Vi har bett om tidig frukost, och redan klockan sju bänkar vi oss. För en gångs skull ”inne”, det får vara någon måtta på hur besvärliga vi gör oss. Så här dags brukar Sidanta komma till jobbet, men nu har han kommit tidigare för att se till att vi får i oss vår herbal soup och vårt te innan vi ger oss av.
Klockan åtta packar vi in oss i en luftkontitionerad Nissan. Chauffören är inte så pratsam, men det gör inget. Det finns så mycket att se! Trafiken flyter fram på ett vänligt sätt, folk, fä och fordon verkar flytta sig och ge plats åt varandra och ingen hetsar eller gestikulerar.
Efter 1 timme och 45 minuter svänger vi in på Majestic, ett av de köpcenter vi fått rekommenderade. Klockan är bara kvart i tio, så vi hinner gå en sväng runt stället. Det verkar inte så lovande, om man ska vara ärlig. Tre våningar med huvudsakligen lågprisbutiker av olika sorter. Fast på bottenvåningen finns en lite filial till ODEL (ett annat stort varuhus), en Triumpf-butik och en liten klädaffär som verkar lovande. Jag hittar en klänning, tvekar en stund över priset men tänker sedan att Micke inte skulle förlåta mig om jag lät den hänga kvar. Tack min älskade! ;-)
Mamma hittar löjligt snygga, välsittande märkes-BH:s för typ 90:- styck och en underbar tunika i klädaffären.
Nästa stopp är Barefoot. Ett helt underbart litet handelshus med olika avdelningar, huvudsakligen textilier men också heminredning, kryddor, te, prylar, böcker, anteckningsböcker klädda med vackert tyg, tygväskor, tygdjur osv. Vi strosar och njuter. Jag hittar presenter till alla barnen och kan äntligen slappna av. Tuvas stora bedjande ögon i kombination med ”Snäääälla mamma, kan inte du köpa lite presenter till oss när du är bortrest?” har satt lite press på mig. Om man säger så.
Vår chaufför står redo att köra oss till ODEL (stäng av ljudet om du följer länken!) när vi kommer med våra kassar. ODEL är ett stort, lyxigt varuhus med en rejäl avdelning för damkläder. Här skulle man kunna frossa rejält om man hade några dagar på sig! Jag hittar en underbar tunika och några byxor. Och fler presenter till barnen. Det finns massor av skjortor som kanske passar på min älskade, men jag vågar faktiskt inte köpa någon. Det är en tillräckligt stor utmaning att chansa på barnens storlekar… Allt är ju inte märkt i centilong, om man säger så. Mamma och Lena shoppar sig också nöjda och glada, fast några schyssta vinterkläder har vi inte sett röken av. Vi friskar upp oss med fruktjuice, och så har nästan sex timmars shopping förflutit.
Nästa gång jag åker till Sri Lanka – och tro mig, jag kommer tillbaka – så blir shoppingen inplanerad som en separat del av resan. Colombo är definitivt värt en heldag, men det känns inte helt optimalt att missa behandlingar och det bortskämda livet på Dalmanuta. Vi blir ju behandlade ungefär som ömtåliga och mycket värdefulla rashästar: foder av bästa kvalitet, ryktade tills hårremmen glänser, lite lagom med motion och så grönbete i form av att läsa böcker i skuggan och ta ett dopp i poolen.
På vägen genom Colombo passerar vi ett litet kompani med värnpliktiga (eller hur det nu fungerar i det här landet). De går över en bro och alla, varenda kotte, är barfota. Rätt soft, får man väl säga.
Jag somnar, enligt plan, i bilen på väg hem. Vaknar i perfekt tid för att fota en ko eller två som vandrar längs vägen, och efter en mycket smidig resa välkomnas vi av den alltid så vänliga personalen på Dalmanuta.
Vi hinner i god tid till yogan, men idag har vår lilla ande en vikarie: en bitig lankes som brukar hänga i köket på kvällarna. Han kör ett bikram yoga-pass (berättar han efteråt) vilket kan sammanfattas som ganska opedagogiskt med tanke på gruppens sammansättning: vi är tio ”elever” och det är bara jag som yogat tidigare. 
Positionerna är mycket mer avancerade än de brukar vara, framför allt när det gäller balansen, och för första gången får jag riktiga utmaningar. Den stackars äldre tyska herren har väl inte fullt lika kul som jag, redan de vanliga, enklare positionerna ställer till det för honom. Mot slutet av passet vill han ha oss i lotusställning och se på fan! Jag som har försökt i 13 månader och dömt ut mig själv som ett hopplöst fall, nu lyckas jag faktiskt! Okej, man får ha lite god vilja vid tolkningen, men nog är det en lotus, alltid!
Trots att jag ätit väldigt lite under dagen (några frukter, två glas papayajuice, och så två nävar cashewnötter före yogan) så är jag inte speciellt hungrig. Mycket märkligt. Och mycket behagligt. För övrigt börjar det bli fason på utslaget på benet också, vilket kan bero på klimatet men också kan bero på behandlingen. Spelar inte så stor roll, trevligt är det i alla fall.
Mamma och Lena är ett fantastiskt ressällskap, vi skrattar mycket och njuter ohämmat av tillvaron. Men trots att jag har det oförskämt bra saknar jag min älskade Micke. Min parhäst, som är lika pitta-hungrig som jag på äventyr. Som får mitt pitta-tempo att kännas som norm istället för undantag. Tänk vad underbart det vore att få dela mina springturer, mina upptäcktsfärder, mina morgonyogastunder med honom. Mina stapplande försök att prata sinhale. Mina turer genom ilsken-hundens by (imorgon bitti är det dags igen…).
Jag älskar dig så mycket, Micke. Du är min tvillingsjäl och jag är så oändligt tacksam över att jag får dela mitt liv med dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar