Small golden wedding, del 2

Efter lunchen bar det av till Italien. Vi bodde på en helt underbar bondgård (La Fattoria) i bergen i Umbrien. Umbrien ligger mitt i mitt i (öster om Toscana) och är lika stolta över sin regionala vin- och matkultur som (jag antar att) resten av Italien är. La Fattoria ligger en bra bit upp i bergen, i jättevacker natur och med helt fantastisk utsikt.

La Fattoria drivs av familjen Guerri, där gamla mamma styr köket, sonen Paolo roddar jordbruket och hand fru Rosaella är lärare i klassiska språk på dagtid och tar hand om barnen och gästerna resten av tiden. Hon är den enda på gården som pratar engelska.
Vilket leder mig in på det enda problemet med Italien: de pratar italienska och det gör inte vi. Vilket väl faktiskt inte är ett problem med Italien, utan med oss. Hmm.

Vi får skylla på orutin när det gäller semester. Vi kom helt enkelt inte på tanken att köra en språkkurs veckorna innan, eller ens att ta med en liten parlör för att kunna räkneorden och jag, du, han, hon osv. Istället har vi suttit och läst engelsk/italienska turistbroschyrer för att få lite koll på vilka ord som kan tänkas betyda vad. Och tagit vara på vartenda tillfälle att leka italienska med italienarna. De pratar ju glatt på även om man ser ut som ett levande frågetecken.

Och vad kul det är när ens ansträngningar ger resultat :-)
På måndagskvällen, efter två dagar i Italien, var vi på en vinprovning som flöt gränslöst mellan italienska och engelska, och vi Förstod! Och pratade, förstås ;-)
"Mmm, det här vinet passar nog väldigt bra till viltkött", "Jaha, xxx, du menar såna där som hoppar?" (nä, vi visste inte vad kanin heter på italienska men det löste sig ju).

På tisdagen lyckades vi säga att ”ikväll äter vi middag i Citta di Castello, och imorgon äter vi här, klockan 19”. Och vi sa det så att gamla mamma (som verkligen bara pratar italienska) förstod! Woho!
Dialog från ett annat restaurangbesök i Citta di Castello, med en kypare som inte pratade speciellt mycket engelska: Vi tittade på contornisarna (kringrätterna, typ) och undrade vad cardi kunde tänkas vara. Kyparen funderade, och började rita och berätta. ”Ni vet selleri?” frågar han. ”Si si” säger vi, och han lyser upp: ”Det är inte en sån!”.
Helt underbart!
Cardi smakar för övrigt helt OK, och jag vet ungefär hur det ser ut (nästan som selleri, faktisk!) men jag har ingen aning om vad det är. Någon som vet?

I Umbrien finns det mycket skog. Ekskog, för att vara noga. Vilket innebär att de eldar med ek. Ek är ett ganska hårt träslag. Umbrisk ek är stenhård. På allvar.
Ved heter legna på italienska. Eld heter fouco. Det lärde vi oss ganska snabbt. Men det tog tre dagar innan vi lärde oss hur man gör fouco av umbrisk legna.
Först försökte vi själva. Länge. Alldeles för länge, om någon skulle fråga mig ;-)
Sedan gick vi efter hjälp. Vi kom tillbaka med en flaska tändvätska. Gud vad vi skrattade. Det fanns alltså ett trick! Men att använda tändvätska i öppna spisen, det låg verkligen helt utanför våra referensramar.
Tydligen låg det utanför ekens referensramar också, för det funkade fan inte!
Så vi fick krypa till korset (igen) och be om hjälp. (Hjälp heter Paolo på italienska). Tyvärr kom hjälpen medan vi satt och åt, så vi kunde inte kolla hur Paolo gjorde. Men han lämnade ett spår… Två stora askar med absolut o-ekologiskt brännmaterial. Vi vet inte riktigt vad det var, men det luktade bensin.
Och det funkade! Seger! Burn, motherfu*er, burn!

Vi hann också med en underbar ridtur i de umbriska bergen. Jag, Micke och en guide. Precis som vi önskat oss. En solig dag, och jag har aldrig varit med om vackrare ridtur. Mitt lilla arabsto hade bra fart i fötterna, och när hon fick lite tråkigt under skrittpartierna så hittade hon roliga saker att skygga åt. Inte en tråkig sekund för min del :-)
Micke klarade sig utmärkt och tog dagen efter sitt livs första ridlektion. Det enda som stör mig är att jag hade mer träningsvärk än vad han hade…

Sista dagen började det regna. Tydligen regnade det jättemycket, för det blev översvämningar i dalarna och en väg var avstängd när vi skulle åka hem (det berättade polisen, på italienska, och vi Förstod igen :-)
Men eftersom vi nu hade lärt oss att göra upp eld och kunde sitta framför brasan och mysa så märkte vi inte så mycket av det där regnet. Bara som ett rogivande smatter mot taket, typ. Och äntligen fick vi nytta av hyrbilens regnsensor! Den lilla raringen hade inte alla paddlar i vattnet utan trodde att det regnade varje gång vi startade den.

Så for vi hemåt, via München. Den flygplatsen är faktiskt riktigt trevlig, det finns många schyssta restauranger och trevliga affärer. Den, och Köpenhamns flygplats, är nog mina favoritmellanlandningsplatser ;-)