Rosa

När jag gick i gymnasiet ägde jag ett par rosa manchesterbrallor. De var riktigt tokrosa, och jag använde dem faktiskt.
Jag skojar inte.
Vet inte om jag någonsin hade någon "rosa period" när jag var liten, men jag tror inte det. Mitten av sjuttiotalet var liksom mer orange, vinrött och brunt. Inte så prinsessigt, direkt.

Anyway. Efter de rosa manchesterbrallorna, och typ 1:an i gymnasiet, lämnade jag det rosa bakom mig. Det passade inte in i min värld längre. För mig stod rosa för våpighet, menlöshet, hjälplöshet, kan-inte-själv-snälla-hjälp-mig, inte-smutsa-ner-mig, inte-klättra-i-träd osv. Så långt ifrån mig och mitt självständiga feminist-jag man kan komma (bortsett ifrån att jag sällan klättrat i träd sedan jag var typ 12).
Nä, tacka vet jag blått, brunt, rött, vinrött, svart, grått! Det är härliga, fria, självständiga färger det!

Så gick 20 år, eller så.

Och plötsligt, en vacker dag, föreslog Micke att jag skulle ha en rosa planeringspärm (en pärm jag använder dagligen, flera gånger varje dag till och med).
Moi, rosa?? No-no-no-no. Eller... kanske… det var ju var faktiskt en rätt cool rosa färg. Inte grisrosa, mer bara... rosa. Energiskt rosa, på något sätt.
Pärmen fick följeslagare. En rosa bläckpenna, en rosa blyertspenna, ett rosa pennskrin, ett rosa datorfodral...

Sedan, nästan omärkligt, började rosa smyga sig in i min garderob också. Först via träningskläderna – ett rosa träningslinne. Ett till. Rosa streck på springbyxorna och springskorna.

Och barnen, som i samma veva säger: Mamma, lova att aldrig mer köpa något svart, grått eller brunt. Det är så tråååkigt!!"
Ehum. Tjahapp. Kejrå. Jag lovar inte på livstid (och inget när det gäller träningskläder – min ekvivalent till frihet) – men visst. Färgglatt får det bli.

Numera äger och bär jag rosa med nöje. Jag har en rosa klänning och till och med ett rosa underställ med blommönster. Förlåt om det ger er bilder ni helst vill slippa, men jag blir varm och glad av det :-)

Och nu, vid 41 års ålder, har jag insett att feminism sitter inte i färger. Feminism är väl snarare ekvivalent med frihet - att få göra vad man vill utan att någon säger "det går inte, du är tjej" (eller kille, för all del).

När jag skrev mitt blogginlägg i måndags upptäckte jag hur... kontrollerad färgskalan på min blogg är. Praktisk. Man skulle rent av kunna kalla den slätstruken.
Som jeans med musbrun kofta och mörkgrön t-shirt. Inget som sticker ut direkt.
Det är nog dags för förändring. Jag känner mig inte slätstruken längre. Snarare... Fri!

För övrigt har jag en nästan-aldrig-använd-jättesnygg-modell musbrun kofta från MQ, storlek 38. Någon som är intresserad?

Min älskade pärm