa med mina barn ikväll så saknar jag ingenting här i livet.

Yogan går bra. Jag behöver inte ens vara rebellisk, för idag skippar vi kamelen och bryggstående. Två tyska män kämpar för glatta livet med grundpositionerna, så vi andra kan ägna oss åt att förfina våra eminenta ställningar. Typ. En rejäl genomkörare blir det i alla fall.

Rutinerna börjar sätta sig och vi strosar ned till restaurangen i mörkret. De har jobbat en hel del med belysningen på det här stället, och lyckats väldigt bra. Det är en ren njutning att röra sig på området, vare sig det är dagsljus eller nattsvart.

Till middag är det sparrissoppan igen (ljuvlig), tonfisk (som jag inte får äta), kyckling (som jag inte vill äta) och linsfalafel (jättegod). Grönsaker och risnudlar. Frukt och fruktjuice förstås. Och så medicinen.

Idag är det jag som gör grimaser, om man uttrycker sig försiktigt. Doktorn har förvarnat mig om att jag ska få en tesked av någon pasta som ”inte smakar så gott”. Det är ingen överdrift. Den smakar helt enkelt vedervärdigt. En torr, smulig konsistens som ändå håller ihop i evigheter, och en bitter, besk, stark smak. Jag hittar inte en enda förlåtande egenskap. Gah. Försöker först suga bort lager efter lager men det går inte. Sköljer med vatten. Sköljer med mera vatten. Till slut är jag tvungen att tugga sönder eländet och munnen fylls av den där ”inte så goda” smaken. Är tvungen att hålla för näsan för att över huvud taget lyckas få i mig denna utmaning. Det tar ett par grundliga sköljningar med ännu mer vatten innan livet känns normalt igen. Hoppas verkligen att detta är en engångsföreteelse!

Strax före kl 22 plingar det till i datorn. Det är mina underbara tjejer som skypar! Tyvärr funkar inte ljudet men min klipska Tuva tar fram papper och penna och skriver meddelanden som hon håller upp framför webbkameran. Självklart rafsar jag också fram papper och penna, och så kan vi – i alla fall rudimentärt – meddela oss.

Det är underbart att få se och ”prata” med barnen, och jag somnar som världens lyckligaste människa.