Ayurveda på Sri Lanka. Dag 2, lördag den 5 februari 2011

Vaknar av att mamma slamrar lite i badrummet. Tittar på klockan, är hon kvart i fyra…?
”Mamma, mår du bra?”
”Åh, Åsa lilla gumman, är du vaken?” kvittrar mamma. ”Klockan är kvart över åtta.”

Förvirrat. Men hon har rätt. Jag har sovit i 10,5 timmar och är helt utsövd.
Frukosten började serveras redan vid 8, så vi gör oss raskt i ordning (dvs hänger på oss linne och shorts) och strosar ned till restaurangen. Två lediga bryggor, varav den ena i skugga. Där sätter vi oss.

Sidanta kommer och lägger omsorgsfullt ut knivar, gafflar och en sked. Min massage börjar redan 9.30, så jag känner mig en aning... (vågar inte ens ta ordet stressad i min mun i denna miljö). Men ptja, jag vill helt enkelt hinna äta i lugn och ro.

Ingen idé att oroa sig, visar det sig. ”Doctor’s orders” skiner Sidanta glatt när han kommer med varsin skål grön, lättflytande soppa. Samma för oss alla tre. ”Herbal soup, fruit juice and kapha or pitta tea. Only people who are not here on Ayurvedic full board eat different today.”

Soppan är ljuvlig. Mjuk och mild i smaken, en ton av kokosnöt. Det röda råriset i botten. Och så väljer vi papayajuice. Jag kan fortfarande inte förstå att papaya kan smaka så här. Det är ju gott! Sött, milt, snällt. Inte alls som papaya i Sverige. Den smakar ju absolut ingenting. Inte är den väl röd heller?

Pitta-teet är inte alltför upphetsande. Mamma definierar det som potatisvatten, men fullt så långt är jag inte beredd att gå. Fast deras kapha-te smakar helt klart godare.

Doktorn kommer och tittar till oss där vi sitter på bryggan. Han har med sig min medicin. Jag är fortfarande lite fascinerad över att det är jag som behöver balanserande mediciner, inte mamma eller min syster. Fascinerad, och road. Jag ger mig hän.

Förutom två små svarta piller (eller piles som läkaren så sött säger) är det samma mediciner som kvällen innan, att intas efter frukosten. Den jägermeisterliknande lilla shoten, och den söt-stark-kryddiga koppen. Pillrena är mot min nästäppa, som vid det här laget i princip har försvunnit.

Efter frukosten, som är precis lagom mättande, skyndar jag mig lite för att hinna byta om till badrock. Av med klocka och smycken, och så vidare till nästa punkt på dagens schema. Massage, 9.30.

Jag kommer precis i tid, men det visar sig att Dinushas klocka går 10 minuter före så jag är sen i alla fall. Nåja. Det gör inget. Vi hinner nog med allt vi ska.

Och det gör vi. Dinusha pekar på en stol med en handduk på, och där sätter jag mig. Först är det huvudets tur. En rejäl dos olja av obestämbar ayurvedisk doft på hjässan, och sedan 20 minuters skalpmassage. När fick du en sådan behandling senast..? Hon ger även axlarna och området kring nyckelbenet en duvning innan det är dags för mig att inta massagebritsen.

Ansiktet. En annan olja, av bestämt väldoftande karaktär. Fjäderlätta fingrar. Till och med nästippen och öronen – inne i öronen! – får massage. Mjuk, avslappnande massage. Mina tankar börjar lugna sig en aning.

Sedan fötterna. Samma som dagen innan, inklusive den galet sköna knämassagen. Därefter är det armarnas tur. Nu är massagen lite kraftfullare, och hon trycker och kramar omsorgsfullt längs armarnas fulla längd. Det känns ungefär så som jag föreställer mig att en biltvätt känns, med roterande rörelser som liksom möter varandra. Undersidan av armarna ägnas också uppmärksamhet, något de inte är bortskämda med.

Benen härnäst. Kraftfull massage nu, och ljuvligt skön. Sedan magen. Det kittlas, och jag är glad att jag tömde blåsan innan jag gick hit. Den har hunnit fylla på sedan frukosten och jag börjar bli lite kissnödig. Dessutom kittlas det rejält när hon masserar kring höftbenen.

Jag får vända mig om och ligga på mage. Benens tur, igen, men denna gång baksidan. Obeskrivligt skönt. Vaderna. Baksida lår. Ungefär lika bortskämda som baksidan av mina överarmar. Jag njuter av varenda sekund.

Ryggen, en genomkörare som för all del inte kan mäta sig med min naprapats, men det är ju inte heller syftet med den här massagen. Den är avslappnande och uppmjukande, helt utan fokus på triggerpunkter och låsningar.

Jag är klibbig av olja över hela kroppen när jag är klar. Dinusha skrattar och ler vackert. ”Du får inte duscha förrän tidigast om en timme.” Nähänä. Oljan ska välgöra mig en stund till. Gärna för mig. Perfekt, vid närmare eftertanke, då får mamma och Lena vänta med sin dusch till efter lunchen.

Går via poolen mot bungalowen och plockar upp mamma och Lena. Dinushas klocka går ju fortfarande 10 minuter före, så de skyndar sig lite. På väg från poolen möter vi vata-kvinnan. Hon bär på en stor, grön kokosnöt med ett sugrör i. Det ser otroligt lyxigt och gott ut.
”Din kokosnöt väntar hemma”, upplyser mamma och syrran mig glädjestrålande om. ”De högg ned några i vår trädgård igår, och idag kom trädgårdsmästaren och öppnade dem åt oss. När vi druckit ur dem kommer han och choppar upp dem så att vi får äta köttet.”

Jag är i paradiset. Så enkelt är det.

Kokosnöten läskar och fräschar upp. Jag lägger mig, fortfarande kladdig av alla oljor, i morgonrocken på en av solsängarna och skriver. Soldiset är underbart, värmen är perfekt och livet kan inte vara så mycket bättre än så här.

Efter någon timme kommer jag ihåg att jag skulle gått till doktorn efter behandlingen för att få morgondagens schema. På med sandalerna bara, och sedan en liten promenad genom The herbal garden.

Mmm. Samma behandling som idag, fast från 11.30. Nice. Jag kommer överleva detta.

Tar en dusch och låter det nästan-ljumma vattnet skölja bort oljan så gott det går. Brukar aldrig tvåla in mig särskilt mycket och gör det inte nu heller. Shampot lyckas bara nästan få bort doften av de ayurvediska örterna ur håret men det gör inget. Jag har ändå hatt mot solen, och det är knappast för att slänga med min oklippta kalufs som jag är här.

Nu är mamma och syrran tillbaka. Äntligen dags för lunch, jag är jättehungrig! Ska bli spännande att se vad doktorn och kocken har valt ut oss den här gången. Det måste vara höjden av lyx, att inte ens behöva ta beslut om vad man ska äta. Det gör någon annan, och dessutom ser de till att det är det bästa möjliga för just mig.
--
Lunchen var helt vegetarisk och jättegod. Rött ris, curry-daal och tre sorters grönsaker. Samma för mamma och Lena, fast en av mina pitta-grönsaker var utbytt mot kapha-rödbetor.

Efter lunchen for vi lite hastigt och lustigt iväg till stranden. Båtkillen var egentligen ledig idag och imorgon, men när vi precis har ätit upp och sitter och väntar på vår efterrättsfrukt kommer kocken och säger att båtkillen är på väg, vi kan åka om en kvart.

Det fick bli en doggybag för frukten. Packade springkläder, kamera och badkläder. Upptäckte till min stora besvikelse att mina fina bikinibyxor hade ett mycket prydligt hål mitt bak. Ser ut som om någon skurit med skalpell, 5 cm ungefär. Syrran frågade om jag varit på något vattenland men jag kan inte minnas att jag skulle haft bikinin där. Minns faktiskt inte riktigt när jag använde den senast. Var det i somras? När jag klippte gräset? Jag är en hopplös badkruka och jag gillar inte att sola, så vem vet.

Tur att jag packat mina badshorts också. 14 år gamla, inköpta i Australien årsskiftet -96/-97. Trevligt att jag fortfarande har samma storlek som då!

Båten tuffar på längs med Bentota-floden och efter 15-20 minuter är vi framme. Båtkillen landsätter mycket snyggt genom att helt enkelt köra upp på strandbanken. 20 meter bort, på andra sidan av landtungan från floden sett, börjar stranden. Eller ska jag kanske skriva Stranden. Hur bred som helst, kanske 20-30 meter. Och mer än 1 km åt vardera hållet. Så gott som folktom. Solen disar genom molnen, så vi behöver inte söka skugga.

Det går ganska rejäla vågor så vi sätter oss en bit upp. Det var inte så smart visar det sig, för mellan oss och vattnet ligger en stor mängd torr, fin sand. Och det blåser. Sand. Mot oss. Solkrämen blir nästan som en peelingkräm med alla små sandkorn inblandade.

Mamma och Lena badar och tar en promenad. Jag och vata-kvinnan från hotellet, som också är med på utflykten, pratar. Hon heter Iris och kommer från Tyskland. Hon är på Sri Lanka en månad, ”egentid”. I slutet av förra året förlorade hon jobbet, gjorde slut med sin pojkvän, upptäckte att hon var gravid och gjorde abort.

Tjohej. Jag tycker att det låter klokt med egentid.
Efter 14 dagar på Dalmanuta ska hon lära sig vipasanna-meditation på något klosterliknande ställe under ytterligare 14 dagar.

Vi sitter där i sandblåsten, min handduk är helt täckt av sand, och njuter av tillvaron. När mamma och Lena kommer tillbaka påpekar de att det blåser mycket mindre nere vi vattnet. Såklart. Vi flyttar vårt lilla läger till kanten av den blöta sanden istället. Den blåser inte. Mycket bättre så!

När det är 45 minuter kvar tills vi blir hämtade svidar jag om till springkläder. Den största utmaningen är att inte få sand innanför behån. Det går inte. Strunt samma, det får gå ändå. Joggar i långsamt tempo längs den lilla bilvägen av hårt packad sand. Den räcker i någon kilometer. Sedan blir den till att springa på en sandstig, och till slut nere i den blöta sanden.
Stranden tar slut efter ungefär 9 minuter, ca 1,5 km. Jag vänder och springer tillbaka. Det mest spännande som händer är att jag inte längre har motvind så plötsligt blir det rejält varmt, och att jag springer förbi en elefant på den smala vägen. Elefanten har både en ryttare och en förare, men lite nervös var jag allt. Tröstar mig med att jag låter mycket mindre än en moppe, och moppar är nog elefanten van vid.

Fortsätter springa åt andra hållet också, och vänder efter någon kilometer. Då finns det fortfarande strand kvar, kanske 500 meter. Totalt är stranden alltså ca 3 km lång. 30 meter bred. Full av mjuk, varm, ljus sand. Kantad av palmer och annan växtlighet. Det känns som om vi är ganska nära paradiset här.

Vår chaufför kommer strax efter klockan fem, och vi hinner precis skölja av oss det mesta av sanden innan det är dags för yoga kvart i sex. Ett lite hårdare pass än dagen innan, mest för att jag körde solhälsningen i min egen takt och snodde in ett shoulder stand och en plog. Gillar att göra shoulder stand efter mina springturer, av någon anledning som känns det nästan som om benen lyfts mot himlen då, istället för att jag kämpar för att få dem uppåt.

Middagen var ljuvlig. Sparrissoppa som smakar himmelskt, någon sorts rejält kryddad linsfalafel som krävde rejält med tuggande och till detta haricot verts och vit- och rödkålssallad. Rött ris och fisk, fast jag skippar fisken. Har ju mina idéer om att man inte ska blanda proteinrik mat med kolhydratrik mat, och ris och falafel räcker bra för att jag ska bli mätt.

Frukttallrik som efterrätt, och så våra laxerande piller. Doctor’s orders. Vi ska ta dem innan vi går och lägger oss. Vissa mår illa av dem, somliga kräks, men de flesta får bara fart på magen.

Jamentacksåmycketdå. Min mage går som en klocka i vanliga fall, och höll sig på svensk tid idag. Men jag är här för att köra fullt ut, så jag tar snällt mina piller och går och lägger mig.

Ser fram emot en ny underbar dag imorgon, hoppas bara att laxerpillren inte är inledningen på en dags fasta… Fast fruktjuicerna här skulle nog till och med jag överleva en dag på.