Det är kolsvart både ute och inne och jag trevar mig fram för att inte väcka mamma och syster. Får på mig yogakläderna, nappar åt mig en sarong och tassar ut. Lamporna på verandan lyser upp den mörka trädgården. Jag sätter mig på en av solsängarna – de har ju madrasser – i något som med mycket god vilja kan liknas vid en halv-lotus. Eller i alla fall nästan skräddarställning. Tröstar mig med att det viktiga inte är hur jag sitter. Sveper sarongen runt axlarna och sätter mig och mediterar.
Med begränsad framgång, eller vad man nu ska säga. Det är så många nya ljud; syrsor, fågelkvitter, en enstaka bil, ett avlägset hundskall. Allt eftersom tiden går i blir ljuden intensivare, fåglarna tar i mer och tuppar börjar gala. Jag gläntar på ögonlocken och ser att gryningsljuset är på god väg. En av de anställda går på tysta barfotafötter in i vår trädgård. Han släcker ljuset på verandan och ställer dit en ny myggspiral. När skymningen faller kommer han att komma tillbaka och tända, både ljuset och myggspiralen. Det är så fullt av omtanke, det här stället!
Jag har ingen plan för vad jag ska göra efter meditationen. Kanske gå en promenad? Kanske rent av en liten springtur? Spanar vid grinden, jepp den är bemannad. Byter så tyst jag kan om till springkläder men råkar ändå väcka syrran. Lika bra, det är skönt att någon vet var jag håller hus.
Jag blir utsläppt av Chandana, grindvakten som har nattpasset. Han berättar att han bor i en by någon kilometer ”åt andra hållet”, dvs inte mot Dhargatown. ”Very beautiful”, försäkrar han och tycker att jag ska springa däråt. Det tycker jag med.
Får en helt underbar springtur på den smala asfaltsvägen. Chandanas by är verkligen vacker, precis som resten av landskapet. Jag möter människor som är på väg till sina arbeten. Många står och väntar på bussen vid vägkanten. Alla ler och hälsar, good morning eller hello. De flesta hundar struntar i mig eller springer in på sin gård och skäller lite demonstrativt, men efter ungefär 1,5 km kommer jag till en by där speciellt en jycke verkar tycka att joggare är Mycket Suspekta Främlingar. Han skäller och springer efter mig, och jagar upp alla hundar vi passerar. Det känns måttligt mysigt, men jag springer vidare i mitt lugna tempo. Jycken ger upp när han tycker att han jagat bort mig och jag får springa vidare ostörd. Vänder efter 18 minuter – det borde räcka till 3 km i mitt lugna tempo – och springer tillbaka igen. Fast jag saktar ned och går när jag passerar den nitiska vakthunden. Har ingen lust att få minsta rispa på smalbenen, det finns ju faktiskt rabies i det här landet. Better safe than sorry.
När jag kommer hem har två mungos ställt upp sig på varsin sida av grinden. De står där och avtecknar sig mot det vita och ser mycket stiliga ut. När jag kommer närmare smiter de in på området. Jag plingar i klockan och Chandana öppnar, sedan springer jag ikapp med den ena mungon på väg till bungen. Hämtar lite vatten och går till yogasalen. Det är så löjligt skönt att yoga efter jogga, kroppen är mjuk och varm och alla töjningar går så mycket lättare. Slår på en fläkt som rör runt luften ovanför mitt huvud och njuter av varenda sekund av mitt vanliga morgonpass. Utanför fönstret blommar en hibiskus. Fåglarna kvittrar. Jag är pigg och stark och mår som en prinsessa.
En mycket hungrig prinsessa. Enligt doktorn ska vi bara få herbal soup och te till frukost, men eftersom jag sprungit ber jag om en frukttallrik och en papayajuice också. Det räcker för att jag ska bli nöjd. 
Örtsoppan är liksom diskret, varken smakrik eller vattnig. Bara… välgörande, och trevlig med riskornen som man kan tugga på. Vi får piller och medicin också. Jag får två stora piller, mamma och syrran får fyra små, och så varsin jägermeistershot. Funderar på vad medicinen ska hitta på med oss – bara den inte är laxerande! Sidanta skrattar åt mammas förfärade utrop när hon ser pillren. Han lugnar oss och försäkrar att vi redan är klara med den delen. Vi andas ut och sköljer snällt ned våra piller med shoten. Vi får väl anta att detta får oss att må ännu bättre än vad vi redan gör.
Idag ska vi få nästan samma behandling som tidigare, fast istället för fotmassage ska vi få Herbal bath. Roligt med omväxling. Hoppas att vi får pröva Shirodhara också. Då ligger man på en brits och får olja liksom droppad eller hälld i pannan. Ska tydligen vara väldigt avslappnande.
--
Mmm. Fick fotmassage i alla fall. Nice. En och en halv timmes fullständig njutning, medan Dinusha bearbetar i stort sett varenda muskel i min kropp. Typ överallt utom där trosorna sitter. Och så massor av olja, liksom skvättvis. Det första hon gör är att hälla en rejäl slatt mitt på huvudet, och så gör hon små lätta karateslag där. Plask, plask, plask, låter det. Sedan olika – eller möjligen samma? jag ska fråga imorgon – oljor över resten av kroppen, minst lika flödigt. Syrran sa att hon kände sig nästan som en maträtt som skulle marineras, typ ”tjaha, vad blir det för kryddning idag?”.
The herbal bath var ett badkar fullt med ett rödaktigt vatten, röda örter får man förmoda. Naturligtvis väldigt behagligt tempererat, hudvarmt, och där fick jag krypa ned med en badkudde under huvudet. Efter en bra stund undrade mitt pitta-jag hur länge detta skulle pågå, eller om de kanske rent av glömt bort mig, men jag tröstade mig med att mamma och syrran inte skulle låta mig ligga och skrumpna bort alldeles. Så jag hade förtröstan. Mediterade lite, och plaskade lite. Försökte spå i kryddblad, men de lade sig aldrig i något spännande mönster på min bröstkorg så jag gav upp.
Ungefär då kom den andra massösen och sa att jag var färdig, och viftade med morgondagens ordination. Samma samma. Gud, vad jag har det bra. Frågade för övrigt läkaren, vid checkupen inför massagen, vad medicinen var till för. Den renar blodet, eventuella gifter spolas ut via urinen. Jösses var ren jag kommer vara efter detta!
Det föll ett glest duggregn när vi gick ned till lunchen. Det dukades upp mängder med tallrikar – jag fick tre pitta-specifika grönsaker (ash plant, pumpa och något som liknade – men inte smakade som – välkokta haricot verts) och dessutom kokt kål i gul sås, daal och friterad bitter gourd till oss alla. Och rött ris. Och kryddiga rödbetor för kaphorna. Papayajuice och frukttallrik.
Medan vi äter flyter floden stilla förbi, idag fläktar det inte ens, och det glesa duggregnet tätnar. Vi sitter så skyddade under vårt lilla tak och bara stornjuter. Livet är ljuvligt.
Lagom tills vi ätit klart tröttnar regnet och drar sig tillbaka. Det faller några enstaka droppar medan vi vandrar tillbaka genom den lummiga örtträdgården, beundrar blommorna och tittar på bananklasarna som hänger från palmerna. Nästa punkt på dagsprogrammet är yoga, kl 17:45, och det är tre timmar till dess. Tre timmar att bara vara. Ska skypa med min älskade, duscha och meditera. Kanske läsa. Kanske skriva. Det får bli som det faller sig denna lugna, behagliga eftermiddag på Dalmanuta Gardens i Sri Lanka.
Vi yogar och yogaläraren liksom glider omkring som en ande. En mycket snäll ande med mycket mjuk röst. Knappt hörbar, faktiskt. Ett litet ”ehem” när det är dags av avsluta en position, och så gör vi alla som han gör. Det svåraste är avslappningen, då ska man höra vad han säger fastän man ligger i död mans position och blundar. Det hjälper inte att tjuvkika, för han sitter i en förstklassig lotus (till skillnad från oss andra som alltså ligger på rygg) och ger oss instruktioner med sin ande-röst. Men det går ändå. Ande-rösten är mycket avslappnande i sig.
Efter yogan är det dags för middag. Mamma och jag går i förväg för att kanske få hjälpa till (läs lära oss) med matlagningen, men kocken är redan färdig. Vi får löfte om att få vara med på fredag och lördag. ”Två dagar räcker”, förkunnar han glatt. ”Kom före lunch och före middag. Jag ska lära er the main sauce!” Ha! Jag visste väl det! Alla olika grönsaker ligger i ungefär samma gulaktiga sås, det är tydligen inte mer komplicerat än så! Han lovar att lära oss laga soppa också, underbart. Hoppas på pumpa- eller sparrissoppa i så fall.
Är för en gångs skull inte knäsvag av hunger och äter en riktigt blygsam portion. För att vara mig. En tallrik soppa med bröd och tzatsiki. Två små beniga fiskar som smakar jättegott men kräver absolut gehör och närvaro. Strimlad vitkål och något som heter hen någonting men inte alls är höna utan en grönsak. I gul sås, minsann. Okej, två portioner av vitkålen och hen-grejen. Och så frukt. Mango, papaya och banan. Jag blir precis lagom mätt, inte alls så där übermätt som jag varit de två föregående kvällarna. Vi får medicin också. Varsin mörk shot, men nu smakar den mer som glögg än jägermeister. En kryddig russinton. God.
På vägen hem ser vi eldflugor. Pyttesmå, klart lysande vita bloss som tänds och släcks om vartannat. Vår trädgård är full av dem. Vi låter oss förföras av deras dans en stund, ingen av oss har sett något liknande förut.
Och imorgon är det ännu en dag i paradiset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar