På väg

Den här veckan har jag kommit igång med skrivandet ordentligt. Satt upp en plan, med ett tydligt mål, och följt planen. Känner mig jätteduktig som producerar ord på det här viset :-)
Fast det svåra är ju inte att producera ord. Det svåra är att bli nöjd. Jag har liksom en tendens att bli övertydlig, och då blir jag alldeles uttråkad när jag läser det jag skrivit.

"Riv och skriv om" sa min svåger när han läst en ganska känd författares manus en gång.
Jag gillar det rådet. Det är det man får göra när man tråkar ut sig själv.
Fast i mitt fall blir det "backspejsa och skriv om" eller möjligen "klipp ur och spara - kan ju vara bra att ha - och skriv om".
Jag har ganska mycket text som "kan vara bra att ha". Tror inte jag ska använda den.

Skulle träffat E+M i tisdags, men vår dejt är uppskjuten på obestämd tid. Himla trist, inte lätt att få till datum som funkar för oss alla tre.
Åkte till biblioteket istället med Tuva och Vilma. Ibland känner jag mig verkligen som en Riktigt Bra Mamma. Biblioteket! Det är grejer det! Själv bodde jag praktiskt taget på biblioteket när jag var liten, lånade massor av böcker och läste jämt. (Mamma och pappa kan ha en annan uppfattning, med det är i alla fall så jag minns det.)
Vilma ville iofs helst spela datorspel (men hallå! på biblioteket ska man väl läsa?) och det blev mest ljudböcker lånade men ändå. Biblioteket får nog bli en månadsvis återkommande tradition. Jag måste ju ändå dit och lämna tillbaka det lånade... :-)

Igår när jag flög upp till Umeå var planet 1,5 timmar försenat. Pga storm i Malmö dagen innan. Jaja. Det finns så lustiga samband här i världen.
Jag gjorde i alla fall något som är väldigt olikt mig. Jag Kostade På Mig. Eftersom jag flyger för lite (!) för att att guldkort på Malmö Aviation, men tillräckligt mycket för att ha typ 49000 poäng så cashade jag glatt in 2000 poäng för att få tillträde till loungen.
Lugn och stilla miljö. Massagefåtölj (med fotmassage!). Eluttag - och trots att jag hade checkat in bagage hade jag dator-elen i handbagaget! Det är så bra att lära av sina misstag!
Så jag fick 1,5 softa timmar i loungen. Tog massage. Läste "Eat, Pray, Love" eller "Lyckan, kärleken och meningen med livet" som den mystiska svenska översättningen lyder (tack underbara Carro för boktipset!!!). Skrev. Drack Ramlösa. Kände mig nästan överjordiskt lugn och nöjd med hur jag hanterade förseningen. Hade jag fortfarande haft mitt "day job" så hade jag väl varit i upplösningstillstånd över att vädrets makter stal 1,5 timmar av min Micke-tid.
Det märks att vi får lite mer tid tillsammans nu. Det finns liksom en tidsbuffert att ta ifrån. /me like.

Ikväll ska jag iväg på Överraskning. Det förstod jag när det i min och Mickes gemensamma kalender stod "17:00 ????"
Jag gillar överraskningar. Det vet Micke, så han vägrar såklart avslöja vad som är på gång. Fast den här gången har jag mina misstankar, och om jag har rätt får jag träffa minst en av mina allra bästa vänner ikväll. *hoppas*
Det enda jag fått veta är att vi ska vara nere på stan, parkerade och klara, kl 17.40. Och att det är bra om jag duschat innan (vilket jag glatt tolkar som att det inte bara blir jag och Micke, fast nu säger han att han inte alls sagt att jag behöver duscha. Jag hoppas att det är en rökridå. Or I will smell, ska ju ut och springa.).

Springa ja. Nu. Strax. I regnet. Kanske skulle gå istället? Nä, springa. Eller kanske inte. Jo förresten. Det är faktiskt nästan skönare att springa än att gå i regn.
Jag tror att jag lyckats övertyga mig själv nu.
Få se om jag lyckas övertyga Micke också.
(vi kanske kan lägga oss i soffan och softa istället? Nähä... Inte det. På med dojjorna bara, seså, iväg nu!!)

Fredag, here I come.

Rosa

När jag gick i gymnasiet ägde jag ett par rosa manchesterbrallor. De var riktigt tokrosa, och jag använde dem faktiskt.
Jag skojar inte.
Vet inte om jag någonsin hade någon "rosa period" när jag var liten, men jag tror inte det. Mitten av sjuttiotalet var liksom mer orange, vinrött och brunt. Inte så prinsessigt, direkt.

Anyway. Efter de rosa manchesterbrallorna, och typ 1:an i gymnasiet, lämnade jag det rosa bakom mig. Det passade inte in i min värld längre. För mig stod rosa för våpighet, menlöshet, hjälplöshet, kan-inte-själv-snälla-hjälp-mig, inte-smutsa-ner-mig, inte-klättra-i-träd osv. Så långt ifrån mig och mitt självständiga feminist-jag man kan komma (bortsett ifrån att jag sällan klättrat i träd sedan jag var typ 12).
Nä, tacka vet jag blått, brunt, rött, vinrött, svart, grått! Det är härliga, fria, självständiga färger det!

Så gick 20 år, eller så.

Och plötsligt, en vacker dag, föreslog Micke att jag skulle ha en rosa planeringspärm (en pärm jag använder dagligen, flera gånger varje dag till och med).
Moi, rosa?? No-no-no-no. Eller... kanske… det var ju var faktiskt en rätt cool rosa färg. Inte grisrosa, mer bara... rosa. Energiskt rosa, på något sätt.
Pärmen fick följeslagare. En rosa bläckpenna, en rosa blyertspenna, ett rosa pennskrin, ett rosa datorfodral...

Sedan, nästan omärkligt, började rosa smyga sig in i min garderob också. Först via träningskläderna – ett rosa träningslinne. Ett till. Rosa streck på springbyxorna och springskorna.

Och barnen, som i samma veva säger: Mamma, lova att aldrig mer köpa något svart, grått eller brunt. Det är så tråååkigt!!"
Ehum. Tjahapp. Kejrå. Jag lovar inte på livstid (och inget när det gäller träningskläder – min ekvivalent till frihet) – men visst. Färgglatt får det bli.

Numera äger och bär jag rosa med nöje. Jag har en rosa klänning och till och med ett rosa underställ med blommönster. Förlåt om det ger er bilder ni helst vill slippa, men jag blir varm och glad av det :-)

Och nu, vid 41 års ålder, har jag insett att feminism sitter inte i färger. Feminism är väl snarare ekvivalent med frihet - att få göra vad man vill utan att någon säger "det går inte, du är tjej" (eller kille, för all del).

När jag skrev mitt blogginlägg i måndags upptäckte jag hur... kontrollerad färgskalan på min blogg är. Praktisk. Man skulle rent av kunna kalla den slätstruken.
Som jeans med musbrun kofta och mörkgrön t-shirt. Inget som sticker ut direkt.
Det är nog dags för förändring. Jag känner mig inte slätstruken längre. Snarare... Fri!

För övrigt har jag en nästan-aldrig-använd-jättesnygg-modell musbrun kofta från MQ, storlek 38. Någon som är intresserad?

Min älskade pärm

Avstamp

I början av april i år försvann allt luftmotstånd i vår värld. Vi nådde en förlikning i vårdnadstvisten, som i korthet innebar att Moa och Meja från och med sommarlovet 2009 bor halvtid hos Micke, och att Melker genom ett (för all del oerhört långsamt och utdraget) upptrappningsschema kommer att landa på 50/50 han också. Det blir någon gång kring jul 2011.
(Att barn generellt anses mogna för växelvis boende när de fyllt 3 år - i Melkers fall maj 2010 - gäller av någon obegriplig anledning inte Melker. Det där med att hålla ihop syskonskaran är, har jag förstått, bara viktigt när syskonskaran bor hos sin mamma.)

Det är med andra ord inte riktigt för Melkers skull lösningen ser ut som den gör, men det är som det är och det är ingen idé att lägga mer energi på den frågan.

Det vakuum som uppstod när förlikningen var klar är svårt att beskriva. Ungefär som att ha klafsat omkring i lårdjup gyttja i nästan två år, och sedan plötsligt få springa omkring på nyklippt gräs. Fullständig motståndslöst. Fritt fall framåt, liksom. Full frihet att planera – vi vet hur varenda lov ser ut de närmaste åren, i alla fall när det gäller Mickes barn. Helt otroligt. Vi som inte har vetat när loven börjat om barnens mamma har tänkt att anpassa sig efter praxis eller vägra låta barnen vara med sin pappa.
Men nu vet vi. Åratal i förväg.
Balsam för själen för en fd projektledare.

Mellan februari och oktober har jag varit tillbaka på mitt gamla jobb, som avdelningschef. Tyvärr fick jag inte ihop mina ambitioner för jobbet med min verklighet... Trist, för det var en jätteroligt jobb och människorna på det stället är helt fantastiska.
Hade jag och Micke bott ihop "på riktigt" hade det funkat. Men nu är vi särboende ensamföräldrar varannan vecka, och sammanboende gifta utan barn varannan vecka.
Och att jobba korta dagar under barnveckan, det håller bara om man kan jobba över rejält under vuxenveckan. Då är det svårt att få tiden att räcka till för sin relation. Riktigt svårt.

Jag fick helt enkelt prioritera.

Inte helt oväntat vann Kärleken över Karriären. Det jag allra helst vill är ju att få skriva – hur osäker/spännande den framtiden än kan tyckas – och när jag gör det får jag jobba i samma rum som Micke. I alla fall under våra vuxenveckor.

Så nu är jag nästan tillbaka där jag var i februari. Med två stora skillnader: jag har lärt mig otroligt mycket om att prioritera min tid. Och det finns inte längre någon vårdnadstvist som tar huvuddelen av all energi.
Mitt mål är att min första bok ska vara färdigskriven 14 feburai 2010. There. Said it.
Och jag vet ännu inte vad jag kommer att skriva om här på bloggen.
Kanske helt utflippade tankar om Universum, kärleken och meningen med livet. Kanske om min vardag, ungefär i samma stil som förut. Kanske recept på mat jag gillar. Kanske alltihop. Det får ge sig. Något blir det garanterat :-)