Välkommen hem

I söndags kom jag hem till Täby efter att ha varit hemma i Umeå i 10 dagar.
Jag förstår om terminologin kan upplevas lite förvirrande, men det är så det är. Jag har två hemma.
Fast Täby är liksom mammas gata för mig. Nästan i alla fall, mamma bor 450 meter bort, på en parallellgata. Och barnen bor här och går i skola här, så jag är helt enkelt mer hemma i Täby än i Umeå.

Jag gillar välkomnande entréer, så i höstas planterade jag en tulpanrabatt vid uppfarten. Till saken hör att i mitt gamla liv suckades det djupt varje gång jag längtansfullt spanade mot trädgårdsavdelningen på Coop, för att inte tala om...
Nej. Vi talar inte om det. Det räcker att säga att jag har djupt rotade mönster som går ut på att mina intressen är noll och intet värda. Och att Micke gång på gång får påminna mig om att han verkligen uppskattar både det jag gör och sättet jag gör det på.
Han fick kämpa hårt i höstas för att få mig att köpa alla de där tulpanlökarna. Pour moi? No no no! Jag har väldigt svårt att köpa saker till mig själv. Men han tvingade mig ;-)

Och det blev så vackert.
Så fantastiskt, oändligt vackert. Höga, nästan svartlila tulpaner, och låga vita. Och ett helt spektrum däremellan: ljust lila med strimmor, mörkt lila med bård, enfärgat mellanlila... Och mitt i hela härligheten står en doftpion med knopp, flyttad från det gamla livet när barnens pappa sålde huset. Man brukar säga att pioner inte gillar att flyttas, men vem skulle inte trivas i den här rabatten... Eller i mitt nya liv, för den delen.

Jag älskar mitt liv. Från att ha varit en oändligt räcka av enfärgade dagar är det numera fullt av LIV. Kärlek, passion, utveckling, föräldraskap *på riktigt*, närvaro. Istället för att leva sedan(TM) så lever jag Här, Nu. Varje dag.

Men det är en utmaning att hålla sig balanserad när man lever som jag och Micke gör.
Varannan vecka är vi själva och får gå upp jobbet och varandra helt och hållet. Varannan vecka är vi singelföräldrar med två-tre barn, 70 mil isär. Varannan helg är vi storfamilj, två vuxna och fem barn. Och ibland, vid sällsynta tillfällen, är vi två vuxna och två-tre barn och lever nästan som en "vanlig" familj.
Alla konstellationer är underbara på sitt sätt. Den främsta utmaningen ligger i övergångarna: Från storfamilj till singelförälder, och från singelförälder till vuxenpar. Övergångarna från vuxenpar till singelförälder är bara mysig, liksom övergången från singelförälder till storfamilj. Men det *är* jobbigt att lämna barnen. Det är bara att konstatera, acceptera och göra det bästa av situationen.

Det gör vi. Det bästa, alltså. Vi tar hand om oss, både själsligt och kroppsligt. Vi har på något mystiskt sätt gått från att vara kött- och rödvinsälskare till nästan-vegetarianer som mycket sällan dricker vin. Vi håller oss i form med yoga (perfekt att göra på morgonen när barnen sover) och spring i skogen. Och vi mediterar (också perfekt att göra på morgonen när barnen sover - det är inte så att de vaknar av oväsendet direkt ;-)

För att ha tillgång till våra recept oavsett i vilket hem vi befinner oss (och för att kunna dela med oss av våra tankar, tips och idéer) har vi satt upp Liv i balans. Webbplatsen kom till efter en fruktansvärt obalanserad helg när vi molade i oss sötsaker dagarna i ända, gick omkring och var småsura på varandra mest hela tiden och - som av en händelse - prioriterade bort både meditation, yoga och spring.
Hmmm.
Våra kroppar tog en gruvlig hämnd genom att göra oss illamående på gränsen till magsjuka tisdagen efter helgen, och för att den dagen inte skulle vara helt förlorad satte vi alltså upp Liv i balans. Som en liten påminnelse om hur vi faktiskt vill leva, äta, vara ;-)

Jag tror att jag kommer blogga där istället framöver. Välkommen dit!

Kram / Åsa

Som man sår...

Har pysslat i trädgården så det står härliga till på sistone. Eller, inte bara jag. Mitt under brinnande högsäsong lyckades jag få tag i en trädgårdsfirma som hade två mandagar över i maj. Mirakel sker bevisligen. Så till min hjälp har jag haft två stora starka karlar som har pysslat i trädgården. Om man nu kan kalla det "pyssla" att kärra tonvis med lera (från trädgården) och jord (till trädgården) på skottkärra.

Fint blev det i alla fall! Leråkrarna är ersatta med vackert utkrattad gräsmattejord. Gräsfrön är utsådda och täckta med fiberduk.
Lerhögen är borta (jordgubbarna är räddade och ska exporteras till relativt snigelfria Umeå) och istället har jag fått planteringsbäddar. Egenhändigt ihopdragna med DeWalten. Wroom.

"Bryggan" till växthuset är så gott som klar och grillplatsen är invigd :-)
Squashen och tomaterna växer så det knakar och gurkfröerna är nedpetade i stora, välgödslade krukor. Nu får allt växa ett par veckor innan det är dags för nästa ryck. Lugn och lycka råder.

De där planteringsbäddarna, även kallade "barnrabatten", har legat på min önskelista ända sedan vi flyttade in. När jag berättade för Vilma att de äntligen, äntligen skulle bli verklighet lyste lyckan i hennes ögon. En hel rabatt full med blommor som hon får plocka precis hur mycket hon vill av... Som hon har längtat. Vår lilla fjäril. Och Tuva får sina amerikanska blåbär. Torven är inköpt, bara plantorna och planteringen kvar.

Och i Umeå bestämde vi oss hastigt och lustigt för att riva bort den meterbreda ogräsremsan som vetter mot grannens tomt. Nu ligger där ett blivande jordgubbsland. Drygt 10 meter långt och knappt en meter brett. Den ska nog bli fason på trädgården i norr också!

Lugn i själen

Ah, ljuva känsla av att få planera! Barnens pappa har äntligen lämnat besked om sommaren. Han lämnade ett toppenförslag i vintras – så bra att vi tog mod till oss och förde det vidare Mickes barns mamma. Sedan tog det tre månader innan hon också bestämde sig för att det var ett bra förslag. Men vid det laget hade (håll i er nu) mina barns pappas sambos barns pappa, som har ytterligare ett barn med en annan kvinna och är sambo med en tredje, ”några invändningar”.

Ni förstår. Det är komplicerat, detta. Och jag tackar alla högre makter för att Mickes barns mammas nya kille inte har några barn. Inte ett enda. Inte någonstans. (I alla fall inte som vi har hört talas om.)

Anyway. Det avsteg vi nu till slut gör från barnens pappas ursprungliga sommarförslag är att jag har Tuva och Vilma en extra vecka. Så de är med mig 6 veckor i sommar, och med honom 4 veckor. Det lustiga är att det är hans förslag, detta. Han vill att jag har Tuva och Vilma en extra vecka. För de har ändå inte sambons barn den veckan.
Vi har inte Mickes barn den veckan, men vem bryr sig? Det blir ljuvligt att få ha Tuva och Vilma en extra vecka! För att inte tala om lyxen att vara två föräldrar på bara två ungar. Vi tackar och tar emot :-)

Så nu är typ alla flygbiljetter bokade till och med augusti. Det kändes stort att för första gången få boka biljetter till 'två vuxna och fem barn'. Hela familjen. Wow!

Och sommarplanerna får börja ta form. Grillkvällar hägrar. Lugna dagar i både Umeå och i Täby. Gröna Lund. Tärnaby. Massor av tid för och med vänner. Utflykter med barnen. Cykelturer. Blommor att plocka, squash och tomater att skörda. Och så lite trädäckssnickrande, förstås ;-)

Äntligen, äntligen, äntligen är den här jobbiga perioden över.
Det kommer fler, det vet jag. Man behöver ju utmaningar för att växa. Men just nu vilar jag i att jag vet hur det närmaste halvåret ser ut.

Det gör mig lugn, ända in i själen.