Lite ont i magen när jag vaknar. Lätt krampliknande i mitten av magen, påminner om mensvärk. Fast jag har ju inte mens. Och så mår jag nästan lite illa.
Dumheter. Jag tänker banne mig inte må illa. Och Ipren funkar mot det mesta. Ignore treatement också. Så jag gräver i trädgården, kärrar någon kubik sand från ena änden av trädgården till den andra, springer min runda och anser att allt är som vanligt. Hämtar Micke på Arlanda, äter middag med halvdan aptit och sedan hämtar vi tjejerna hos mamma. Är lite trött och kinkig (jag, inte barnen), men det löser sig och tjejerna kommer i säng. Vi också. Jag har fortfarande ont i magen.
3 april.Vaknar, inget magont i mitten av magen längre. Puh. Går upp och hämtar Tuva – när jag lyfter henne ur sängen och hon slår benen om min midja känner jag hur ONT det gör. Hmm. Har tydligen ont i sidan istället för i mitten av magen. Jaja. Det går säkert över.
Rejält öm i magen. Skippar springningen idag.. Försöker koncentrera mig men magen ömmar lite för mycket. Micke skickar mig till soffan när det är dags att fixa lunch, jag ser tydligen skröpligare ut än vad jag känner mig. Börjar faktiskt känna mig ganska skröplig, så jag smiter upp och hämtar ungarnas febertermometer utan att Micke märker något (tror jag). Tar tempen. 36.5 i armhålan, ingen feber, alltså inbillning. Skönt.
Kommer knappt upp ur soffan. Inte utan ett ”ajsomfan” i alla fall.
Efter lunchen inser jag att jag inte kommer kunna tänka ordentligt med den här magen. ”Tänk om vi skulle åka och köpa lite jord (lite = typ 8 * 50 liter..)?” ”Visst”, säger Micke (han vet ännu inte vad *lite* betyder), ”men du kanske ska ligga ned och vila lite först?”
Jag är tydligen inte riktigt mig själv. Frågar försiktigt vilken sida det är blindtarmen sitter på. ”Höger.”. Puh. Jag har ju ont på vänster sida.
Problemet är bara att jag inte kan skilja på höger och vänster. Som Micke så snällt påpekar har jag skitont i magen på HÖGER sida.
Glad och hjälpsam som han är surfar han upp symptom på blindtarmsinflammation. Lite för många symptom stämmer på mig. Alla utom feber. Som inte brukar komma förrän ”efter något dygn”.
Vad tusan, jag behöver ju köpa jord!?! Jag kan inte hålla på med sånt här tjafs..
Går med på att ringa sjukvårdsupplysningen. Blir beordrad att åka till Danderyds kirurgakut. Menvafaaan. Okej, rå. Bäst att åka in för att utesluta den där blindtarmen.
Har vid det här laget lite svårt att gå. Mår liksom ganska illa och känner mig lite svimfärdig. Fast så ont gör det inte. Den snälla undersköterskan (manlig, ung, snygg) som undersöker mig frågar hur ont det gör på den berömda skalan 1-10. ”Och säg inte att du fött barn, snälla..?”
Jag har fött barn. Det här gör knappt ont alls. Särskilt inte om jag får ligga stilla på en bår. Det är ju lite värre när jag vänder på mig, eller när någon klåfingrig typ ska klämma på höger sida av magen. Då gör det ont så att jag kvider. En trea, typ.
Jag blir inlagd. Suck. Jag har ju knappt ont, tänk om jag (eller mitt undermedvetna) bara fejkar allt efter att ha fått reda på symptomen? ”Skolboksexempel på blindtarmsinflammation” säger läkaren. Tacka fan för det. Eller Internet.
Blodprov, dropp i armvecket, upprullad till avdelning. Skönt att slippa gå, börjar känna mig… inte så bra.
Micke är tvungen att åka, tjejerna behöver hämtas och tas om hand. Vilken otrolig tur att han var i Täby istället för i Umeå!
Det är tråååkigt att ligga på sjukhus och bara ha ont när man vänder sig. Eftersom jag försöker låta bli att vända mig händer liksom inte så mycket. Inget att äta och dricka, förstås.
Blir nedrullad för att titta på blindtarmen med ultraljud. Läkaren letar. Länge. Hittar ingenting. ”Det betyder inget”, försäkrar hon glatt.
Nähänä.
Blodprovet som de tog när jag las in var misslyckat, de röda blodkropparna hann falla sönder (så slarvigt!). De vita visar en måttligt förhöjd sänka. Nytt blodprov tas, jag tjatar mig till att få det gjort så snart som möjligt – om jag inte är sjuk vill jag sova hemma, faktiskt. Pratar med tjejerna och Micke ett par gånger under eftermiddagen och kvällen. De vill att jag ska komma hem. Det vill jag också.
Det andra blodprovet visar på en något lägre sänka och även de röda blodkropparna indikerar infektion. Läkaren kommer och pratar. Undrar om jag vill vänta tills de är *ännu* säkrare? Men hallå, då kanske jag inte kommer hem imorgon efter frukost, så nej tack. Han ser lättad ut, ”bra, så tar vi dig i första bästa lucka”.
Jag får duscha. Sitt-dusch. Känns lite tantigt, men bättre än att stå. Jag är lite matt. Ännu tantigare blir det när jag inte kan ta mig ifrån duschrummet till sängen. 1.5 meter. Jag stapplar ut, på huk, iklädd endast tantiga operationstrosor (jättestora, från halva låret upp över halva magen. Loose fit. Inte snygga alls). Sitter och flämtar, håller hårt i dörrposten. Min rumsgranne tillkallar sköterskor som hjälper mig till sängen (efter att ha gnällt över att jag lyckats tappa operationsrocken på golvet när jag satt på huk och inte kom upp).
Allvarligt, de var jättesnälla, alla som tog hand om mig. Men det var lite lustigt, det där med operationsrocken. Sköterskan var lite stött över att hon var tvungen att gå till en annan avdelning, nu när jag hade smutsat ned den sista rena de hade.
Åtta timmar efter att Micke ledde in mig på akuten blir jag opererad. Mycket bättre lycka än med ultraljudet, den här gången hittar de en blindtarm och YES, den var inflammerad. Men fin. Inget gegg runt om.
Guvaäckligt det låter med gegg runt om. Tur att jag slapp det. Och därmed antibiotika.
4 april.
Blir utskriven av glad läkare strax efter frukosten. Micke kommer och hämtar. Sen får han sköta markservice, minsann. Lyd ett gott råd: om du ska operera blindtarmen så se för guds skull till att du har någon som kan ta hand om dig! Du behöver någon som kan hämta vatten, tidningar, böcker, datorer, laga mat, servera i sängen, plocka undan, hämta barnen från skola och dagis så att de (och deras mamma) får gosa och säga hejdå ordentligt innan de ska hem till sin pappa, lämna tillbaka barnen på skola och dagis i tid, binda fast rep i sängstolparna (inte så roligt som det låter, det var för att jag skulle kunna dra mig upp till sittande utan att använda magmusklerna), komma med te, choklad, blommor, teckningar (nej visst ja, det var barnen) och gosa. Ovärderligt.
Fast middagen som vi skulle haft på fredagkvällen var vi faktiskt tvungna att ställa in. Vi ändrade den till en bortbjudning på söndagen istället, det kändes enklare på något vis.
5 april.
Inplanerad middag med M och A från exjobbet. De som är så svårbokade. M ringer och undrar om vi kanske vill ställa in, med tanke på operationen. Meh. Då blir det ju inte av förrän tidigast i sommar. Klart vi kör som planerat. Men vi bestämmer att vi struntar i kubb och beach-volley.
Under kvällen kommer jag faktiskt upp till en femma på smärtskalan. Det gör ont att skratta när man är nyopererad. Men jag är säker på att det är nyttigt. M+I, A+J, tack för en jättekul kväll :-)
