Grattis mamma!

Idag är det den sista dagen på 2008, och min mammas födelsedag. Min mamma är världens absolut coolaste mamma. Just nu, eller ja, sedan 1:a november, är hon på Hawaii och jobbar som volontär på en retreat. Yogar, snorklar, umgås, LEVER!
Egentligen skulle hon "bara" vara där i 3 månader, men hon trivs så bra så hon har bestämt sig för att bli kvar ett halvår. Huset är ju ändå uthyrt, och februari, mars och april är väl inte värsta höjdarmånaderna egentligen. I Sverige alltså ;-)

Min mamma är som sagt världens coolaste. Hon är också en fantastisk förebild och när jag blir stor vill jag vara som hon :-)

Grattis på födelsedagen, mamma, och Gott Nytt År allihopa!

Världens vackraste mamma i mitten

Small golden wedding, del 3

Så kom vi då hem igen, till våra älskade barn. Efter Vilmas luciafirande på dagis åkte jag och mina tjejer upp till Umeå, en flight som faktiskt gick i tid(!).
Det blev lek och pannkakor, som vanligt på fredagarna, och när tjejerna var i säng fick vi sitta ned i soffan och se när Kevin vann Idol. Snyggt jobbat!

Jag mötte Lassie: Min svägerskas dotter är kusin med Kevins flickvän Sofia. Så våra tjejer betraktar sig typ som släkt med Kevin ;-)
Jag och Micke har faktiskt träffat Kevin en gång i somras, på min svägerskas 30-årskalas. Tyvärr hade jag
1) nyopererade ögon och var därför beordrad att bära solglasögon inomhus och
2) just bitit av en framtand och knep ihop därför ihop munnen så gott det gick. Inte ett leende slapp ut.
Dryg Stockholmare, någon? *fniss*

På lucialördagen firade vi så vårt bröllop, med alla barnen. Tjejerna fick vara med och styra: de ville ha egna blommor att hålla i och en bröllopstårta med brudpar på. Dessutom fick de vara med och säga vad de ville att vi skulle lova varandra. De har så bra tankar, våra barn.
Allra helst hade de också velat ha massor av gäster (som skulle komma redan dagen innan), men det får vi spara till deras egna bröllop.

Det blev ett jättevackert bröllop. Kärleksfullt och innerligt. Samma musik som på vigseln, nästan samma ord, ännu vackrare löften. Och barnen avslutade ceremonin genom att dansa en helt improviserad kärleksdans runt oss, till tonerna av Come What May. Alla fem, i en underbar liten ringdans. *tårögd*

Sedan bar det av till fotostudion, som Micke dagen till ära hade inrett på bottenvåningen. Det är en väldigt rolig utmaning att ta bild på sju pers med självutlösare! Många klicketiklick blev det, och resultatet blev jättefint :-)


Efter fotograferingen åt vi bröllopstårta och därmed var tjejerna nöjda. Vi också. Nöjda, lyckliga och gifta enligt konstens alla regler. Kreativ konst. Kärleksfull konst.

Ett tag var jag orolig över vad mina barn skulle tycka om att jag bytte namn, men för dem var det helt självklart. ”Jag vill också heta Jakobsson i efternamn”, sa Tuva. Och Moa är enormt förtjust i att få kalla mig fru Jakobsson, och över att vi nu har samma efternamn.
Mmm. Gullungar. Världens underbaraste. Alla fem.

Ett varv till! :-)

Small golden wedding, del 2

Efter lunchen bar det av till Italien. Vi bodde på en helt underbar bondgård (La Fattoria) i bergen i Umbrien. Umbrien ligger mitt i mitt i (öster om Toscana) och är lika stolta över sin regionala vin- och matkultur som (jag antar att) resten av Italien är. La Fattoria ligger en bra bit upp i bergen, i jättevacker natur och med helt fantastisk utsikt.

La Fattoria drivs av familjen Guerri, där gamla mamma styr köket, sonen Paolo roddar jordbruket och hand fru Rosaella är lärare i klassiska språk på dagtid och tar hand om barnen och gästerna resten av tiden. Hon är den enda på gården som pratar engelska.
Vilket leder mig in på det enda problemet med Italien: de pratar italienska och det gör inte vi. Vilket väl faktiskt inte är ett problem med Italien, utan med oss. Hmm.

Vi får skylla på orutin när det gäller semester. Vi kom helt enkelt inte på tanken att köra en språkkurs veckorna innan, eller ens att ta med en liten parlör för att kunna räkneorden och jag, du, han, hon osv. Istället har vi suttit och läst engelsk/italienska turistbroschyrer för att få lite koll på vilka ord som kan tänkas betyda vad. Och tagit vara på vartenda tillfälle att leka italienska med italienarna. De pratar ju glatt på även om man ser ut som ett levande frågetecken.

Och vad kul det är när ens ansträngningar ger resultat :-)
På måndagskvällen, efter två dagar i Italien, var vi på en vinprovning som flöt gränslöst mellan italienska och engelska, och vi Förstod! Och pratade, förstås ;-)
"Mmm, det här vinet passar nog väldigt bra till viltkött", "Jaha, xxx, du menar såna där som hoppar?" (nä, vi visste inte vad kanin heter på italienska men det löste sig ju).

På tisdagen lyckades vi säga att ”ikväll äter vi middag i Citta di Castello, och imorgon äter vi här, klockan 19”. Och vi sa det så att gamla mamma (som verkligen bara pratar italienska) förstod! Woho!
Dialog från ett annat restaurangbesök i Citta di Castello, med en kypare som inte pratade speciellt mycket engelska: Vi tittade på contornisarna (kringrätterna, typ) och undrade vad cardi kunde tänkas vara. Kyparen funderade, och började rita och berätta. ”Ni vet selleri?” frågar han. ”Si si” säger vi, och han lyser upp: ”Det är inte en sån!”.
Helt underbart!
Cardi smakar för övrigt helt OK, och jag vet ungefär hur det ser ut (nästan som selleri, faktisk!) men jag har ingen aning om vad det är. Någon som vet?

I Umbrien finns det mycket skog. Ekskog, för att vara noga. Vilket innebär att de eldar med ek. Ek är ett ganska hårt träslag. Umbrisk ek är stenhård. På allvar.
Ved heter legna på italienska. Eld heter fouco. Det lärde vi oss ganska snabbt. Men det tog tre dagar innan vi lärde oss hur man gör fouco av umbrisk legna.
Först försökte vi själva. Länge. Alldeles för länge, om någon skulle fråga mig ;-)
Sedan gick vi efter hjälp. Vi kom tillbaka med en flaska tändvätska. Gud vad vi skrattade. Det fanns alltså ett trick! Men att använda tändvätska i öppna spisen, det låg verkligen helt utanför våra referensramar.
Tydligen låg det utanför ekens referensramar också, för det funkade fan inte!
Så vi fick krypa till korset (igen) och be om hjälp. (Hjälp heter Paolo på italienska). Tyvärr kom hjälpen medan vi satt och åt, så vi kunde inte kolla hur Paolo gjorde. Men han lämnade ett spår… Två stora askar med absolut o-ekologiskt brännmaterial. Vi vet inte riktigt vad det var, men det luktade bensin.
Och det funkade! Seger! Burn, motherfu*er, burn!

Vi hann också med en underbar ridtur i de umbriska bergen. Jag, Micke och en guide. Precis som vi önskat oss. En solig dag, och jag har aldrig varit med om vackrare ridtur. Mitt lilla arabsto hade bra fart i fötterna, och när hon fick lite tråkigt under skrittpartierna så hittade hon roliga saker att skygga åt. Inte en tråkig sekund för min del :-)
Micke klarade sig utmärkt och tog dagen efter sitt livs första ridlektion. Det enda som stör mig är att jag hade mer träningsvärk än vad han hade…

Sista dagen började det regna. Tydligen regnade det jättemycket, för det blev översvämningar i dalarna och en väg var avstängd när vi skulle åka hem (det berättade polisen, på italienska, och vi Förstod igen :-)
Men eftersom vi nu hade lärt oss att göra upp eld och kunde sitta framför brasan och mysa så märkte vi inte så mycket av det där regnet. Bara som ett rogivande smatter mot taket, typ. Och äntligen fick vi nytta av hyrbilens regnsensor! Den lilla raringen hade inte alla paddlar i vattnet utan trodde att det regnade varje gång vi startade den.

Så for vi hemåt, via München. Den flygplatsen är faktiskt riktigt trevlig, det finns många schyssta restauranger och trevliga affärer. Den, och Köpenhamns flygplats, är nog mina favoritmellanlandningsplatser ;-)

Small golden wedding, del 1

Nu har jag gjort det jag lovade mig själv att aldrig mera göra.
Bytt namn.
Numera heter jag Åsa Jernberg Jakobsson. Eller Åsa J. Jakobsson, som det nog får bli till vardags. Är en aaaaning trött på att använda dubbelt efternamn. Man vet aldrig hur man blir sorterad ;-)
Dessutom är mitt nya efternamn 325 % längre än mitt ursprungliga, och nästan 42 % längre än mitt förra. Då har jag inte räknat mellanslagen ;-)

Vi har alltså gift oss, jag och min älskade Micke. Två gånger, för att vara på den säkra sidan. En gång med präst (utan alla barn), och en gång med alla barn (utan präst). Båda tillfällena var lika riktiga och lika viktiga, på sina alldeles egna sätt.

Den officiella vigseln skedde på Arlanda, på väg mot vår bröllopsresa i Italien.
Pappa, Maggan och syster Lena var där. Och prästen Kajsa. Eftersom barnen inte kunde vara med så ville vi ha det litet.
Och allt blev precis så fantastisk som vi hade önskat. Litet, avslappnat, kärleksfullt, vackert och alldeles lagom långt. Kajsa har helt klart kläm på det där med väsentligheter! Och säga vad man vill, men det är väldigt skönt att höra en präst säga ”tänk om fler kunde sätta sina barn först, på det sättet som ni gör!” och skaka på huvudet åt tankarna att låta bli sin egen lycka ”för barnens skull”. ”Så kan man ju inte göra”, som hon sa. Sedan pratade hon om energin som finns kring oss, och hur absolut rätt vi verkar vara för varandra.
Jag kan bara hålla med. Vi är så rätt för varandra.

När man vigs på Arlanda får man gärna fixa musiken med sin iPod, och det går alldeles utmärkt att sjunga med själv. Det var underbart att få stå där och sjunga Truly Madly Deeply och Come What May utan några som helst skrupler :-)

Jag hade en liten guldfärgad klänning med massor av fransar, en riktig sån där ”nu vill jag snurra runt ett varv till”-klänning. Jag blir glad bara jag tänker på den!

Efter vigseln blev det champagne i kapellet, och sedan lunch på Rai Due. Hade ingen aning om att det gick att äta gott på Arlanda, men det gör det! Utanför säkerhetskontrollen, Terminal 5, om behov skulle uppstå!

Bestyr

Tiden rusar, så som tid brukar rusa i slutet av november och början av december. Vilken dag som helst är det bergis julafton… Och innan dess är det minst tusen grejer som ska fixas. Precis som vanligt.
Det tar aldrig slut. Så är det bara. Och om man tänker efter så är det väl faktiskt så det ska vara? Tänk om allt var klart… Är det inte då man dör, typ?
Så nu har jag bestämt mig för att sluta fråga mig ”tar det aldrig slut?”. Jag tycker att ”vad är det bästa jag kan göra?” verkar vettigare. Mer stärkande, på något vis.

Det bästa jag kan göra idag är att skaffa löparskor med dubbar, så att jag kan fortsätta springa även när det är halt ute.

Det bästa jag kan göra idag är att skämma bort mina underbara tjejer genom att hämta dem med bilen – det regnar och regnar och regnar i Täby. För att inte tala om hur nattsvart det är ute. Mysigare att komma hem och gosa med dem än att traska omkring i sjöblötan därute.

Det bästa jag kan göra idag är att njuta av allt jag är tacksam för. Det listan kan bli hur lång som helst, och den börjar alltid med:
Min älskade Micke.
Mina barn – alla fem.
Min familj.
Mina vänner.
Att vi är friska.
Osv. osv. osv. osv.

Mhm. Det finns mycket att vara tacksam för här i livet.

På lördag ska jag och Micke åka på semester tillsammans för första gången. Det kommer nog bli… annorlunda. Ingen kurs att gå, inget jobb att sköta, inget trädäck att lägga, inga barn att sätta främst. Bara han och jag, på någon sorts lantgård i Italien. Umbrien, närmare bestämt. Vinprovning och ridning är det enda vi har planerat. Fem nätter, fyra hela obrutna dagar. Vi lär nog få hitta på mer än vinprovning och ridning om vi inte ska klättra på de rustika väggarna ;-)
Man lär kunna gå på tryffeljakt med hund till exempel. Raska rackare, de där tryfflarna! Men jycken jagar väl ikapp dem..? Och sedan kan man få lära sig dreja också. Det kan ju bli julklappar till hela släkten ;-)