Small golden wedding, del 3

Så kom vi då hem igen, till våra älskade barn. Efter Vilmas luciafirande på dagis åkte jag och mina tjejer upp till Umeå, en flight som faktiskt gick i tid(!).
Det blev lek och pannkakor, som vanligt på fredagarna, och när tjejerna var i säng fick vi sitta ned i soffan och se när Kevin vann Idol. Snyggt jobbat!

Jag mötte Lassie: Min svägerskas dotter är kusin med Kevins flickvän Sofia. Så våra tjejer betraktar sig typ som släkt med Kevin ;-)
Jag och Micke har faktiskt träffat Kevin en gång i somras, på min svägerskas 30-årskalas. Tyvärr hade jag
1) nyopererade ögon och var därför beordrad att bära solglasögon inomhus och
2) just bitit av en framtand och knep ihop därför ihop munnen så gott det gick. Inte ett leende slapp ut.
Dryg Stockholmare, någon? *fniss*

På lucialördagen firade vi så vårt bröllop, med alla barnen. Tjejerna fick vara med och styra: de ville ha egna blommor att hålla i och en bröllopstårta med brudpar på. Dessutom fick de vara med och säga vad de ville att vi skulle lova varandra. De har så bra tankar, våra barn.
Allra helst hade de också velat ha massor av gäster (som skulle komma redan dagen innan), men det får vi spara till deras egna bröllop.

Det blev ett jättevackert bröllop. Kärleksfullt och innerligt. Samma musik som på vigseln, nästan samma ord, ännu vackrare löften. Och barnen avslutade ceremonin genom att dansa en helt improviserad kärleksdans runt oss, till tonerna av Come What May. Alla fem, i en underbar liten ringdans. *tårögd*

Sedan bar det av till fotostudion, som Micke dagen till ära hade inrett på bottenvåningen. Det är en väldigt rolig utmaning att ta bild på sju pers med självutlösare! Många klicketiklick blev det, och resultatet blev jättefint :-)


Efter fotograferingen åt vi bröllopstårta och därmed var tjejerna nöjda. Vi också. Nöjda, lyckliga och gifta enligt konstens alla regler. Kreativ konst. Kärleksfull konst.

Ett tag var jag orolig över vad mina barn skulle tycka om att jag bytte namn, men för dem var det helt självklart. ”Jag vill också heta Jakobsson i efternamn”, sa Tuva. Och Moa är enormt förtjust i att få kalla mig fru Jakobsson, och över att vi nu har samma efternamn.
Mmm. Gullungar. Världens underbaraste. Alla fem.

Ett varv till! :-)