Vi landar strax före utsatt tid – hatten av för Qatar Airways – och tar oss utan några speciellt långa köer igenom immigrations. Våra väskor har precis kommit när vi når bagagebandet, och när vi gått igenom tullen möts vi av vägg av namnskyltar, hållna av otaliga lankeser. ”Mvh Asa” står det på vår skylt. Fniss. Nåja, det är ju så jag skrivit under mina mail.
Bilturen tar nästan 2,5 timmar, delvis beroende på att det är någon sorts helgdag. Jag lägger mig på det bakersta sätet och somnar som ett barn. Mamma och Lena håller sig vakna en stund till, och berättar senare om hur kossor, getter, hundar och människor verkar dela på vägen i största samförstånd. Alla får plats, alla tutar hela tiden och alla verkar glada. Och alla kör som dårar, vilket säkert delvis beror på att vi är ovana vid vänstertrafiken.
Vi vaknar allihop av att bilen står stilla och det larmar och levs om runt om oss. När vi tagit oss förbi templet och den gigantiska Buddah-statyn som är orsaken till trafikstockningen är det bara några minuter kvar av resan. Vi svänger av den stora vägen och kör fram till en stor och stadig grind. Chauffören öppnar med en fjärrkontroll och så är vi framme.
Vi har inte ens hunnit ut ur bilen innan en vänlig själ kommer med svala, fuktiga tvättlappar så att vi får fräscha upp oss, och vi har inte hunnit tid bakluckan innan de har stuckit varsitt glas välkomstjuice i händerna på oss. En röd juice, papaya visar det sig senare, som är så tjock att sugröret står rakt upp. Lite lagom söt och väldigt len. Galet god.
Vi har fått bungalow nr 12, med hörntomt och väldigt avskiljt läge. Den ligger längst bort i en rad med sex bungalows, och tomten är stor och öppen. Här och där står några palmer och rasslar med bladen.
Solsängar och utemöbler finns på verandan.
Bungalowen är inte särskilt stor, i alla fall inte med en extrasäng inställd. Undrar just hur det ska gå att få ihop oss tre och alla våra prylar här?
En entrédel med bord, stolar, skrivbord och extrasängen, samt en stor garderob som dock är för liten för tre kvinnor. En sovdel med en dubbelsäng, täckt av ett luftigt insektsnät, ett TV-skåp och en fåtölj. Ett jättestort badrum med toa, två handfat och dusch. ”Vattnet håller drickskvaliet”, berättar vår vägvisare och pekar stolt på ett papper som ser väldigt myndigt ut. En liten extratoalett med handfat.
Bara vi får plats med våra kläder så ska nog detta gå alldeles utmärkt!
Mamma tar extrasängen och jag och syrran delar på dubbelsängen. När vi installerat oss en aning är det dags för vårt första Doctor’s appointment. Spännande! Vi serveras varsitt paraply och går i det mycket lätta duggregnet ned till doktorns mottagning.
Doktorn är ung och tillhör den lite smalare varianten av lankeser. (Vi har framför allt sett två olika kroppstyper: den smala, nästan tunna, där männen kanske landar på 170 cm, och den lite stabilare, där kroppslängden verkar variera lite mer, från kort och satt till lång och... ptja. Satt.)
Jag får börja. Först blodtryckstagning och en liten redogörelse för mitt allmänna hälsotillstånd, vilket i princip är en lätt nästäppa efter flygturen och återkommande utslag på vänster underben. De kan bero på åderbråcken som jag ska få bortopererade när jag kommer hem, men det är inte säkert. Jag glömmer helt att nämna den lilla knutan jag har känt i nacken, och som min svenska husläkare har avfärdat som en muskelknuta.
Sedan känner läkaren på min puls. Pitta i djuppuls, pitta i ytpuls. Kroppstyp: pitta. Oj, vad pitta jag är. Nå, det är ju inget nytt under solen. Jag har obalanser i Viana vata, Pachaka pitta, Ranjaka pitta, Kledaka kapha och Avalanbhaka kapha. Hoppla. Det var lite mer än jag trodde, och doktorn säger att pitta-störningen är rejäl. Jag som trodde att jag var hyfsat balanserad vid det här laget, men det kan ju bero på att jag jobbat rätt hårt med att minska min vata dosha där hemma.
Viana vata styr bland annat cirkulationen, och ja, jag är alltid frusen så den visste jag om.
Pachaka pitta sitter i magen och tunntarmen. Obalans kan ge sura uppstötningar, magsår och oregelbunden matsmältning. Känner jag absolut inte igen, min mage funkar finemang och sur mage har jag inte haft minsta antydan till på många år.
Ranjaka pitta sitter i levern, mjälten och de röda blodkropparna. Obalans kan ge gulsot, blodbrist, diverse blodsjukdomar och – tada! – hudinflammationer. En träff. Mamma hade för övrigt kraftiga störningar i Ranjaka pitta när vi träffade Peter Ljungsberg i somras. Inte så konstigt med tanke på var cancern rotat sig...
Kledaka kapha sitter i mag-tarmkanalen. Obalans kan ge nedsatt matsmältning. Nja. Håller fortfarande inte riktigt med om att jag har problem här.
Avalanbhaka kapha sitter i ryggraden, lungorna och hjärtat. Obalans kan ge andningsproblem av alla typer, trötthet och smärta i ländryggen. Ptja. Visst har jag haft problem med ländryggen, men det var också flera år sedan.
När undersökningen är klar skickas jag iväg på fotmassage, ”for circulation”, medan doktorn tar sig an min syster. Massösen, en liten späd kvinna vid namn Dinusha, pekar på sin brits och jag får lägga mig ned. Dinusha häller på rejält med olja och börjar knåda mina fötter och underben. Efter närmare 15 timmars sittande är det obeskrivligt skönt. Mot slutet av massagen går hon loss på området kring knäskålarna och det är – hur det nu är möjligt – ännu skönare. Jag måste lära min älskade Micke detta!
När min fotmassage är avslutad är det Lenas tur och jag går tillbaka till doktorn. Mamma sitter hos honom och har precis berättat om sin levertumör och cellgifterna hon tagit. Han bedömer hennes kroppstyp till kapha. Jag som hade för mig att hon var pitta enligt Peter Ljungsberg. Eller var hon kapha-pitta? Eller möjligen kapha med gravt störd pitta?
Även pulsarna säger att hon är kapha, men när doktorn försöker visa mig hur jag ska känna så får jag bara pittapuls i fingrarna. Men han ska väl veta vad han pratar om, min erfarenhet av pulsläsning är näst intill obefintlig.
Mamma har obalans i Brajaka pitta och samma kapha-subdoshor som jag.
Min syster är tydligen också en kapha (det har jag lättare att acceptera), med obalans i Sadhaka pitta, samma kapha-subdoshor som jag och mamma och dessutom Bodhaka pitta.
Brajkaka pitta sitter i huden. Obalans kan ge utslag, acne, bölder, hudcancer och hudsjukdomar av alla slag. Mammas hud, särskilt på handflator, fingertoppar, fotsulor och tår är mycket påverkade av cellgifterna hon tagit. Helt klart en träff.
Magslemhinnan är också påverkad av cellgifterna, och de gör henne också mycket trött. Träff, och träff igen, på mamma. Förvirrat frågar jag om Ranjaka pitta, leverstörningen borde finnas där. Men nej. No such thing. Möjligen någonting med njurarna, men ingenting med levern.
Eh. Nähä. Det var ju lite oväntat. Trevligt, för all del. Men oväntat. Kan man verkligen tro på detta?
Sadhaka pitta sitter i den grå hjärnvävnaden och i hjärtat. Obalans kan ge hjärtproblem, minnesförlust, känslomässiga störningar och obeslutsamhet.
Bodhaka kapha sitter i tungan. Obalans kan ge nedsatt smaksinne och störning i salivkörtlarna.
Har ingen riktig känsla för om detta stämmer på min syster, inte heller om Kledaka och Avalanbhaka kapha-symptomen går att räkna hem.
Efter besöket hos doktorn är det hög tid för lunch. Vi får hjälp att hitta till restaurangen. Vägen dit går genom den tysta trädgården, Silent Garden. Det är en lummig skapelse med dammar, små broar och konstgjorda öar (Contemplation Island, Secret Island). I vattnet simmar karpar och vi ser en varan – minst en meter lång – på andra sidan dammen.
Restaurangen heter ”Riverside” och det är precis vad den är. Vår servitör, en mycket vänlig och hjälpsam man vid namn Sidanta, frågar om vi vill sitta inne eller ute. ”Ute”, svarar vi naturligtvis och ser oss om på den öppna verandan. Men Sidanta har redan gått i förväg ned till en av bryggplatserna – det finns tre – som vardera har ett bord, fyra stolar och tak täckt med palmblad. Aha! ”Inne” är som en vanlig svensk uteplats, medan ”ute” är ute på vattnet. Vilken trevlig definition!
Klimatet på Sri Lanka är som gjort för mig. Alldeles lagom fuktig luft – saker och ting torkar, och man blir inte svettig utan ansträngning – och en hudtempererad värme som gör att kläder känns behagliga så länge de inte täcker hela kroppen. Shorts och linne räcker, dygnet runt. Inte ens jag kan frysa här. En vind fläktar oss vänligt och får den överdådiga grönskan att rassla och vinka till oss.
Egentligen är det inte regnperiod nu, men monsunen har kommit lite ur fas och enligt den 10-dygnsprognos jag har följt från Sverige ska det regna mest hela tiden vi är här. Hoppas att den har fel, jag har ingenting emot mulet men regn hela tiden låter lite trist. Det vore skönt att få fylla på D-vitaminreserven litegrann i alla fall.
Lunchen består av fruktjuice (papaya till mamma och Lena, själv får jag festa loss på mango om jag vill – och det vill jag), ett rödvitt ris som de kallar rött råris, lite fisk i en gul sås och dessutom några skålar med olika grönsaker i gul sås.
Mätta och belåtna serveras vi en frukttallrik till efterrätt, och sedan går vi upp till vår bunge igen. Mamma och Lena är trötta – de sov ju inte i bilen så som jag gjorde – och de slocknar snabbt. Själv går jag en promenad, min kropp skriker efter motion efter alla timmarnas stillasittande.
Grindvakten släpper ut mig. Han ger mig några tips på stapplande engelska om vilken riktning som är bäst för en rask promenad. Jag går iväg i rikting mot Dhargatown, nöjd med mig själv över att jag kommer ihåg att gå på höger sida pga vänstertrafiken. Vägen är smal och dammig och så här en bit ifrån staden vandrar kossorna omkring helt fritt. Hundar, katter och getter också. Alla människor är vänliga, de säger hello och ler. Barnen vinkar och fnissar. Jag vandrar på i mina shorts, linne och sandaler. Alla kvinnor jag möter har täckta axlar, precis som de allra flesta män. När jag närmar mig den lilla staden ökar tempot, tuktukarna smattar förbi och då och då passerar en dieselbuss som både släpper ut avgaser och river upp dammoln som får mig att täcka mun och näsa så gott det går. Jag möter många cyklister, ofta par som cyklar på samma cykel: han trampar och hon sitter på styrstången.
Alla ler och hälsar – under hela min promenad är det bara en enda man – med ett mycket religöst utseende – som verkar ha invändningar mot min närvaro. Andra tar mig i hand, frågar hur många barn jag har och önskar mig en trevlig dag.
Jag vänder efter närmare en halvtimme och går tillbaka samma väg. Som motionsrunda betraktat får den här turen låga poäng, men som kulturupplevelse är den desto bättre!
Innan jag väcker mina kära familjemedlemmar skypar jag med min älskade i Sverige. Jag sitter i vår trädgård och kan visa bilderna från palmerna och allt det underbara gröna. Och så får jag se hans ansikte. Min älskade. Det vore ännu roligare att vara här om du var med, men det är du inte och jag tänker njuta ohämmat ändå. Vi får åka hit tillsammans någon gång framöver!
Jag väcker min familj och vi börjar göra oss i ordning för yogan som startar kvart i sex. Den otroligt milda yogaläraren pratar så tyst att det nästan inte går att höra vad han säger. Han kör ett mjukt hatha-yogapass. Mamma och Lena är mycket nöjda med svårighetsnivån. Själv hade jag gärna kört lite hårdare men alltid lär jag mig något. Passet tar en timme och avslutas med några minuters meditation.
Medan vi yogar går dagen och lägger sig, och när vi är klara är det becksvart ute. Dags för den sista punkten på dagsprogrammet: middag.
Före maten bärs en liten plastlåda ut till vårt bord. Den har mitt namn på sig. Jag, och bara jag, får medicin. Vad sjutton är det här, är jag i så dåligt skick?
Jag får en liten glaskopp med en beige dryck som smakar sött, starkt och kryddigt. Och en litet shotglas med en mörk jägermeisterliknande dryck. Den smakar faktiskt lite som jäger, men utan spritstyrkan.
Middagen serveras som en buffé från klockan halv åtta. Alla rätter är färgkodade i vata, pitta och kapha. Rött får man inte äta, rosa är OK i små mängder, gult går an och grönt är det bara att stoppa i sig. Mamma och Lena får morotssoppa till förrätt, själv får jag en pumpasoppa som jag väldigt gärna vill ha receptet på. Sedan fisk (rosa), rött ris (grönt) och diverse grönsaker. Vi äter oss mätta och belåtna, och avslutar med frukt – även den färgkodad. Smidigt och enkelt.
Vi har några medgäster: ett tyskt par med en dotter i femårsåldernpå. De verkar inte gå på ayurveda-programmet. Det gör däremot en tysk kvinna med mörklockigt hår och gröna ögon. Vi uppfattar att hon är vata. Hon reser själv och sitter med sitt anteckningsblock framför sig vid alla måltider. Skulle jag nog också göra om jag reste själv. Hon röker, vilket verkar lite malplacerat i detta hälsans paradis.
Kvart i tio sover jag som en stock, trots full belysning och det faktum att syrran skypar med sina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar