Välkommen hem

I söndags kom jag hem till Täby efter att ha varit hemma i Umeå i 10 dagar.
Jag förstår om terminologin kan upplevas lite förvirrande, men det är så det är. Jag har två hemma.
Fast Täby är liksom mammas gata för mig. Nästan i alla fall, mamma bor 450 meter bort, på en parallellgata. Och barnen bor här och går i skola här, så jag är helt enkelt mer hemma i Täby än i Umeå.

Jag gillar välkomnande entréer, så i höstas planterade jag en tulpanrabatt vid uppfarten. Till saken hör att i mitt gamla liv suckades det djupt varje gång jag längtansfullt spanade mot trädgårdsavdelningen på Coop, för att inte tala om...
Nej. Vi talar inte om det. Det räcker att säga att jag har djupt rotade mönster som går ut på att mina intressen är noll och intet värda. Och att Micke gång på gång får påminna mig om att han verkligen uppskattar både det jag gör och sättet jag gör det på.
Han fick kämpa hårt i höstas för att få mig att köpa alla de där tulpanlökarna. Pour moi? No no no! Jag har väldigt svårt att köpa saker till mig själv. Men han tvingade mig ;-)

Och det blev så vackert.
Så fantastiskt, oändligt vackert. Höga, nästan svartlila tulpaner, och låga vita. Och ett helt spektrum däremellan: ljust lila med strimmor, mörkt lila med bård, enfärgat mellanlila... Och mitt i hela härligheten står en doftpion med knopp, flyttad från det gamla livet när barnens pappa sålde huset. Man brukar säga att pioner inte gillar att flyttas, men vem skulle inte trivas i den här rabatten... Eller i mitt nya liv, för den delen.

Jag älskar mitt liv. Från att ha varit en oändligt räcka av enfärgade dagar är det numera fullt av LIV. Kärlek, passion, utveckling, föräldraskap *på riktigt*, närvaro. Istället för att leva sedan(TM) så lever jag Här, Nu. Varje dag.

Men det är en utmaning att hålla sig balanserad när man lever som jag och Micke gör.
Varannan vecka är vi själva och får gå upp jobbet och varandra helt och hållet. Varannan vecka är vi singelföräldrar med två-tre barn, 70 mil isär. Varannan helg är vi storfamilj, två vuxna och fem barn. Och ibland, vid sällsynta tillfällen, är vi två vuxna och två-tre barn och lever nästan som en "vanlig" familj.
Alla konstellationer är underbara på sitt sätt. Den främsta utmaningen ligger i övergångarna: Från storfamilj till singelförälder, och från singelförälder till vuxenpar. Övergångarna från vuxenpar till singelförälder är bara mysig, liksom övergången från singelförälder till storfamilj. Men det *är* jobbigt att lämna barnen. Det är bara att konstatera, acceptera och göra det bästa av situationen.

Det gör vi. Det bästa, alltså. Vi tar hand om oss, både själsligt och kroppsligt. Vi har på något mystiskt sätt gått från att vara kött- och rödvinsälskare till nästan-vegetarianer som mycket sällan dricker vin. Vi håller oss i form med yoga (perfekt att göra på morgonen när barnen sover) och spring i skogen. Och vi mediterar (också perfekt att göra på morgonen när barnen sover - det är inte så att de vaknar av oväsendet direkt ;-)

För att ha tillgång till våra recept oavsett i vilket hem vi befinner oss (och för att kunna dela med oss av våra tankar, tips och idéer) har vi satt upp Liv i balans. Webbplatsen kom till efter en fruktansvärt obalanserad helg när vi molade i oss sötsaker dagarna i ända, gick omkring och var småsura på varandra mest hela tiden och - som av en händelse - prioriterade bort både meditation, yoga och spring.
Hmmm.
Våra kroppar tog en gruvlig hämnd genom att göra oss illamående på gränsen till magsjuka tisdagen efter helgen, och för att den dagen inte skulle vara helt förlorad satte vi alltså upp Liv i balans. Som en liten påminnelse om hur vi faktiskt vill leva, äta, vara ;-)

Jag tror att jag kommer blogga där istället framöver. Välkommen dit!

Kram / Åsa

Som man sår...

Har pysslat i trädgården så det står härliga till på sistone. Eller, inte bara jag. Mitt under brinnande högsäsong lyckades jag få tag i en trädgårdsfirma som hade två mandagar över i maj. Mirakel sker bevisligen. Så till min hjälp har jag haft två stora starka karlar som har pysslat i trädgården. Om man nu kan kalla det "pyssla" att kärra tonvis med lera (från trädgården) och jord (till trädgården) på skottkärra.

Fint blev det i alla fall! Leråkrarna är ersatta med vackert utkrattad gräsmattejord. Gräsfrön är utsådda och täckta med fiberduk.
Lerhögen är borta (jordgubbarna är räddade och ska exporteras till relativt snigelfria Umeå) och istället har jag fått planteringsbäddar. Egenhändigt ihopdragna med DeWalten. Wroom.

"Bryggan" till växthuset är så gott som klar och grillplatsen är invigd :-)
Squashen och tomaterna växer så det knakar och gurkfröerna är nedpetade i stora, välgödslade krukor. Nu får allt växa ett par veckor innan det är dags för nästa ryck. Lugn och lycka råder.

De där planteringsbäddarna, även kallade "barnrabatten", har legat på min önskelista ända sedan vi flyttade in. När jag berättade för Vilma att de äntligen, äntligen skulle bli verklighet lyste lyckan i hennes ögon. En hel rabatt full med blommor som hon får plocka precis hur mycket hon vill av... Som hon har längtat. Vår lilla fjäril. Och Tuva får sina amerikanska blåbär. Torven är inköpt, bara plantorna och planteringen kvar.

Och i Umeå bestämde vi oss hastigt och lustigt för att riva bort den meterbreda ogräsremsan som vetter mot grannens tomt. Nu ligger där ett blivande jordgubbsland. Drygt 10 meter långt och knappt en meter brett. Den ska nog bli fason på trädgården i norr också!

Lugn i själen

Ah, ljuva känsla av att få planera! Barnens pappa har äntligen lämnat besked om sommaren. Han lämnade ett toppenförslag i vintras – så bra att vi tog mod till oss och förde det vidare Mickes barns mamma. Sedan tog det tre månader innan hon också bestämde sig för att det var ett bra förslag. Men vid det laget hade (håll i er nu) mina barns pappas sambos barns pappa, som har ytterligare ett barn med en annan kvinna och är sambo med en tredje, ”några invändningar”.

Ni förstår. Det är komplicerat, detta. Och jag tackar alla högre makter för att Mickes barns mammas nya kille inte har några barn. Inte ett enda. Inte någonstans. (I alla fall inte som vi har hört talas om.)

Anyway. Det avsteg vi nu till slut gör från barnens pappas ursprungliga sommarförslag är att jag har Tuva och Vilma en extra vecka. Så de är med mig 6 veckor i sommar, och med honom 4 veckor. Det lustiga är att det är hans förslag, detta. Han vill att jag har Tuva och Vilma en extra vecka. För de har ändå inte sambons barn den veckan.
Vi har inte Mickes barn den veckan, men vem bryr sig? Det blir ljuvligt att få ha Tuva och Vilma en extra vecka! För att inte tala om lyxen att vara två föräldrar på bara två ungar. Vi tackar och tar emot :-)

Så nu är typ alla flygbiljetter bokade till och med augusti. Det kändes stort att för första gången få boka biljetter till 'två vuxna och fem barn'. Hela familjen. Wow!

Och sommarplanerna får börja ta form. Grillkvällar hägrar. Lugna dagar i både Umeå och i Täby. Gröna Lund. Tärnaby. Massor av tid för och med vänner. Utflykter med barnen. Cykelturer. Blommor att plocka, squash och tomater att skörda. Och så lite trädäckssnickrande, förstås ;-)

Äntligen, äntligen, äntligen är den här jobbiga perioden över.
Det kommer fler, det vet jag. Man behöver ju utmaningar för att växa. Men just nu vilar jag i att jag vet hur det närmaste halvåret ser ut.

Det gör mig lugn, ända in i själen.

Nya tag...

Nä, nu får det vara nog. Sedan barnens pappa började bråka i december har jag levt i ett vakuum. Från att ha en väldigt bra kommunikation där vi haft lätt att komma överens om lov och eventuella byten så har han blivit som förbytt. Jag vet inte vad det beror på, men det sammanföll med att han och hans nya tjej flyttade ihop.
Jaja.

Det är inte så härligt.
Men det är bara att leva med.

Så nu tänker jag mig att jag tar nya tag. Ska testa att försöka blogga minst en gång i veckan och se om jag får ihop något jag gillar. Jag har ju lite att ösa ur:
Om livet som 0-2-5-barnsmamma, och hur jag får ihop det med att tre av barnen (och mannen) bor i Umeå. Medan jag själv bor i Täby.
Om att vilja försörja sig på att skriva. Om min passion för utveckling. Om mina fantastiska vänner.
Eller vad det nu kan bli.

Sist jag skrev oroade jag mig lite över växthuset. Nu är all snö borta, gräset har blivit grönt och alla fantastiska vårlökar sprider väldoft i trädgården. Alla glas hade klarat snötrycket och växthuset, Palatset, står nu och ståtar längst ned i trädgården.
Det är inte så långt till ”längst ned i trädgården”. Det är närmare bestämt 13 meter från altandörren till Palatsets dörr. Men det låter ju så bra :-)

Palatset har fått tillbaka sin takkrona, sin fontän och sina möbler. Jag äter lunch där varje dag, och middag om solen legat på så att värmen dröjt sig kvar.
Tomaterna flyttade ut i förra veckan och i morse ställde jag ut squashplantorna. De är en dag gamla och redan 6 cm höga. *Stolt mor*.
Jag har fuldragit en elkabel från huset för att hålla liv i grönsakerna om det blir kalla nätter. Elkillen ska komma och göra jobbet på riktigt. Han sa att vi behövde gräva en ränna först, 35 cm djup. I lerjorden.
Har ni tänkt på vad kreativ man kan bli om man ställs inför omöjliga (eller fruktansvärt obehagliga) uppdrag?
Plötsligt inser man att en trädäcksbrygga mellan trädäcket och Palatset är en fantastisk idé!
(Dessutom en barnlek jämfört med att gräva i vår lerjord.)
Till saken hör att jag är trädäcksfetischist. Det är ett släktdrag. Falkar föds med en deWalt i handen och har tryckimpregnerat virke i sandlådan.
Så till sommarens projekt (trädäck där växthuset stod förut, pergola där växthuset stod förut, nytt plank mot grannen för att stötta pergolan, staket längs en del av det befintliga trädäcket, odlinglådor till de nya planteringarna, tak över odlingsbädden, entrétrappa på framsidan) har nu lagts ännu ett bygge.
Micke får nog spader när han läser det här.
Själv känner jag mig som Kråkan. Vad ska man med en trädkoja till när man har byggt den? Då bygger man väl en ny?

Micke, jag älskar dig över allt annat. Jag lovar att vi ska hinna sitta lite i sommar också.
Kanske i hänggungorna under den nya pergolan?

Gnäll.

Vissa perioder i livet är lite jobbigare än andra. Hela den här vintern har varit en sådan period.
Ända sedan i december har barnens pappa bråkat om umgänget på ett sätt som jag inte vill gå in på här. Det räcker att säga det fått mig att inse vilken översittare han är. Han ska ha sin vilja fram, skit samma hur det påverkar barnen.
Fatta hur jobbigt det är när någon man trodde var en bra människa plötsligt gör en så grymt besviken.
Suck.
Den enda fördelen med allt detta är att jag växt som människa, och det är ju inte fy skam. Men tyvärr har det tagit löjligt mycket tid och fokus, och min stackars bok har helt hamnat i bakvattnet. Jag har verkligen en del kvar att lära när det gäller att fokusera på att vara kreativ när något försöker slå undan benen på mig hela tiden.

När jag ändå håller på så vill jag gärna passa på att gnälla lite över den här så kallade våren! Jag menar hallå, förra året kom snödropparna i början av februari! Nu kommer de väl inte vara framme i början av april ens. Jag protesterar!
Vår tomt i Täby är fortfarande helt dold under hur mycket snö som helst, och det vore väl OK om det inte samtidigt vore så att

1. Den angränsande allmänningen ligger väsentligt högre än vår tomt, och området närmast allmänningen var vattensjukt redan förra året. Hur ska det då inte bli i år…?
2. På den vattensjuka delen av tomten hade vi, innan snön kom i vintras, total lervälling pga flytten av växthuset.
   Så i år blir det inte vattensjuk gräsmatta utan jättevattensjuk lervälling som på något sätt ska omvandlas till gräsmatta. (Det kanske får bli en grusmatta istället..? Det vore nog kanon, bättre att ställa studsmattan på grus än gräs! Ja!!! Bra där!
3. Vi hann inte få upp växthuset innan det blev för kallt, bara ramen. Utan glas. Inte så mysigt att sitta där, inte.
   
4. Växthusglasen ligger väl dolda under snöraset från taket – en dryg meter tung blöt snö när det var som värst (nu är det väl bara 70-80 cm…). Jag vågar inte ens tänka på vad det kommer kosta om glasen inte höll när snön rasade ned över dem…

Gnäll. Gnäll.

Men det finns ljuspunkter också, som den här helt fantastiska trailern för ”Every academy award winning movie ever”. Den tittar jag gärna på istället för snön.

Och tomatplantorna som redan är några decimeter höga. Jag kör repeat på den fantastisk söta gröna körsbärstomaten Green Grape (förra årets nykomling, inte så rikbärande men oh, vilken smak). Och testar nya sorten Black Cherry. Ekofröer från Runåbergs, en fröfirma jag varmt kan rekommendera.

Och i eftermiddag ska jag ”göra vår” tillsammans med barnen. Det är Vilma som driver detta, hon verkar ha samma behov av blommor och grönska som jag och hennes mormor har.
Vårt oisolerade "mellanrum" har visat potential för växtuppdragning så vi ska hänga in växtlampor och välja fröer. Kanske till och med hinner plantera lite? *ler stort*

Och nästa år, den första fina vårvinterdagen (förra året: 27/2, i år: idag), då äter jag lunch i växthuset. Och njuter av att allt har löst sig till det allra bästa för barnen, och för oss.

Så nej då. Det är verkligen inte synd om mig. Jag behövde bara få gnälla lite för att få perspektiv på tillvaron. Nu kan jag skratta istället. Laugh, laugh (se trailern!).

Ovillkorlig kärlek

Det händer att jag drabbas av en fullständigt förlamade rädsla för att förlora Micke. Inte till någon annan, men i en olycka eller sjukdom eller något annat läskigt. Någon sorts för tidig död (där allt inom de närmaste 100 åren är för tidigt).

Otäcka tankar som gör mig orolig och gör så att jag har svårt att fokusera på Här, Nu.

Vilket är det som utlöst det här blogginlägget. För det är ju så otroligt kontraproduktivt. Nästan löjligt, faktiskt.

Det enda jag kan vara riktigt säker på att jag har är ju Här, Nu.

Om jag och Micke får leva lyckliga, friska och starka tillsammans tills vi är 140 så är det ju rätt fånigt om jag har tillbringat alla de åren med att oroa mig. Istället för att njuta av varenda sekund.
Utan försäkringar, krav och villkor.

Villkorslös kärlek, alltså.
Vad är det egentligen? Finns den?
I större delen av mitt liv har jag ansett att det är en myt, på gränsen till dumhet. Inte går det att älska utan villkor, då blir man ju bara trampad på, överkörd, utnyttjad. Typ.

Fast jag tror inte längre att det är sant.

Har man en hyfsad självbevarelsedrift och älskar sig själv (utan villkor, duh...) behandlar man sig själv bra. Och då låter man inte andra behandla en illa.

Villkorslös kärlek ska inte förväxlas med kärlekslöshet.

Jag älskar utan villkor för min egen skull. För att jag vill älska, för att meningen med livet är att älska och uppleva. För att kärlek ger mig kraft och lycka. (Sedan brukar det smitta av sig, men jag kan faktiskt bara ta ansvar för min egen upplevelse.)

Jag ska villigt erkänna att jag bara precis har börjat min bana som villkorslös älskare.
Det första steget är att älska sig själv.
Ujujuj. Det är nog det svåraste av allt. Jag känner ju till alla mina fel och brister, min otillräcklighet, mina oförmågor.
Men jag börjar så smått övertyga mig själv om att jag är värd att älskas i alla fall. Så länge jag är sann mot mig själv och gör mitt bästa.

Den tanken är lite svårsmält för en prestationsinriktad människa som jag.
Att mitt bästa räcker. Att mitt bästa faktiskt är tillräckligt bra.
Tänk att jag aldrig mer behöver känna att jag inte räcker till.

Vilken frihet!
Det är det som är essensen av ovillkorlig kärlek. Frihet. Total frihet. För om jag inte kräver något tillbaka när jag älskar, är jag faktiskt helt fri.
Fri att ge, bara för att ge.
Fri att känna tacksamhet över Här, Nu. Utan att oroa mig för en freak accident eller vad sjutton som nu skulle kunna hända.
Fri att njuta av livet. Passionen. Lugnet. Tryggheten i Här, Nu.
Totalt fri.

Om du också är sugen på att börja din väg mot total frihet men inte riktigt vet i vilken ände du ska börja så kan jag rekommendera några böcker jag läst på sistone. De har i alla fall givit mig en hel del nya tankar och insikter.

Lyckan, kärleken och meningen med livet. Munken som sålde sin Ferrari. Samtal med Gud. Fyra grundstenar till ett bättre liv. The Reconnection.

Man kan ana ett andligt tema, dårå.

Märkligt. Det hade jag inte trott för ett år sedan.

Grattis, syrran!

Min syster Lena fyllde år i lördags, och i söndags hade vi sådan tur att vinden vände, klockorna klämtade och tuppen gal (typ).
Ett tidigt flyg hem (pga Tuvas fotbollsträning på eftermiddagen) i kombination med avbokad fotbollsträning, i kombination med att syrran sköt upp sitt firande till söndagen, och voilà - vi fick möjlighet att åka och fira födelsedagsbarnet :-)

Tuva och Vilma älskar att hälsa på hos sina kusiner, och kommer alltid hem och är alldeles förälskade i alla djur.
Höns, kaniner, hundar som inte hårar utan bara är mjuka, varma och gosiga, och nu det senaste tillskottet: dvärghamster.

Det går lite trögt att känna sig som världens bästa mamma när man inte ens kan erbjuda sina barn att få ha en liten ynklig dvärghamster. Men den stackarn (de stackarna, de ska tydligen vara minst två för att trivas) skulle aldrig överleva mina resscheman.
Barnen övar på sina cockerspanielblickar. Intensivt.
"Men vi kan ta med den hem till pappa, förstår du mamma!".

Hmm. Jag blir nog tvungen att rannsaka mina skäl.

Om två dvärghamstrar (med behagligt kort livslängd, jämfört med tex hund eller katt) flyttar mellan pappa och mamma när barnen gör det...
Och hämtas i "det andra" hemmet för de kan ju inte hänga med till skolan...
Och får bo kvar hos barnens pappa om vi åker bort något lov...
Och Tuva och Vilma tar hand om dem helt själva... (reality check. Tuva kanske. Inte Vilma. Inte ännu.)

Varför inte, egentligen?

När jag var liten hade vi hundar, katt, sköldpadda, marsvin, ökenråttor, dvärgkaniner, dvärgvädurskaniner, möss (musfarm, faktiskt), marsvin och undulater. Inte alla samtidigt förstås, men ändå.
Själv lärde jag mig att jag inte ska ha smådjur, jag tycker de är rent ut sagt tråkiga. Bara massa skötsel och jag hade inte tillräckligt med tålamod för att gosa så att de blev tama.
Men hur ska mina barn kunna lära sig det (eller något annat) om de inte får skaffa sig egna erfarenheter?

Jag tror att jag ska göra detta enkelt för mig.

Jag låter barnen tjata på sin pappa istället :-)
Han är bättre på att stå emot cockerspanielblicken (och hade typ inga smådjur när han var liten).
Och om han går med på att hämta dvärghamstrar när han hämtat barnen (och husera dem hos sig när barnen är där), då gör jag också det.

There. Said it. And now over to something completely different: Ätbara djur.

Som jag nämnde har min syster höns också.
Vi fick några tuppkycklingar av henne som vi bjöd C3 och LC på på nyår. Vi lagade dem med en stor dos kärlek (och ganska mycket grädde och soltorkade tomater) och de smakade gudomligt - till och med för mig som normalt inte äter kyckling.

I söndags fick jag med mig ägg hem. Hemmagjorda. Små gulliga "nybörjarägg" och lite större, lagda av mer rutinerad hönor. Blanka skal från den ena rasen, matta skal från den andra.
(Lite coolt det där. Individuella ägg. Nästan så att man vet vad de heter!)

Tuva äter dem till frukost och igår gjorde hon och jag en ost- och räkomelett till middag. Tror aldrig jag har sett så färska ägg, och omeletten smakade förstås helt fantastiskt.

Tack kära syster, för att du låter oss dela din skatt!
Och grattis i efterskott :-)

Peace, love and understanding

Gah.
Vissa dagar, veckor, perioder är helt enkelt ganska utmanande för själen.
Jag är inne i en sådan nu.

Hur håller man fokus på klar, tydlig och ärlig kommunikation när någon plötsligt börjar komma med osakliga anklagelser, personangrepp och rena lögner?
Hur behåller man sitt lugn när någon börjar hota en?
Hur fortsätter man att ge när någon plötsligt börjar kräva, försöka ta?

Det är inte så lätt. Inte alls så lätt.

Men jag gör mitt bästa.
Då och då lyckas jag hitta ett lugn, en trygghet, en förvissning om att allt kommer att bli bra.
Om jag lyckas hålla mig tydlig och saklig, och inte låter mig skrämmas av hoten, då blir allt bra.
Om jag jobbar för att hitta en lösning som är den bästa för alla ("think Win-Win", tack Steven R. Covey), då blir allt bra.
Jag njuter av de där ögonblicken av lugn och trygghet. Försöker få dem att bli fler och längre än perioderna när jag istället går i försvar mot attackerna och hoten.

Jag har en bit kvar innan jag lyckas... Å andra sidan är ständig utveckling samma sak som livet.

Grejen är den att det finns inget att vara rädd för.
Det finns inget att försvara sig mot.
Attackerna, de osakliga anklagelserna, hoten - de kommer ur rädsla. De kommer inte ur illvilja, även om resultatet kan verka illvilligt.
(Precis som i alla mänskliga konflikter. Tänk vad enkelt det vore att uppnå världsfred om vi bara fick lära oss att komma överens och förstå varandras rädslor, istället för att lära oss att kriga och hävda oss. Tänk en allmän vänplikt istället för värnplikt, en förståelsemakt istället för försvarsmakt. Tänk om all denna konfliktenergi världen över riktades på fredsenergi istället...)

Illvilja kan jag inte förstå. Rädsla däremot, den kan jag både förstå och förlåta.
Jag har också varit rädd, och jag hoppas att dem jag sårat när jag varit rädd har förlåtit mig eller någon gång kommer att förlåta mig.
(Om inte annat så för sin egen skull. Testa att förlåta någon för något "oförlåtligt" och upplev den totala friheten! Inga "han/hon måste faktiskt förstå att han/hon gjorde fel", bara släpp taget. Förlåt, och ge dig själv ro.)

Om jag bara fortsätter att ge, att arbeta för en Win-Win i alla situationer, då blir allt bra.

Det finns bara ett beteende jag kan ta ansvar för, och det är mitt eget.
Jag kommer aldrig smutskasta, vara osaklig eller backa på gjorda överenskommelser.
Jag kommer aldrig försöka ta, istället för att ge.
Jag kommer aldrig försöka hota någon till lydnad.

Aldrig.
Jag är en bättre människa än så.
Jag har inte alltid varit en bättre människa - det var det där med ständig utveckling - men jag har en högre standard för mig själv nu och jag tänker fortsätta att höja den.

Det här är livet. Det finns inga ursäkter för att bete sig illa.
Det som känns rätt i hjärtat, det är rätt.

Peace, love and understanding.
Kunde inte sagt det bättre själv.