Bestyr

Tiden rusar, så som tid brukar rusa i slutet av november och början av december. Vilken dag som helst är det bergis julafton… Och innan dess är det minst tusen grejer som ska fixas. Precis som vanligt.
Det tar aldrig slut. Så är det bara. Och om man tänker efter så är det väl faktiskt så det ska vara? Tänk om allt var klart… Är det inte då man dör, typ?
Så nu har jag bestämt mig för att sluta fråga mig ”tar det aldrig slut?”. Jag tycker att ”vad är det bästa jag kan göra?” verkar vettigare. Mer stärkande, på något vis.

Det bästa jag kan göra idag är att skaffa löparskor med dubbar, så att jag kan fortsätta springa även när det är halt ute.

Det bästa jag kan göra idag är att skämma bort mina underbara tjejer genom att hämta dem med bilen – det regnar och regnar och regnar i Täby. För att inte tala om hur nattsvart det är ute. Mysigare att komma hem och gosa med dem än att traska omkring i sjöblötan därute.

Det bästa jag kan göra idag är att njuta av allt jag är tacksam för. Det listan kan bli hur lång som helst, och den börjar alltid med:
Min älskade Micke.
Mina barn – alla fem.
Min familj.
Mina vänner.
Att vi är friska.
Osv. osv. osv. osv.

Mhm. Det finns mycket att vara tacksam för här i livet.

På lördag ska jag och Micke åka på semester tillsammans för första gången. Det kommer nog bli… annorlunda. Ingen kurs att gå, inget jobb att sköta, inget trädäck att lägga, inga barn att sätta främst. Bara han och jag, på någon sorts lantgård i Italien. Umbrien, närmare bestämt. Vinprovning och ridning är det enda vi har planerat. Fem nätter, fyra hela obrutna dagar. Vi lär nog få hitta på mer än vinprovning och ridning om vi inte ska klättra på de rustika väggarna ;-)
Man lär kunna gå på tryffeljakt med hund till exempel. Raska rackare, de där tryfflarna! Men jycken jagar väl ikapp dem..? Och sedan kan man få lära sig dreja också. Det kan ju bli julklappar till hela släkten ;-)