Ayurveda på Sri Lanka. Dag 9, lördagen den 12 februari 2011

Det är allt lite svårt att komma upp efter knappt sex timmar sömn, men jag vill gärna hinna ta några foton. Smyger mig ut utan att väcka Lena och mamma – kommer ihåg kameran – men vid grinden är det stopp. Ingen där som kan släppa ut mig. Känner på den lilla dörren i grinden, det sitter en nyckel i, men jag lyckas inte vrida om den. Tar en liten sväng förbi receptionen men alla sover. Hallå, klockan är ju bara sex och det är lördag morgon.

Överväger möjligheten att klättra över grinden, men slår genast bort den. Fullt av vassa pinnar. Ser mycket oskönt ut.

Ger mig på den lilla dörren igen, och till min stora lycka får jag faktiskt upp den med en portion måttligt våld. Wesa free! som de säger i Star Wars.

Människorna i byarna som jag passerar börjar känna igen mig (nå, det kanske inte är någon större utmaning) och hälsar lika glatt som vanligt. Chandana är ute och vinkar när jag går förbi och jag stannar några minuter och pratar (nåja, försöker förstå hans engelska i alla fall) innan jag fortsätter min promenad. Det är fortfarande tidigt och här och var ligger dödsföraktande hundar ihoprullande längs med vägkanten och sover. Ilsken-hunden ser mest spak ut när jag kommer, smiter in bakom en häck och skäller från behörigt avstånd. Bättre så. Tack så mycket.

Trots den förlängda promenaden har jag tid med ett yogapass före frukosten. Idag funkar varken lotus eller att få ner bröstkorgen i golvet i wide angle forward bend, men det gör inget. Det är så skönt att mjuka upp kroppen och jag mår så bra av att får röra på mig.

Utsikten från frukostbryggan är lika storslagen som vanligt. Vi har bara två dagar kvar i det här paradiset, och suger i oss varenda ögonblick. Fåglarna gör oss sällskap men idag är det ingen som fastnar på bild. Det är särskilt en gynnare, en liten fågel med ett par långa vita stjärtfjädrar som vi vill föreviga. Stjärtfjädrarna ser nästan ut som en svans, så fågeln liknar en liten apa och när den flyger är det som en girlang som släpar efter den.

Jag har behandling klockan 11. Idag är det head massage, face massage, foot massage och nykomlingen thermo massage som gäller.

Massagen är så skön att jag nästan somnar. Herregud så avslappnad jag är. Så är det dags för thermo massage. Dinusha värmer upp påsar fyllda med ris kokt i mjölk. Sedan masserar hon in olja på den kroppsdel som ska behandlas och så kör hon igång. Stomp, stomp, stomp. Hon buffar med den heta rispåsen på huden, tillräckligt snabbt för att det inte ska börja brännas, och så fort den börjar svalna (det går fort) byter hon den mot den upphettade påsen på värmaren. Stomp, stomp, stomp, över hela kroppen. Det är jätteskönt, men jag måste säga att jag föredrar vanlig simpel body massage. Kalla mig konventionell, men sådan är jag.

Sidanta håller på och utbildar en ny servitör som får förtroendet att servera oss vår frukt efter lunchen. Eller, nej. Han får bära ut våra tre frukttallrikar och ställa fram dem åt oss, men sedan inser Sidanta att en Katastrof kan vara i annalkande. Har springer – nej han galopperar! – och tar ett långt språng upp på bryggan och kastar sig fram till vårt bord innan vi hunnit lyfta gafflarna och sätta tänderna i potentiellt icke-korrekt frukt.

Nu har han oroat sig lite i onödan. Dels har den nya killen full koll, tallrikarna är helt rätt utplacerade. Dels har vi full koll, mamma och Lena har fått ananas vilket pitta-Åsa inte får äta.

Det är lite sött. En tjurrusning för att säkerställa att vi fått den ayurvediskt rätta frukten. Man får allt lov att säga att Dalmanutas personal är personligt engagerad i sina gästers väl och ve!

Papayajuicen vi får till lunchen är också minnesvärd. Den är ovanligt tjock, och sugrören är en ny variant. Aningen tunnare än de förra. De ser ut som oboe-munstycken när man försöker suga upp juicen genom dem. Med betoning på försöker. Tur att vi fått skedar också, om man säger så.

Eftermiddagen tar vid. Vädret är fantastiskt och jag och Lena tar vår lilla D-vitaminkur vid poolen. När jag gjort mina 2x10 minuter smiter jag in i skuggan under palmerna, där mamma ligger och läser ayurvedisk basmedicin. Själv har jag fortfarande sällskap av den ack så välskrivna Tillsammans är man mindre ensam.

Detta är njutning. Värme. Skugga. En god bok. Människor man älskar.

Vi ligger länge, och först framemot halv fem börjar vi röra på oss. Mamma och jag vill ta en tur till Dhargatown, vi är ju bortbjudna imorgon så någon form av present behöver inhandlas.

Vi får gå ända ut till stora vägen (vad kan det vara? 400 meter?) innan det kommer en ledig tuk-tuk. Jag erbjuder honom 100 rupies för att köra oss till stan och så är vi iväg. Det gäller att hålla i sig, vägen är guppig och chauffören navigerar med någorlunda säker hand genom trafiken.

Det är tur att mamma är med. Jag tycker det är så svårt att köpa presenter, särskilt till människor jag inte vet något om, men mamma slår till på ett stort paket blandade mördegskakor och så hittar vi dessutom en påse med 144 ballonger. Kommer göra succé oavsett hur många barn och syskonbarn som finns i familjen. Briljant.

Vi tar en tuk-tuk hem och hinner i lugn och ro byta om och hasa iväg till yogan. Stretcha, töja, mjuka upp. Lite styrka, uthållighet och balans på det. Och en stunds uppiggande avslappning (visst är det lustigt?) på slutet.

Jag och Lena går i förväg till köket för att få lära oss laga kyckling. Den här gången får vi inte hjälpa till, bara titta på. Skönt, var inte så sugen på att filea fjäderfän. Är sällan det.

Man tar en kyckling, filéar den och skär i lagom munbitar. Hettar upp kokosolja i en panna. Lägger i tunt skivad rödlök, finhackad vitlök och färskriven ingefära. Sedan kryddorna: gurkmeja, curry, svartpeppar. En aning chili, en nypa kanel-kardemumma-nejlika och så salt. Så i med kycklingbitarna. Fräs en stund och häll sedan på lite vatten. Koka under lock i 10 minuter och smaksätt med kokosmjölk. Färdigt.

Okomplicerat och gott. I alla fall om man gillar kyckling.

Vi får sällskap till middagen även idag. Våra svenska vänner underhåller oss med fantastiska historier medan de mumsar på sin hummer och vi på vår barracuda. Det blir många gapskratt och jag, mamma och Lena fnissar fortfarande när vi går upp till vår bungalow vid läggdags.