Grattis mamma!

Idag är det den sista dagen på 2008, och min mammas födelsedag. Min mamma är världens absolut coolaste mamma. Just nu, eller ja, sedan 1:a november, är hon på Hawaii och jobbar som volontär på en retreat. Yogar, snorklar, umgås, LEVER!
Egentligen skulle hon "bara" vara där i 3 månader, men hon trivs så bra så hon har bestämt sig för att bli kvar ett halvår. Huset är ju ändå uthyrt, och februari, mars och april är väl inte värsta höjdarmånaderna egentligen. I Sverige alltså ;-)

Min mamma är som sagt världens coolaste. Hon är också en fantastisk förebild och när jag blir stor vill jag vara som hon :-)

Grattis på födelsedagen, mamma, och Gott Nytt År allihopa!

Världens vackraste mamma i mitten

Small golden wedding, del 3

Så kom vi då hem igen, till våra älskade barn. Efter Vilmas luciafirande på dagis åkte jag och mina tjejer upp till Umeå, en flight som faktiskt gick i tid(!).
Det blev lek och pannkakor, som vanligt på fredagarna, och när tjejerna var i säng fick vi sitta ned i soffan och se när Kevin vann Idol. Snyggt jobbat!

Jag mötte Lassie: Min svägerskas dotter är kusin med Kevins flickvän Sofia. Så våra tjejer betraktar sig typ som släkt med Kevin ;-)
Jag och Micke har faktiskt träffat Kevin en gång i somras, på min svägerskas 30-årskalas. Tyvärr hade jag
1) nyopererade ögon och var därför beordrad att bära solglasögon inomhus och
2) just bitit av en framtand och knep ihop därför ihop munnen så gott det gick. Inte ett leende slapp ut.
Dryg Stockholmare, någon? *fniss*

På lucialördagen firade vi så vårt bröllop, med alla barnen. Tjejerna fick vara med och styra: de ville ha egna blommor att hålla i och en bröllopstårta med brudpar på. Dessutom fick de vara med och säga vad de ville att vi skulle lova varandra. De har så bra tankar, våra barn.
Allra helst hade de också velat ha massor av gäster (som skulle komma redan dagen innan), men det får vi spara till deras egna bröllop.

Det blev ett jättevackert bröllop. Kärleksfullt och innerligt. Samma musik som på vigseln, nästan samma ord, ännu vackrare löften. Och barnen avslutade ceremonin genom att dansa en helt improviserad kärleksdans runt oss, till tonerna av Come What May. Alla fem, i en underbar liten ringdans. *tårögd*

Sedan bar det av till fotostudion, som Micke dagen till ära hade inrett på bottenvåningen. Det är en väldigt rolig utmaning att ta bild på sju pers med självutlösare! Många klicketiklick blev det, och resultatet blev jättefint :-)


Efter fotograferingen åt vi bröllopstårta och därmed var tjejerna nöjda. Vi också. Nöjda, lyckliga och gifta enligt konstens alla regler. Kreativ konst. Kärleksfull konst.

Ett tag var jag orolig över vad mina barn skulle tycka om att jag bytte namn, men för dem var det helt självklart. ”Jag vill också heta Jakobsson i efternamn”, sa Tuva. Och Moa är enormt förtjust i att få kalla mig fru Jakobsson, och över att vi nu har samma efternamn.
Mmm. Gullungar. Världens underbaraste. Alla fem.

Ett varv till! :-)

Small golden wedding, del 2

Efter lunchen bar det av till Italien. Vi bodde på en helt underbar bondgård (La Fattoria) i bergen i Umbrien. Umbrien ligger mitt i mitt i (öster om Toscana) och är lika stolta över sin regionala vin- och matkultur som (jag antar att) resten av Italien är. La Fattoria ligger en bra bit upp i bergen, i jättevacker natur och med helt fantastisk utsikt.

La Fattoria drivs av familjen Guerri, där gamla mamma styr köket, sonen Paolo roddar jordbruket och hand fru Rosaella är lärare i klassiska språk på dagtid och tar hand om barnen och gästerna resten av tiden. Hon är den enda på gården som pratar engelska.
Vilket leder mig in på det enda problemet med Italien: de pratar italienska och det gör inte vi. Vilket väl faktiskt inte är ett problem med Italien, utan med oss. Hmm.

Vi får skylla på orutin när det gäller semester. Vi kom helt enkelt inte på tanken att köra en språkkurs veckorna innan, eller ens att ta med en liten parlör för att kunna räkneorden och jag, du, han, hon osv. Istället har vi suttit och läst engelsk/italienska turistbroschyrer för att få lite koll på vilka ord som kan tänkas betyda vad. Och tagit vara på vartenda tillfälle att leka italienska med italienarna. De pratar ju glatt på även om man ser ut som ett levande frågetecken.

Och vad kul det är när ens ansträngningar ger resultat :-)
På måndagskvällen, efter två dagar i Italien, var vi på en vinprovning som flöt gränslöst mellan italienska och engelska, och vi Förstod! Och pratade, förstås ;-)
"Mmm, det här vinet passar nog väldigt bra till viltkött", "Jaha, xxx, du menar såna där som hoppar?" (nä, vi visste inte vad kanin heter på italienska men det löste sig ju).

På tisdagen lyckades vi säga att ”ikväll äter vi middag i Citta di Castello, och imorgon äter vi här, klockan 19”. Och vi sa det så att gamla mamma (som verkligen bara pratar italienska) förstod! Woho!
Dialog från ett annat restaurangbesök i Citta di Castello, med en kypare som inte pratade speciellt mycket engelska: Vi tittade på contornisarna (kringrätterna, typ) och undrade vad cardi kunde tänkas vara. Kyparen funderade, och började rita och berätta. ”Ni vet selleri?” frågar han. ”Si si” säger vi, och han lyser upp: ”Det är inte en sån!”.
Helt underbart!
Cardi smakar för övrigt helt OK, och jag vet ungefär hur det ser ut (nästan som selleri, faktisk!) men jag har ingen aning om vad det är. Någon som vet?

I Umbrien finns det mycket skog. Ekskog, för att vara noga. Vilket innebär att de eldar med ek. Ek är ett ganska hårt träslag. Umbrisk ek är stenhård. På allvar.
Ved heter legna på italienska. Eld heter fouco. Det lärde vi oss ganska snabbt. Men det tog tre dagar innan vi lärde oss hur man gör fouco av umbrisk legna.
Först försökte vi själva. Länge. Alldeles för länge, om någon skulle fråga mig ;-)
Sedan gick vi efter hjälp. Vi kom tillbaka med en flaska tändvätska. Gud vad vi skrattade. Det fanns alltså ett trick! Men att använda tändvätska i öppna spisen, det låg verkligen helt utanför våra referensramar.
Tydligen låg det utanför ekens referensramar också, för det funkade fan inte!
Så vi fick krypa till korset (igen) och be om hjälp. (Hjälp heter Paolo på italienska). Tyvärr kom hjälpen medan vi satt och åt, så vi kunde inte kolla hur Paolo gjorde. Men han lämnade ett spår… Två stora askar med absolut o-ekologiskt brännmaterial. Vi vet inte riktigt vad det var, men det luktade bensin.
Och det funkade! Seger! Burn, motherfu*er, burn!

Vi hann också med en underbar ridtur i de umbriska bergen. Jag, Micke och en guide. Precis som vi önskat oss. En solig dag, och jag har aldrig varit med om vackrare ridtur. Mitt lilla arabsto hade bra fart i fötterna, och när hon fick lite tråkigt under skrittpartierna så hittade hon roliga saker att skygga åt. Inte en tråkig sekund för min del :-)
Micke klarade sig utmärkt och tog dagen efter sitt livs första ridlektion. Det enda som stör mig är att jag hade mer träningsvärk än vad han hade…

Sista dagen började det regna. Tydligen regnade det jättemycket, för det blev översvämningar i dalarna och en väg var avstängd när vi skulle åka hem (det berättade polisen, på italienska, och vi Förstod igen :-)
Men eftersom vi nu hade lärt oss att göra upp eld och kunde sitta framför brasan och mysa så märkte vi inte så mycket av det där regnet. Bara som ett rogivande smatter mot taket, typ. Och äntligen fick vi nytta av hyrbilens regnsensor! Den lilla raringen hade inte alla paddlar i vattnet utan trodde att det regnade varje gång vi startade den.

Så for vi hemåt, via München. Den flygplatsen är faktiskt riktigt trevlig, det finns många schyssta restauranger och trevliga affärer. Den, och Köpenhamns flygplats, är nog mina favoritmellanlandningsplatser ;-)

Small golden wedding, del 1

Nu har jag gjort det jag lovade mig själv att aldrig mera göra.
Bytt namn.
Numera heter jag Åsa Jernberg Jakobsson. Eller Åsa J. Jakobsson, som det nog får bli till vardags. Är en aaaaning trött på att använda dubbelt efternamn. Man vet aldrig hur man blir sorterad ;-)
Dessutom är mitt nya efternamn 325 % längre än mitt ursprungliga, och nästan 42 % längre än mitt förra. Då har jag inte räknat mellanslagen ;-)

Vi har alltså gift oss, jag och min älskade Micke. Två gånger, för att vara på den säkra sidan. En gång med präst (utan alla barn), och en gång med alla barn (utan präst). Båda tillfällena var lika riktiga och lika viktiga, på sina alldeles egna sätt.

Den officiella vigseln skedde på Arlanda, på väg mot vår bröllopsresa i Italien.
Pappa, Maggan och syster Lena var där. Och prästen Kajsa. Eftersom barnen inte kunde vara med så ville vi ha det litet.
Och allt blev precis så fantastisk som vi hade önskat. Litet, avslappnat, kärleksfullt, vackert och alldeles lagom långt. Kajsa har helt klart kläm på det där med väsentligheter! Och säga vad man vill, men det är väldigt skönt att höra en präst säga ”tänk om fler kunde sätta sina barn först, på det sättet som ni gör!” och skaka på huvudet åt tankarna att låta bli sin egen lycka ”för barnens skull”. ”Så kan man ju inte göra”, som hon sa. Sedan pratade hon om energin som finns kring oss, och hur absolut rätt vi verkar vara för varandra.
Jag kan bara hålla med. Vi är så rätt för varandra.

När man vigs på Arlanda får man gärna fixa musiken med sin iPod, och det går alldeles utmärkt att sjunga med själv. Det var underbart att få stå där och sjunga Truly Madly Deeply och Come What May utan några som helst skrupler :-)

Jag hade en liten guldfärgad klänning med massor av fransar, en riktig sån där ”nu vill jag snurra runt ett varv till”-klänning. Jag blir glad bara jag tänker på den!

Efter vigseln blev det champagne i kapellet, och sedan lunch på Rai Due. Hade ingen aning om att det gick att äta gott på Arlanda, men det gör det! Utanför säkerhetskontrollen, Terminal 5, om behov skulle uppstå!

Bestyr

Tiden rusar, så som tid brukar rusa i slutet av november och början av december. Vilken dag som helst är det bergis julafton… Och innan dess är det minst tusen grejer som ska fixas. Precis som vanligt.
Det tar aldrig slut. Så är det bara. Och om man tänker efter så är det väl faktiskt så det ska vara? Tänk om allt var klart… Är det inte då man dör, typ?
Så nu har jag bestämt mig för att sluta fråga mig ”tar det aldrig slut?”. Jag tycker att ”vad är det bästa jag kan göra?” verkar vettigare. Mer stärkande, på något vis.

Det bästa jag kan göra idag är att skaffa löparskor med dubbar, så att jag kan fortsätta springa även när det är halt ute.

Det bästa jag kan göra idag är att skämma bort mina underbara tjejer genom att hämta dem med bilen – det regnar och regnar och regnar i Täby. För att inte tala om hur nattsvart det är ute. Mysigare att komma hem och gosa med dem än att traska omkring i sjöblötan därute.

Det bästa jag kan göra idag är att njuta av allt jag är tacksam för. Det listan kan bli hur lång som helst, och den börjar alltid med:
Min älskade Micke.
Mina barn – alla fem.
Min familj.
Mina vänner.
Att vi är friska.
Osv. osv. osv. osv.

Mhm. Det finns mycket att vara tacksam för här i livet.

På lördag ska jag och Micke åka på semester tillsammans för första gången. Det kommer nog bli… annorlunda. Ingen kurs att gå, inget jobb att sköta, inget trädäck att lägga, inga barn att sätta främst. Bara han och jag, på någon sorts lantgård i Italien. Umbrien, närmare bestämt. Vinprovning och ridning är det enda vi har planerat. Fem nätter, fyra hela obrutna dagar. Vi lär nog få hitta på mer än vinprovning och ridning om vi inte ska klättra på de rustika väggarna ;-)
Man lär kunna gå på tryffeljakt med hund till exempel. Raska rackare, de där tryfflarna! Men jycken jagar väl ikapp dem..? Och sedan kan man få lära sig dreja också. Det kan ju bli julklappar till hela släkten ;-)

Lite ont i magen, bara.

2 april.
Lite ont i magen när jag vaknar. Lätt krampliknande i mitten av magen, påminner om mensvärk. Fast jag har ju inte mens. Och så mår jag nästan lite illa.

Dumheter. Jag tänker banne mig inte må illa. Och Ipren funkar mot det mesta. Ignore treatement också. Så jag gräver i trädgården, kärrar någon kubik sand från ena änden av trädgården till den andra, springer min runda och anser att allt är som vanligt. Hämtar Micke på Arlanda, äter middag med halvdan aptit och sedan hämtar vi tjejerna hos mamma. Är lite trött och kinkig (jag, inte barnen), men det löser sig och tjejerna kommer i säng. Vi också. Jag har fortfarande ont i magen.

3 april.
Vaknar, inget magont i mitten av magen längre. Puh. Går upp och hämtar Tuva – när jag lyfter henne ur sängen och hon slår benen om min midja känner jag hur ONT det gör. Hmm. Har tydligen ont i sidan istället för i mitten av magen. Jaja. Det går säkert över.

Rejält öm i magen. Skippar springningen idag.. Försöker koncentrera mig men magen ömmar lite för mycket. Micke skickar mig till soffan när det är dags att fixa lunch, jag ser tydligen skröpligare ut än vad jag känner mig. Börjar faktiskt känna mig ganska skröplig, så jag smiter upp och hämtar ungarnas febertermometer utan att Micke märker något (tror jag). Tar tempen. 36.5 i armhålan, ingen feber, alltså inbillning. Skönt.

Kommer knappt upp ur soffan. Inte utan ett ”ajsomfan” i alla fall.

Efter lunchen inser jag att jag inte kommer kunna tänka ordentligt med den här magen. ”Tänk om vi skulle åka och köpa lite jord (lite = typ 8 * 50 liter..)?” ”Visst”, säger Micke (han vet ännu inte vad *lite* betyder), ”men du kanske ska ligga ned och vila lite först?”

Jag är tydligen inte riktigt mig själv. Frågar försiktigt vilken sida det är blindtarmen sitter på. ”Höger.”. Puh. Jag har ju ont på vänster sida.

Problemet är bara att jag inte kan skilja på höger och vänster. Som Micke så snällt påpekar har jag skitont i magen på HÖGER sida.

Glad och hjälpsam som han är surfar han upp symptom på blindtarmsinflammation. Lite för många symptom stämmer på mig. Alla utom feber. Som inte brukar komma förrän ”efter något dygn”.

Vad tusan, jag behöver ju köpa jord!?! Jag kan inte hålla på med sånt här tjafs..

Går med på att ringa sjukvårdsupplysningen. Blir beordrad att åka till Danderyds kirurgakut. Menvafaaan. Okej, rå. Bäst att åka in för att utesluta den där blindtarmen.

Har vid det här laget lite svårt att gå. Mår liksom ganska illa och känner mig lite svimfärdig. Fast så ont gör det inte. Den snälla undersköterskan (manlig, ung, snygg) som undersöker mig frågar hur ont det gör på den berömda skalan 1-10. ”Och säg inte att du fött barn, snälla..?”

Jag har fött barn. Det här gör knappt ont alls. Särskilt inte om jag får ligga stilla på en bår. Det är ju lite värre när jag vänder på mig, eller när någon klåfingrig typ ska klämma på höger sida av magen. Då gör det ont så att jag kvider. En trea, typ.

Jag blir inlagd. Suck. Jag har ju knappt ont, tänk om jag (eller mitt undermedvetna) bara fejkar allt efter att ha fått reda på symptomen? ”Skolboksexempel på blindtarmsinflammation” säger läkaren. Tacka fan för det. Eller Internet.

Blodprov, dropp i armvecket, upprullad till avdelning. Skönt att slippa gå, börjar känna mig… inte så bra.

Micke är tvungen att åka, tjejerna behöver hämtas och tas om hand. Vilken otrolig tur att han var i Täby istället för i Umeå!

Det är tråååkigt att ligga på sjukhus och bara ha ont när man vänder sig. Eftersom jag försöker låta bli att vända mig händer liksom inte så mycket. Inget att äta och dricka, förstås.

Blir nedrullad för att titta på blindtarmen med ultraljud. Läkaren letar. Länge. Hittar ingenting. ”Det betyder inget”, försäkrar hon glatt.

Nähänä.

Blodprovet som de tog när jag las in var misslyckat, de röda blodkropparna hann falla sönder (så slarvigt!). De vita visar en måttligt förhöjd sänka. Nytt blodprov tas, jag tjatar mig till att få det gjort så snart som möjligt – om jag inte är sjuk vill jag sova hemma, faktiskt. Pratar med tjejerna och Micke ett par gånger under eftermiddagen och kvällen. De vill att jag ska komma hem. Det vill jag också.

Det andra blodprovet visar på en något lägre sänka och även de röda blodkropparna indikerar infektion. Läkaren kommer och pratar. Undrar om jag vill vänta tills de är *ännu* säkrare? Men hallå, då kanske jag inte kommer hem imorgon efter frukost, så nej tack. Han ser lättad ut, ”bra, så tar vi dig i första bästa lucka”.

Jag får duscha. Sitt-dusch. Känns lite tantigt, men bättre än att stå. Jag är lite matt. Ännu tantigare blir det när jag inte kan ta mig ifrån duschrummet till sängen. 1.5 meter. Jag stapplar ut, på huk, iklädd endast tantiga operationstrosor (jättestora, från halva låret upp över halva magen. Loose fit. Inte snygga alls). Sitter och flämtar, håller hårt i dörrposten. Min rumsgranne tillkallar sköterskor som hjälper mig till sängen (efter att ha gnällt över att jag lyckats tappa operationsrocken på golvet när jag satt på huk och inte kom upp).

Allvarligt, de var jättesnälla, alla som tog hand om mig. Men det var lite lustigt, det där med operationsrocken. Sköterskan var lite stött över att hon var tvungen att gå till en annan avdelning, nu när jag hade smutsat ned den sista rena de hade.

Åtta timmar efter att Micke ledde in mig på akuten blir jag opererad. Mycket bättre lycka än med ultraljudet, den här gången hittar de en blindtarm och YES, den var inflammerad. Men fin. Inget gegg runt om.

Guvaäckligt det låter med gegg runt om. Tur att jag slapp det. Och därmed antibiotika.

4 april.
Blir utskriven av glad läkare strax efter frukosten. Micke kommer och hämtar. Sen får han sköta markservice, minsann. Lyd ett gott råd: om du ska operera blindtarmen så se för guds skull till att du har någon som kan ta hand om dig! Du behöver någon som kan hämta vatten, tidningar, böcker, datorer, laga mat, servera i sängen, plocka undan, hämta barnen från skola och dagis så att de (och deras mamma) får gosa och säga hejdå ordentligt innan de ska hem till sin pappa, lämna tillbaka barnen på skola och dagis i tid, binda fast rep i sängstolparna (inte så roligt som det låter, det var för att jag skulle kunna dra mig upp till sittande utan att använda magmusklerna), komma med te, choklad, blommor, teckningar (nej visst ja, det var barnen) och gosa. Ovärderligt.

Fast middagen som vi skulle haft på fredagkvällen var vi faktiskt tvungna att ställa in. Vi ändrade den till en bortbjudning på söndagen istället, det kändes enklare på något vis.

5 april.
Inplanerad middag med M och A från exjobbet. De som är så svårbokade. M ringer och undrar om vi kanske vill ställa in, med tanke på operationen. Meh. Då blir det ju inte av förrän tidigast i sommar. Klart vi kör som planerat. Men vi bestämmer att vi struntar i kubb och beach-volley.

Under kvällen kommer jag faktiskt upp till en femma på smärtskalan. Det gör ont att skratta när man är nyopererad. Men jag är säker på att det är nyttigt. M+I, A+J, tack för en jättekul kväll :-)