Jag tar sovmorgon. Tänker att det är nog inte så förskräckligt många som ska ta bussen till jobbet en söndagsmorgon, och dessutom vill jag inte att hundarna ska föra massa oljud alltför tidigt. Smyger mig således upp 6.15 istället för 5.45. Det är redan ljust ute och jag är pigg.
Folk är faktiskt uppe och sopar som vanligt, men jag hade rätt om bussarna. Totalt två, på en dryg halvtimme. Och inte många som står och väntar vid vägkanten, så jag hinner slappna av i ansiktet mellan alla leende good morning:s. Folk känner verkligen igen mig nu, hojtar glatt från sina trädgårdar när de ser att jag springer förbi.
Isken-hunden är inte länge någon ilsken-hund. Han ser mig på avstånd, skäller till lite symboliskt – yap, yap – och så smiter han in i sin trädgård. Jag springer förbi (hans?) två valpar. De tultar omkring på ostadiga valpben, precis vid vägkanten naturligtvis, och nyper varandra i öronen. Gudomligt söta.
Morgonyoga, och så frukost. Sidanta har förberett vårt vanliga frukostbord med en överraskning: ett litet hav av rosa blommor ligger utspridda mitt på bordet. Han ler åt våra förtjusta suckar. Det är så hjärtknipande på något sätt, hans omtanke om oss och hans vilja att göra oss glada. Vi sätter oss och suger i oss av utsikten, värmen, denna vår sista frukost på det här underbara stället.
I vanliga fall när jag är bortrest – oavsett hur lång eller kort resan har varit – så är jag alltid redo att åka hem när det drar ihop sig till sista dagen. Men inte här. Inte nu. Visst, jag fogar mig i mitt öde. Men nej, jag vill inte åka härifrån. Tio dagar är långt ifrån tillräckligt på det här stället. Trots att man och barn väntar därhemma.
Till råga på allt visar det sig att de flesta tror att vi ska stanna en dag till. Vi kommer åka härifrån strax efter midnatt, så tekniskt sett ska vi ju det. Läkaren och massöserna blir lite tagna. Oh, no! I was going to give you a flower bath the last day! Det är tydligen tradition att avsluta behandlingen med blombad, och någon form av special face treatment. Attans. Man kanske kunde få den där special face treatment ändå, någon gång under dagen, frågar jag försiktigt. Doktorn lyser upp. Men naturligtvis, det var ju en bra lösning! Då får vi i alla fall nästan allt som de har planerat för oss!
Jag får min specialbehandling direkt efter min vanliga behandling. Jag får ligga på en brits i doktorns mottagningsrum, och doktorn själv och mammas massör hjälps åt att kleta in mitt ansikte med en oerhört seg massa. Sedan får jag ligga där i nästan en halvtimme medan massan stelnar. 
Det visar sig vara en lermask, och när den är tillräckligt torr (doktorn knackar lätt på min kind för att kontrollera, tap-tap-tap) så får jag gå och skölja bort den med vatten. Len som sammet blir jag. När mamma och Lena får sina specialbehandlingar, efter lunch, får jag njuta av den visuella delen också. De ser ut litegrann som Fiona i Shrek, trots att leran är ljusgrå och inte grön. Oerhört chica.
Lunchen, ja. Den sista lunchen på det här underbara stället. Det är mycket ”den sista xxx” idag. Vemod, nästan ångest. Vill inte åka härifrån. Den sammetslena värmen. De omtänksamma människorna. De vackra leendena. Omhändertagandet, maten, vilan. Jag vet att vi inte ska stanna. Det är klart att vi ska åka hem. Men jag VILL INTE.
Efter lunch är det dejt-dags. Vi ska hälsa på hemma hos en bekant, och så snart mammas och Lenas Fiona-masker är borttvättade ger vi oss av. Planen är att ta en tuk-tuk ute på vägen, men det dröjer innan någon kommer så vi börjar gå. Det är varmt och vackert. Och det är roligt att få visa mamma och Lena i alla fall en liten del av det jag njuter av varje morgon.
Vi har kommit bra mycket längre än halvvägs när vi äntligen får en tuk-tuk. Nu är ”bra mycket mer än halvvägs” inte så förskräckligt långt, kanske en kilometer, men det är varmt och mammas höft gör det svårt för henne att gå. Vi klämmer ihop oss och efter en mycket kort resa är vi framme.
Min bekants svåger hälsar oss välkomna ute på vägen och när vi kommer fram till huset möter hans fru oss genom att hänga halsband av blommor runt våra nackar. De består av lotusblommor uppträdda på en sytråd och hon har köpt dem i templet tidigare samma dag. Hon berättar att lotusblommor är Sri Lankas nationalblomma, och att de kommer öppna sig till kvällen. Nu är de stängda, men man kan ana hur fantastiskt vackra de kommer bli när de slår upp de blåa knopparna.
Vi får sätta oss i soffan och lämnar ifrån oss våra presenter. Sonen i huset är 11 år och blir jätteglad över både kakorna och ballongerna. Själv önskar jag att jag hade tänkt på att ta med något ”typiskt svenskt”. Note to self: ta hädanefter alltid med något presentliknande vid utlandsresor. För första gången i mitt liv förstår jag poängen med dalahäst-nyckelringar…
Vi blir serverade fyra sorters sockerkaka men som de renade människor vi numera är har ingen av oss något som helst begär efter socker. Vi delar på en bit av varje sort och skyller på doctor’s orders för att slippa ta om. Det är så sött att det krulllar sig i munnen. Vi får varsin king coconut också, serverad i sig själv med ett sugrör nedstucket. Maffigt.
Sonen är uppspelt så att det räcker för en hel by, och lämpar över en hel hög med familjebilder till oss. Vi ooh:ar och ahh:ar och tittar igenom hela bunten medan svågern konverserar oss på näst intill obegriplig engelska och frun ”översätter” hans frågor. Vi byter adresser och jag lovar att maila bilderna vi tagit av dem och oss.
Klockan passerar fyra och det börjar bli dags för oss att dra oss därifrån. Familjen släpper motvilligt iväg oss och den här gången hinner vi bara gå några hundra meter innan en tuk-tuk kommer och plockar upp oss.
Väl tillbaka till Dalmanuta är det dags för en av dagens höjdpunkter: läsa i skuggan vid poolen. Ahh. Jag hinner precis avsluta Tillsammans är man mindre ensam innan det är dags att yoga. Vilken underbar bok. Åh, vad jag har slickat i mig formuleringarna och levt mig in i Camilles, Francks, Philous och Paulettes öden!
Den sista yogan… Vi är bara fyra elever idag, och i slutet av lektionen sjunger jag och Lena med i Gayatri Mantra. Vi har repat minsann, letat rätt på texten (eller i alla fall hur texten låter) och låtit Spotify köra en spellista med säkert sju eller åtta olika versioner på repeat.
Så är det dags för den sista middagen. Vi har förbeställt lagoon prawns, och det är en upplevelse jag absolut inte vill vara utan. Våra räkor är aningen mindre än dem vi fick se häromdagen, men fortfarande groteskt förvuxna. Och goda. 
Lika goda som de är stora. Doktorn kommer ut och tar oss på bar gärning när vi bryter oss in i de långa benen. Vi är dock förlåtna, behandlingen är avslutad och ikväll är det inga piller eller jägermeistershotar som ska delas ut.
Det är med en stor portion vemod vi tar farväl av personalen och pallrar oss iväg till bungalowen. Vi har redan packat, och hinner med nästan en timmes slummer innan det är dags att gå upp igen, strax efter midnatt. Nu bär det av.
Resan hem går smidigt. Bilresan går på två timmar, minibuss med inte-så-modern fjädring. Flyg till Doha. Läser. Äter flygplansmat. Sitter i säten som inte är tänkta för sömn. Slumrar, någon timme här och där. Repeat until mellanlandning i Doha – precis så lång att vi hinner sträcka lite på benen innan det är dags för nästa flyg. Läser. Äter flygplansmat. Sitter i säten som inte är tänkta för sömn. Slumrar, någon timme här och där. Repeat until touch-down på Arlanda.
I Sverige har det snöat. 35 cm. Snövallen som kommunen plogat upp framför uppfarten är nog 60 cm hög. Jättebred. Massiv, rent av. Ja, men välkommen hem då.
På onsdagen, två dagar efter hemkomsten, har mamma en läkartid. Datortomografin från januari ska följas upp. Läkaren strålar. Tumören har krympt. Det är så ofattbart att ingen av oss riktigt förstår. Den har krympt. Blivit mindre. Med mammas typ av cancer är det något som är så ovanligt att det inte ens syns i statistiken. Ett mirakel, helt enkelt.
Tack, underbara universum. Tack för att vi har det här livet att leva, och för att vi faktiskt lever det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar