Chandana öppnar grinden och jag är ute på vägen klockan 6. Värmen, denna ljuvliga värme, omfamnar mig och jag springer med lätta steg. Inser snart att jag har glömt svettisen. Det är tydligen mycket nu… Får väl vara glad över att jag kommit ihåg trosorna i alla fall.
Bävar litegrann inför att springa igenom ilsken-hundens by. Han är faktiskt ganska ohärlig, den där jycken. Snuddar vid tanken på att beväpna mig med en liten käpp men släpper den lika snabbt. Verkar så otrevligt på något vis.
Det är väldigt sparsamt med trafik, men precis i början av ilsken-hundens by blir det faktiskt trafikstockning. Två bussar möts, och de får faktiskt inte plats båda två på den smala vägen. Den ena, den mötande, backar undan så att den andra, som jag nu har trixat mig förbi, kan passera via en lite bredare remsa av vägen. Framför mig har jag nu fri väg. Och ilsken-hunden. Han står och puffar med nosen på något som ligger på vägen, alldeles upptagen är han. Bussen som nu kommit ikapp blinkar med helljusen och hunden går motvilligt åt sidan. Kvar i strålkastarskenet sitter en liten valp och tittar nyfiket på bussen. Så slinker den undan, precis i tid, och jag passerar den och ilsken-hunden med en fet buss mellan oss.
Hinner glädjas en kort sekund över både valpen, omtanken och min frigång, men säg den lycka som varar för evigt. Ordningen är återställd och ilsken-hunden rusar efter mig, vilt skällande. Skit också.
Men nu är jag banne mig trött på att vara en Mycket Suspekt Främling. Han får faktiskt ta och ge sig, jycken. Mina ballar faller på plats och jag tvärstannar, vänder mig och ryter ifrån. Hunden nitar, backar undan och slutar skälla. Jag fortsätter springturen och han kommer ihåg sitt självpåtagna uppdrag som otrevlig vakthund.
Den här gången vänder jag och går emot honom istället. Jag ryter; schas, nej, lägg av och andra ord som hunden verkar förstå den exakta innebörden av. Kompletterar bilden med illustrativa gester. Ha. Nu låter han mig springa iväg utan att jag efter. Jag passerar den unga kvinnan som hutade åt honom härom morgonen. Hon skrattar och hälsar.
Tänk. Så enkelt det är. Låt dig inte hunsas. Låter du dig styras av någon – kanske någon som inte bryr sig ett dugg om dig egentligen, bara sitt eget revir – då blir du begränsad.
Gör anspråk på din plats i världen, och den är din.
Jag har lika stor rätt som någon annan att vistas på den här vägen, och tänker inte vara rädd för en hund med snäv världsbild.
På min fortsatta runda möter jag den första motionerande lankesen hittills. Eller har han bara bråttom? Han springer barfota längs vägen, inte direkt träningsklädd, men inte heller i något som ser ut som arbetskläder. Eller, ptja, det beror ju naturligtvis på var man arbetar.
Gåtan får sin lösning på vägen tillbaka. Han gör faktiskt armhävningar mot ett litet räcke vid vägkanten. Helt klart en fellow exerciser. Det är väl han och jag i hela Bentota-området.
Ilsken-hunden håller sig undan på hemvägen, men pga en tuktuk som parkerat mitt i gatan är jag tvungen att springa rätt nära den icke-så-gästvänliga tiken med de mjölkstinna juvren. Hon är dock upptagen, alldeles upptagen, av att ge di till en liten valp. Den ser ut att vara ungefär lika stor som den som ilsken-hunden duttade med. Där ser man.
När jag kommer hem öppnar Chandana åt mig. Han frågar om jag ska ut och gå imorgon bitti också, och säger att han ska hålla utkik efter mig när jag passerar hans by vid 6-tiden. Snacka om att jag börjar bli känd i omgivningarna...
Avslutar morgonpasset i yogasalen, där jag utökar min vanliga sekvens med en superskön position från gårdagen. Den stretchar mellan skulderbladen, ganska högt upp, precis där jag brukar ha problem. Vågar mig dessutom på en liten lotus. 
Det går om jag tar det besvärliga högerbenet först. Men hur i hela friden ska detta någonsin kunna bli en vilsam position? Min stackars högerfot är hårt tryckt mot vänsterlåret, och jag känner mig långt ifrån fridfull och meditativ när jag kämpar för att hålla kvar positionen åtminstone några andetag. Oum. Liksom.
Mamma och Lena börjar vakna till liv vid halv åtta, och klockan åtta sitter vi på vår fridfulla frukostbrygga och ser ut över vattnet. Floden är nästan spegelblank, den flyter så stilla och lugnt så här dags. Fångar en liten blå fågel på bild, liksom en gynnare som bor helt nära bryggan, under det stora trädet vars grenar hänger ned i vattnet. Den har gäckat kameran förut, men nu flyger den fram och poserar snällt på bryggan.
Jag är faktiskt inte så hungrig (it’s a mystery!) men tar ändå en extra portion soppa. Mest av princip. Jag har ju faktiskt svettats en hel del och det ser ut att bli en varm dag. Någon ordning får det lov att vara.
Klockan nio är vi färdiga och två timmar brer ut sig framför mig. Klockan 11 har vi fått löfte om att få hjälpa till i köket, för att lära oss the main sauce och vad vi nu kan tänkas behöva för att kunna laga ayurvedisk mat hemma. Fram till dess ska jag skriva, läsa, fylla på mina D-vitamindepåer (2x10 minuter lär räcka) och kanske ta ett dopp. Eller en dusch. It will show itself, som vi säger här.
När vi kommer till köket får vi först en lektion i kokosnötter. De väljer ut några fina gröna (skakar dem för att höra att de har mycket vätska i sig) och med hjälp av en spetsig stång vrider de av det gröna skalet. Innanför finns en ljus ”vanlig” kokosnöt – låter man den åldras kommer den se ut som de mörkbruna saker med tre svarta fläckar i botten som man kan köpa i Sverige. Här är fläckarna vita.
De tappar av vätskan och ger oss varsitt glas, och sedan får vi riva ut själva kokosen med ett ”rivjärn”. Kokosen pressar de sedan till kokosmjölk som de späder till önskad konsistens.
Lektionen fortsätter med grönsakshackande. Ladyfingers, pumpa, en gurkliknande sak, bananblomma, lotusbambu och så något bladspenatliknande. Chop chop. Det tar en evig tid för oss och klockan är över tolv när vi är klara. Med förberedelserna. Tillagningen återstår fortfarande, det blir nog en sen lunch.
Kocken tycker nog att vi är till ungefär lika stor hjälp som fyraåringar, men det gör inte så mycket. Vi har roligt i alla fall.
Jag får lära mig göra papaya-juice också. Det är inte så svårt: Man tar en mogen och fin papaya (okej, inte svårt men omöjligt, i alla fall i Sverige). Man skär ut en rejäl klyfta, tar bort kärnor och skal, delar i mindre bitar och lägger i en mixer. Mixar tills det är slätt. Pressar i lite färsk lime och sötar med en aning råsocker. I vanliga fall tror jag att de späder den med lite vatten också, men idag får vi lyxvarianten. Galet gott.
Så till the main sauce. Man hettar upp lite kokosolja i en panna. Tar i lite rödlök, lite vitlök, några blad av en stärkande ört, kanske lite citrongräs och/eller lite färsk grön chili. Fräser en liten stund. Sedan lägger man i valfri grönsak eller linser. 
Kryddar med 2 mått gurkmeja, 1 mått curry, 1 mått salt. Man kan också lägga till 0,5-1 mått chilipulver och/eller en nypa kanel-kardemumma-nejlike-blandning och/eller en klick senap. Sedan späder man med kokosmjölk och vatten och låter koka ihop en stund.
En kastrull för varje råvara, och så lite olika variationer enligt ovan. Svårare än så är det inte. Servera med ris och du har den lankesiska nationalrätten rice and curry. Curries, det är de olika skålarna med grönsaker, det. 
You get many curries today, konstaterar Sidanta när han fyller vårt lilla bord med alla skålar. Maten smaker helt underbart, förstås, och vi känner oss mycket nöjda med att ha fått ”hjälpa till” (nåja) eller i alla fall över våra nya kunskaper.
Jag har in behandling direkt efter lunch. Shirodhara. Face massage. Body massage. Herbal steam bath. Lika ljuvligt som vanligt. Åh, vad jag kommer sakna detta när vi åker härifrån!
Dagen rör sig behagfullt mot sen eftermiddag, jag skypar med min älskade och läser i molndiset. Yogapasset – med vår vanliga yogalärare – får igång oss igen. Vi är färre än vanligt, bara fem personer, och alla har varit här minst en vecka så det flyter på riktigt bra.
Det har kommit två svenskar till resorten, och vi sätter oss tillsammans med dem vid middagen. De bor i Skåne, hon jobbar med hästar och han har ett lantbruk. Samtalet flyter mellan resor, Dalmanuta, ayurveda, vältränade dressyrhästar, sockerbetsodling och så vidare. Precis så där trevligt som det blir när man träffar svenskar utomlands. De beställer lagoon prawns och får vänta länge, länge, länge på sin mat. Vi hinner äta både soppa, varmrätt och frukt – och då äter vi faktiskt väldigt långsamt nuförtiden – innan deras tallrikar äntligen bärs in.
Worth waiting for, om man säger så. På faten ligger två sjukt stora räkor och några långa, fingertjocka ben. De ser ut som crab legs, kan de verkligen ha suttit på dessa räkor? Benen förklarar närvaron av hummertängerna, som vi tittat en aning misstänksamt på. Hummertänger till räkor, fick köket verkligen rätt beställning?
Räkorna är… ptja. 15 cm långa? Kanske lite längre än så, till och med. 3-4 cm över ryggen. Gigantiskt stora, I kid you not. De serveras med en sås som beskrivs som underbar, och så skålar med tillbehör som risnudlar och sallad. Detta bara måste vi pröva innan vi åker hem!
Vi sitter kvar länge och pratar, och kommer inte i säng förrän strax efter halv tolv. Det är roligt med omväxling, och samtidigt är jag så innerligt tacksam över att jag reser med mamma och Lena. Det är så soft, så lugnt, så skönt, så få murar och försvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar