Jag förstår om terminologin kan upplevas lite förvirrande, men det är så det är. Jag har två hemma.
Fast Täby är liksom mammas gata för mig. Nästan i alla fall, mamma bor 450 meter bort, på en parallellgata. Och barnen bor här och går i skola här, så jag är helt enkelt mer hemma i Täby än i Umeå.
Jag gillar välkomnande entréer, så i höstas planterade jag en tulpanrabatt vid uppfarten. Till saken hör att i mitt gamla liv suckades det djupt varje gång jag längtansfullt spanade mot trädgårdsavdelningen på Coop, för att inte tala om...
Nej. Vi talar inte om det. Det räcker att säga att jag har djupt rotade mönster som går ut på att mina intressen är noll och intet värda. Och att Micke gång på gång får påminna mig om att han verkligen uppskattar både det jag gör och sättet jag gör det på.
Han fick kämpa hårt i höstas för att få mig att köpa alla de där tulpanlökarna. Pour moi? No no no! Jag har väldigt svårt att köpa saker till mig själv. Men han tvingade mig ;-)
Och det blev så vackert.Så fantastiskt, oändligt vackert. Höga, nästan svartlila tulpaner, och låga vita. Och ett helt spektrum däremellan: ljust lila med strimmor, mörkt lila med bård, enfärgat mellanlila... Och mitt i hela härligheten står en doftpion med knopp, flyttad från det gamla livet när barnens pappa sålde huset. Man brukar säga att pioner inte gillar att flyttas, men vem skulle inte trivas i den här rabatten... Eller i mitt nya liv, för den delen.
Jag älskar mitt liv. Från att ha varit en oändligt räcka av enfärgade dagar är det numera fullt av LIV. Kärlek, passion, utveckling, föräldraskap *på riktigt*, närvaro. Istället för att leva sedan(TM) så lever jag Här, Nu. Varje dag.
Men det är en utmaning att hålla sig balanserad när man lever som jag och Micke gör.
Varannan vecka är vi själva och får gå upp jobbet och varandra helt och hållet. Varannan vecka är vi singelföräldrar med två-tre barn, 70 mil isär. Varannan helg är vi storfamilj, två vuxna och fem barn. Och ibland, vid sällsynta tillfällen, är vi två vuxna och två-tre barn och lever nästan som en "vanlig" familj.
Alla konstellationer är underbara på sitt sätt. Den främsta utmaningen ligger i övergångarna: Från storfamilj till singelförälder, och från singelförälder till vuxenpar. Övergångarna från vuxenpar till singelförälder är bara mysig, liksom övergången från singelförälder till storfamilj. Men det *är* jobbigt att lämna barnen. Det är bara att konstatera, acceptera och göra det bästa av situationen.
Det gör vi. Det bästa, alltså. Vi tar hand om oss, både själsligt och kroppsligt. Vi har på något mystiskt sätt gått från att vara kött- och rödvinsälskare till nästan-vegetarianer som mycket sällan dricker vin. Vi håller oss i form med yoga (perfekt att göra på morgonen när barnen sover) och spring i skogen. Och vi mediterar (också perfekt att göra på morgonen när barnen sover - det är inte så att de vaknar av oväsendet direkt ;-)
För att ha tillgång till våra recept oavsett i vilket hem vi befinner oss (och för att kunna dela med oss av våra tankar, tips och idéer) har vi satt upp Liv i balans. Webbplatsen kom till efter en fruktansvärt obalanserad helg när vi molade i oss sötsaker dagarna i ända, gick omkring och var småsura på varandra mest hela tiden och - som av en händelse - prioriterade bort både meditation, yoga och spring.
Hmmm.
Våra kroppar tog en gruvlig hämnd genom att göra oss illamående på gränsen till magsjuka tisdagen efter helgen, och för att den dagen inte skulle vara helt förlorad satte vi alltså upp Liv i balans. Som en liten påminnelse om hur vi faktiskt vill leva, äta, vara ;-)
Jag tror att jag kommer blogga där istället framöver. Välkommen dit!
Kram / Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar