Avstamp

I början av april i år försvann allt luftmotstånd i vår värld. Vi nådde en förlikning i vårdnadstvisten, som i korthet innebar att Moa och Meja från och med sommarlovet 2009 bor halvtid hos Micke, och att Melker genom ett (för all del oerhört långsamt och utdraget) upptrappningsschema kommer att landa på 50/50 han också. Det blir någon gång kring jul 2011.
(Att barn generellt anses mogna för växelvis boende när de fyllt 3 år - i Melkers fall maj 2010 - gäller av någon obegriplig anledning inte Melker. Det där med att hålla ihop syskonskaran är, har jag förstått, bara viktigt när syskonskaran bor hos sin mamma.)

Det är med andra ord inte riktigt för Melkers skull lösningen ser ut som den gör, men det är som det är och det är ingen idé att lägga mer energi på den frågan.

Det vakuum som uppstod när förlikningen var klar är svårt att beskriva. Ungefär som att ha klafsat omkring i lårdjup gyttja i nästan två år, och sedan plötsligt få springa omkring på nyklippt gräs. Fullständig motståndslöst. Fritt fall framåt, liksom. Full frihet att planera – vi vet hur varenda lov ser ut de närmaste åren, i alla fall när det gäller Mickes barn. Helt otroligt. Vi som inte har vetat när loven börjat om barnens mamma har tänkt att anpassa sig efter praxis eller vägra låta barnen vara med sin pappa.
Men nu vet vi. Åratal i förväg.
Balsam för själen för en fd projektledare.

Mellan februari och oktober har jag varit tillbaka på mitt gamla jobb, som avdelningschef. Tyvärr fick jag inte ihop mina ambitioner för jobbet med min verklighet... Trist, för det var en jätteroligt jobb och människorna på det stället är helt fantastiska.
Hade jag och Micke bott ihop "på riktigt" hade det funkat. Men nu är vi särboende ensamföräldrar varannan vecka, och sammanboende gifta utan barn varannan vecka.
Och att jobba korta dagar under barnveckan, det håller bara om man kan jobba över rejält under vuxenveckan. Då är det svårt att få tiden att räcka till för sin relation. Riktigt svårt.

Jag fick helt enkelt prioritera.

Inte helt oväntat vann Kärleken över Karriären. Det jag allra helst vill är ju att få skriva – hur osäker/spännande den framtiden än kan tyckas – och när jag gör det får jag jobba i samma rum som Micke. I alla fall under våra vuxenveckor.

Så nu är jag nästan tillbaka där jag var i februari. Med två stora skillnader: jag har lärt mig otroligt mycket om att prioritera min tid. Och det finns inte längre någon vårdnadstvist som tar huvuddelen av all energi.
Mitt mål är att min första bok ska vara färdigskriven 14 feburai 2010. There. Said it.
Och jag vet ännu inte vad jag kommer att skriva om här på bloggen.
Kanske helt utflippade tankar om Universum, kärleken och meningen med livet. Kanske om min vardag, ungefär i samma stil som förut. Kanske recept på mat jag gillar. Kanske alltihop. Det får ge sig. Något blir det garanterat :-)