Family & Friends

Ayurveda på Sri Lanka. 10 dagar, 4-13 februari 2011.

2011-02-21T10:57:00.006+01:00

Tänkte försöka mig på en sammanfattning av vår resa.

Sri Lanka är underbart. Helt underbart. Åk dit.
Men kolla upp regnperioderna först. I sydvästra Sri Lanka är det tydligen sep-nov/dec som är blötast.
Åk till Dalmanuta och låt dig tas om hand! Kör "Full Board Ayurveda" och gör det helhjärtat, lyd doktorns råd och låt den underbara personalen skämma bort dig.
Prisvärt! Enligt gällande prislista kostar det €125 per person och dygn i dubbelrum (bungalow) och då ingår: All mat och alla stärkande mediciner. Minst 1,5 h behandling (massage osv) per dag. 1 h yoga per dag. Doctor's appointments så ofta man behöver (typ inför varje behandling). Fräscha bungalows med uteplatser. AC och fläkt. För att inte tala om den vänliga och trevliga servicen.
Stanna längre än 10 dagar... Och lägg åtminstone en dag på shopping i Colombo, antingen i början eller i slutet av resan. 2*2,5 timmar i bil för några timmars shopping är inte optimalt.
Ta med sandaler som inte behöver knäppas eller stängas. Man tar av sig skorna varje gång man går in någonstans, då är det skönt att bara kunna glida i och ur skorna.
Varma kläder är helt onödigt, i alla fall om man håller sig på sydväst-kusten i februari. Men det kan vara skönt att ha något att täcka axlar och knän med om du går ut och går (och, tror jag, nödvändigt om du vill besöka ett tempel).
Om du inte tänker köra Full Board Ayurveda kan du lika gärna ta in på något vanligt "turisthotell". Finns säkert drösvis längs med de långa stränderna.
Charmen med Dalmanuta är att bli ompysslad och må bra inifrån och ut.
Qatar Airways har bra flighter från Stockholm. Inte de allra billigaste biljetterna, men superkorta mellanlandningar och *outstanding* på att hålla tidtabellen.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 10, söndagen den 13 februari 2011

2011-02-18T15:57:00.026+01:00

It’s just another day in paradise for you and me. Bara det att det är den sista dagen.

Jag tar sovmorgon. Tänker att det är nog inte så förskräckligt många som ska ta bussen till jobbet en söndagsmorgon, och dessutom vill jag inte att hundarna ska föra massa oljud alltför tidigt. Smyger mig således upp 6.15 istället för 5.45. Det är redan ljust ute och jag är pigg.

Folk är faktiskt uppe och sopar som vanligt, men jag hade rätt om bussarna. Totalt två, på en dryg halvtimme. Och inte många som står och väntar vid vägkanten, så jag hinner slappna av i ansiktet mellan alla leende good morning:s. Folk känner verkligen igen mig nu, hojtar glatt från sina trädgårdar när de ser att jag springer förbi.

Isken-hunden är inte länge någon ilsken-hund. Han ser mig på avstånd, skäller till lite symboliskt – yap, yap – och så smiter han in i sin trädgård. Jag springer förbi (hans?) två valpar. De tultar omkring på ostadiga valpben, precis vid vägkanten naturligtvis, och nyper varandra i öronen. Gudomligt söta.

Morgonyoga, och så frukost. Sidanta har förberett vårt vanliga frukostbord med en överraskning: ett litet hav av rosa blommor ligger utspridda mitt på bordet. Han ler åt våra förtjusta suckar. Det är så hjärtknipande på något sätt, hans omtanke om oss och hans vilja att göra oss glada. Vi sätter oss och suger i oss av utsikten, värmen, denna vår sista frukost på det här underbara stället.

I vanliga fall när jag är bortrest – oavsett hur lång eller kort resan har varit – så är jag alltid redo att åka hem när det drar ihop sig till sista dagen. Men inte här. Inte nu. Visst, jag fogar mig i mitt öde. Men nej, jag vill inte åka härifrån. Tio dagar är långt ifrån tillräckligt på det här stället. Trots att man och barn väntar därhemma.

Till råga på allt visar det sig att de flesta tror att vi ska stanna en dag till. Vi kommer åka härifrån strax efter midnatt, så tekniskt sett ska vi ju det. Läkaren och massöserna blir lite tagna. Oh, no! I was going to give you a flower bath the last day! Det är tydligen tradition att avsluta behandlingen med blombad, och någon form av special face treatment. Attans. Man kanske kunde få den där special face treatment ändå, någon gång under dagen, frågar jag försiktigt. Doktorn lyser upp. Men naturligtvis, det var ju en bra lösning! Då får vi i alla fall nästan allt som de har planerat för oss!

Jag får min specialbehandling direkt efter min vanliga behandling. Jag får ligga på en brits i doktorns mottagningsrum, och doktorn själv och mammas massör hjälps åt att kleta in mitt ansikte med en oerhört seg massa. Sedan får jag ligga där i nästan en halvtimme medan massan stelnar. Det visar sig vara en lermask, och när den är tillräckligt torr (doktorn knackar lätt på min kind för att kontrollera, tap-tap-tap) så får jag gå och skölja bort den med vatten. Len som sammet blir jag. När mamma och Lena får sina specialbehandlingar, efter lunch, får jag njuta av den visuella delen också. De ser ut litegrann som Fiona i Shrek, trots att leran är ljusgrå och inte grön. Oerhört chica.

Lunchen, ja. Den sista lunchen på det här underbara stället. Det är mycket ”den sista xxx” idag. Vemod, nästan ångest. Vill inte åka härifrån. Den sammetslena värmen. De omtänksamma människorna. De vackra leendena. Omhändertagandet, maten, vilan. Jag vet att vi inte ska stanna. Det är klart att vi ska åka hem. Men jag VILL INTE.

Efter lunch är det dejt-dags. Vi ska hälsa på hemma hos en bekant, och så snart mammas och Lenas Fiona-masker är borttvättade ger vi oss av. Planen är att ta en tuk-tuk ute på vägen, men det dröjer innan någon kommer så vi börjar gå. Det är varmt och vackert. Och det är roligt att få visa mamma och Lena i alla fall en liten del av det jag njuter av varje morgon.

Vi har kommit bra mycket längre än halvvägs när vi äntligen får en tuk-tuk. Nu är ”bra mycket mer än halvvägs” inte så förskräckligt långt, kanske en kilometer, men det är varmt och mammas höft gör det svårt för henne att gå. Vi klämmer ihop oss och efter en mycket kort resa är vi framme.

Min bekants svåger hälsar oss välkomna ute på vägen och när vi kommer fram till huset möter hans fru oss genom att hänga halsband av blommor runt våra nackar. De består av lotusblommor uppträdda på en sytråd och hon har köpt dem i templet tidigare samma dag. Hon berättar att lotusblommor är Sri Lankas nationalblomma, och att de kommer öppna sig till kvällen. Nu är de stängda, men man kan ana hur fantastiskt vackra de kommer bli när de slår upp de blåa knopparna.

Vi får sätta oss i soffan och lämnar ifrån oss våra presenter. Sonen i huset är 11 år och blir jätteglad över både kakorna och ballongerna. Själv önskar jag att jag hade tänkt på att ta med något ”typiskt svenskt”. Note to self: ta hädanefter alltid med något presentliknande vid utlandsresor. För första gången i mitt liv förstår jag poängen med dalahäst-nyckelringar…

Vi blir serverade fyra sorters sockerkaka men som de renade människor vi numera är har ingen av oss något som helst begär efter socker. Vi delar på en bit av varje sort och skyller på doctor’s orders för att slippa ta om. Det är så sött att det krulllar sig i munnen. Vi får varsin king coconut också, serverad i sig själv med ett sugrör nedstucket. Maffigt.

Sonen är uppspelt så att det räcker för en hel by, och lämpar över en hel hög med familjebilder till oss. Vi ooh:ar och ahh:ar och tittar igenom hela bunten medan svågern konverserar oss på näst intill obegriplig engelska och frun ”översätter” hans frågor. Vi byter adresser och jag lovar att maila bilderna vi tagit av dem och oss.

Klockan passerar fyra och det börjar bli dags för oss att dra oss därifrån. Familjen släpper motvilligt iväg oss och den här gången hinner vi bara gå några hundra meter innan en tuk-tuk kommer och plockar upp oss.

Väl tillbaka till Dalmanuta är det dags för en av dagens höjdpunkter: läsa i skuggan vid poolen. Ahh. Jag hinner precis avsluta Tillsammans är man mindre ensam innan det är dags att yoga. Vilken underbar bok. Åh, vad jag har slickat i mig formuleringarna och levt mig in i Camilles, Francks, Philous och Paulettes öden!

Den sista yogan… Vi är bara fyra elever idag, och i slutet av lektionen sjunger jag och Lena med i Gayatri Mantra. Vi har repat minsann, letat rätt på texten (eller i alla fall hur texten låter) och låtit Spotify köra en spellista med säkert sju eller åtta olika versioner på repeat.

Så är det dags för den sista middagen. Vi har förbeställt lagoon prawns, och det är en upplevelse jag absolut inte vill vara utan. Våra räkor är aningen mindre än dem vi fick se häromdagen, men fortfarande groteskt förvuxna. Och goda. Lika goda som de är stora. Doktorn kommer ut och tar oss på bar gärning när vi bryter oss in i de långa benen. Vi är dock förlåtna, behandlingen är avslutad och ikväll är det inga piller eller jägermeistershotar som ska delas ut.

Det är med en stor portion vemod vi tar farväl av personalen och pallrar oss iväg till bungalowen. Vi har redan packat, och hinner med nästan en timmes slummer innan det är dags att gå upp igen, strax efter midnatt. Nu bär det av.

Resan hem går smidigt. Bilresan går på två timmar, minibuss med inte-så-modern fjädring. Flyg till Doha. Läser. Äter flygplansmat. Sitter i säten som inte är tänkta för sömn. Slumrar, någon timme här och där. Repeat until mellanlandning i Doha – precis så lång att vi hinner sträcka lite på benen innan det är dags för nästa flyg. Läser. Äter flygplansmat. Sitter i säten som inte är tänkta för sömn. Slumrar, någon timme här och där. Repeat until touch-down på Arlanda.

I Sverige har det snöat. 35 cm. Snövallen som kommunen plogat upp framför uppfarten är nog 60 cm hög. Jättebred. Massiv, rent av. Ja, men välkommen hem då.

På onsdagen, två dagar efter hemkomsten, har mamma en läkartid. Datortomografin från januari ska följas upp. Läkaren strålar. Tumören har krympt. Det är så ofattbart att ingen av oss riktigt förstår. Den har krympt. Blivit mindre. Med mammas typ av cancer är det något som är så ovanligt att det inte ens syns i statistiken. Ett mirakel, helt enkelt.

Tack, underbara universum. Tack för att vi har det här livet att leva, och för att vi faktiskt lever det.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 9, lördagen den 12 februari 2011

2011-02-18T15:09:00.024+01:00

Det är allt lite svårt att komma upp efter knappt sex timmar sömn, men jag vill gärna hinna ta några foton. Smyger mig ut utan att väcka Lena och mamma – kommer ihåg kameran – men vid grinden är det stopp. Ingen där som kan släppa ut mig. Känner på den lilla dörren i grinden, det sitter en nyckel i, men jag lyckas inte vrida om den. Tar en liten sväng förbi receptionen men alla sover. Hallå, klockan är ju bara sex och det är lördag morgon.

Överväger möjligheten att klättra över grinden, men slår genast bort den. Fullt av vassa pinnar. Ser mycket oskönt ut.

Ger mig på den lilla dörren igen, och till min stora lycka får jag faktiskt upp den med en portion måttligt våld. Wesa free! som de säger i Star Wars.

Människorna i byarna som jag passerar börjar känna igen mig (nå, det kanske inte är någon större utmaning) och hälsar lika glatt som vanligt. Chandana är ute och vinkar när jag går förbi och jag stannar några minuter och pratar (nåja, försöker förstå hans engelska i alla fall) innan jag fortsätter min promenad. Det är fortfarande tidigt och här och var ligger dödsföraktande hundar ihoprullande längs med vägkanten och sover. Ilsken-hunden ser mest spak ut när jag kommer, smiter in bakom en häck och skäller från behörigt avstånd. Bättre så. Tack så mycket.

Trots den förlängda promenaden har jag tid med ett yogapass före frukosten. Idag funkar varken lotus eller att få ner bröstkorgen i golvet i wide angle forward bend, men det gör inget. Det är så skönt att mjuka upp kroppen och jag mår så bra av att får röra på mig.

Utsikten från frukostbryggan är lika storslagen som vanligt. Vi har bara två dagar kvar i det här paradiset, och suger i oss varenda ögonblick. Fåglarna gör oss sällskap men idag är det ingen som fastnar på bild. Det är särskilt en gynnare, en liten fågel med ett par långa vita stjärtfjädrar som vi vill föreviga. Stjärtfjädrarna ser nästan ut som en svans, så fågeln liknar en liten apa och när den flyger är det som en girlang som släpar efter den.

Jag har behandling klockan 11. Idag är det head massage, face massage, foot massage och nykomlingen thermo massage som gäller.

Massagen är så skön att jag nästan somnar. Herregud så avslappnad jag är. Så är det dags för thermo massage. Dinusha värmer upp påsar fyllda med ris kokt i mjölk. Sedan masserar hon in olja på den kroppsdel som ska behandlas och så kör hon igång. Stomp, stomp, stomp. Hon buffar med den heta rispåsen på huden, tillräckligt snabbt för att det inte ska börja brännas, och så fort den börjar svalna (det går fort) byter hon den mot den upphettade påsen på värmaren. Stomp, stomp, stomp, över hela kroppen. Det är jätteskönt, men jag måste säga att jag föredrar vanlig simpel body massage. Kalla mig konventionell, men sådan är jag.

Sidanta håller på och utbildar en ny servitör som får förtroendet att servera oss vår frukt efter lunchen. Eller, nej. Han får bära ut våra tre frukttallrikar och ställa fram dem åt oss, men sedan inser Sidanta att en Katastrof kan vara i annalkande. Har springer – nej han galopperar! – och tar ett långt språng upp på bryggan och kastar sig fram till vårt bord innan vi hunnit lyfta gafflarna och sätta tänderna i potentiellt icke-korrekt frukt.

Nu har han oroat sig lite i onödan. Dels har den nya killen full koll, tallrikarna är helt rätt utplacerade. Dels har vi full koll, mamma och Lena har fått ananas vilket pitta-Åsa inte får äta.

Det är lite sött. En tjurrusning för att säkerställa att vi fått den ayurvediskt rätta frukten. Man får allt lov att säga att Dalmanutas personal är personligt engagerad i sina gästers väl och ve!

Papayajuicen vi får till lunchen är också minnesvärd. Den är ovanligt tjock, och sugrören är en ny variant. Aningen tunnare än de förra. De ser ut som oboe-munstycken när man försöker suga upp juicen genom dem. Med betoning på försöker. Tur att vi fått skedar också, om man säger så.

Eftermiddagen tar vid. Vädret är fantastiskt och jag och Lena tar vår lilla D-vitaminkur vid poolen. När jag gjort mina 2x10 minuter smiter jag in i skuggan under palmerna, där mamma ligger och läser ayurvedisk basmedicin. Själv har jag fortfarande sällskap av den ack så välskrivna Tillsammans är man mindre ensam.

Detta är njutning. Värme. Skugga. En god bok. Människor man älskar.

Vi ligger länge, och först framemot halv fem börjar vi röra på oss. Mamma och jag vill ta en tur till Dhargatown, vi är ju bortbjudna imorgon så någon form av present behöver inhandlas.

Vi får gå ända ut till stora vägen (vad kan det vara? 400 meter?) innan det kommer en ledig tuk-tuk. Jag erbjuder honom 100 rupies för att köra oss till stan och så är vi iväg. Det gäller att hålla i sig, vägen är guppig och chauffören navigerar med någorlunda säker hand genom trafiken.

Det är tur att mamma är med. Jag tycker det är så svårt att köpa presenter, särskilt till människor jag inte vet något om, men mamma slår till på ett stort paket blandade mördegskakor och så hittar vi dessutom en påse med 144 ballonger. Kommer göra succé oavsett hur många barn och syskonbarn som finns i familjen. Briljant.

Vi tar en tuk-tuk hem och hinner i lugn och ro byta om och hasa iväg till yogan. Stretcha, töja, mjuka upp. Lite styrka, uthållighet och balans på det. Och en stunds uppiggande avslappning (visst är det lustigt?) på slutet.

Jag och Lena går i förväg till köket för att få lära oss laga kyckling. Den här gången får vi inte hjälpa till, bara titta på. Skönt, var inte så sugen på att filea fjäderfän. Är sällan det.

Man tar en kyckling, filéar den och skär i lagom munbitar. Hettar upp kokosolja i en panna. Lägger i tunt skivad rödlök, finhackad vitlök och färskriven ingefära. Sedan kryddorna: gurkmeja, curry, svartpeppar. En aning chili, en nypa kanel-kardemumma-nejlika och så salt. Så i med kycklingbitarna. Fräs en stund och häll sedan på lite vatten. Koka under lock i 10 minuter och smaksätt med kokosmjölk. Färdigt.

Okomplicerat och gott. I alla fall om man gillar kyckling.

Vi får sällskap till middagen även idag. Våra svenska vänner underhåller oss med fantastiska historier medan de mumsar på sin hummer och vi på vår barracuda. Det blir många gapskratt och jag, mamma och Lena fnissar fortfarande när vi går upp till vår bungalow vid läggdags.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 8, fredagen den 11 februari 2011

2011-02-18T14:40:00.026+01:00

Vaknar av klockan 5.45. Efter en kort överläggning med mig själv vinner hon den aktiva. Hon som inte är på Sri Lanka för att sova utan för att uppleva. Jag gillar henne.

Chandana öppnar grinden och jag är ute på vägen klockan 6. Värmen, denna ljuvliga värme, omfamnar mig och jag springer med lätta steg. Inser snart att jag har glömt svettisen. Det är tydligen mycket nu… Får väl vara glad över att jag kommit ihåg trosorna i alla fall.

Bävar litegrann inför att springa igenom ilsken-hundens by. Han är faktiskt ganska ohärlig, den där jycken. Snuddar vid tanken på att beväpna mig med en liten käpp men släpper den lika snabbt. Verkar så otrevligt på något vis.

Det är väldigt sparsamt med trafik, men precis i början av ilsken-hundens by blir det faktiskt trafikstockning. Två bussar möts, och de får faktiskt inte plats båda två på den smala vägen. Den ena, den mötande, backar undan så att den andra, som jag nu har trixat mig förbi, kan passera via en lite bredare remsa av vägen. Framför mig har jag nu fri väg. Och ilsken-hunden. Han står och puffar med nosen på något som ligger på vägen, alldeles upptagen är han. Bussen som nu kommit ikapp blinkar med helljusen och hunden går motvilligt åt sidan. Kvar i strålkastarskenet sitter en liten valp och tittar nyfiket på bussen. Så slinker den undan, precis i tid, och jag passerar den och ilsken-hunden med en fet buss mellan oss.

Hinner glädjas en kort sekund över både valpen, omtanken och min frigång, men säg den lycka som varar för evigt. Ordningen är återställd och ilsken-hunden rusar efter mig, vilt skällande. Skit också.

Men nu är jag banne mig trött på att vara en Mycket Suspekt Främling. Han får faktiskt ta och ge sig, jycken. Mina ballar faller på plats och jag tvärstannar, vänder mig och ryter ifrån. Hunden nitar, backar undan och slutar skälla. Jag fortsätter springturen och han kommer ihåg sitt självpåtagna uppdrag som otrevlig vakthund.

Den här gången vänder jag och går emot honom istället. Jag ryter; schas, nej, lägg av och andra ord som hunden verkar förstå den exakta innebörden av. Kompletterar bilden med illustrativa gester. Ha. Nu låter han mig springa iväg utan att jag efter. Jag passerar den unga kvinnan som hutade åt honom härom morgonen. Hon skrattar och hälsar.

Tänk. Så enkelt det är. Låt dig inte hunsas. Låter du dig styras av någon – kanske någon som inte bryr sig ett dugg om dig egentligen, bara sitt eget revir – då blir du begränsad.

Gör anspråk på din plats i världen, och den är din.

Jag har lika stor rätt som någon annan att vistas på den här vägen, och tänker inte vara rädd för en hund med snäv världsbild.

På min fortsatta runda möter jag den första motionerande lankesen hittills. Eller har han bara bråttom? Han springer barfota längs vägen, inte direkt träningsklädd, men inte heller i något som ser ut som arbetskläder. Eller, ptja, det beror ju naturligtvis på var man arbetar.

Gåtan får sin lösning på vägen tillbaka. Han gör faktiskt armhävningar mot ett litet räcke vid vägkanten. Helt klart en fellow exerciser. Det är väl han och jag i hela Bentota-området.

Ilsken-hunden håller sig undan på hemvägen, men pga en tuktuk som parkerat mitt i gatan är jag tvungen att springa rätt nära den icke-så-gästvänliga tiken med de mjölkstinna juvren. Hon är dock upptagen, alldeles upptagen, av att ge di till en liten valp. Den ser ut att vara ungefär lika stor som den som ilsken-hunden duttade med. Där ser man.

När jag kommer hem öppnar Chandana åt mig. Han frågar om jag ska ut och gå imorgon bitti också, och säger att han ska hålla utkik efter mig när jag passerar hans by vid 6-tiden. Snacka om att jag börjar bli känd i omgivningarna...

Avslutar morgonpasset i yogasalen, där jag utökar min vanliga sekvens med en superskön position från gårdagen. Den stretchar mellan skulderbladen, ganska högt upp, precis där jag brukar ha problem. Vågar mig dessutom på en liten lotus. Det går om jag tar det besvärliga högerbenet först. Men hur i hela friden ska detta någonsin kunna bli en vilsam position? Min stackars högerfot är hårt tryckt mot vänsterlåret, och jag känner mig långt ifrån fridfull och meditativ när jag kämpar för att hålla kvar positionen åtminstone några andetag. Oum. Liksom.

Mamma och Lena börjar vakna till liv vid halv åtta, och klockan åtta sitter vi på vår fridfulla frukostbrygga och ser ut över vattnet. Floden är nästan spegelblank, den flyter så stilla och lugnt så här dags. Fångar en liten blå fågel på bild, liksom en gynnare som bor helt nära bryggan, under det stora trädet vars grenar hänger ned i vattnet. Den har gäckat kameran förut, men nu flyger den fram och poserar snällt på bryggan.

Jag är faktiskt inte så hungrig (it’s a mystery!) men tar ändå en extra portion soppa. Mest av princip. Jag har ju faktiskt svettats en hel del och det ser ut att bli en varm dag. Någon ordning får det lov att vara.

Klockan nio är vi färdiga och två timmar brer ut sig framför mig. Klockan 11 har vi fått löfte om att få hjälpa till i köket, för att lära oss the main sauce och vad vi nu kan tänkas behöva för att kunna laga ayurvedisk mat hemma. Fram till dess ska jag skriva, läsa, fylla på mina D-vitamindepåer (2x10 minuter lär räcka) och kanske ta ett dopp. Eller en dusch. It will show itself, som vi säger här.

När vi kommer till köket får vi först en lektion i kokosnötter. De väljer ut några fina gröna (skakar dem för att höra att de har mycket vätska i sig) och med hjälp av en spetsig stång vrider de av det gröna skalet. Innanför finns en ljus ”vanlig” kokosnöt – låter man den åldras kommer den se ut som de mörkbruna saker med tre svarta fläckar i botten som man kan köpa i Sverige. Här är fläckarna vita.

De tappar av vätskan och ger oss varsitt glas, och sedan får vi riva ut själva kokosen med ett ”rivjärn”. Kokosen pressar de sedan till kokosmjölk som de späder till önskad konsistens.

Lektionen fortsätter med grönsakshackande. Ladyfingers, pumpa, en gurkliknande sak, bananblomma, lotusbambu och så något bladspenatliknande. Chop chop. Det tar en evig tid för oss och klockan är över tolv när vi är klara. Med förberedelserna. Tillagningen återstår fortfarande, det blir nog en sen lunch.

Kocken tycker nog att vi är till ungefär lika stor hjälp som fyraåringar, men det gör inte så mycket. Vi har roligt i alla fall.

Jag får lära mig göra papaya-juice också. Det är inte så svårt: Man tar en mogen och fin papaya (okej, inte svårt men omöjligt, i alla fall i Sverige). Man skär ut en rejäl klyfta, tar bort kärnor och skal, delar i mindre bitar och lägger i en mixer. Mixar tills det är slätt. Pressar i lite färsk lime och sötar med en aning råsocker. I vanliga fall tror jag att de späder den med lite vatten också, men idag får vi lyxvarianten. Galet gott.

Så till the main sauce. Man hettar upp lite kokosolja i en panna. Tar i lite rödlök, lite vitlök, några blad av en stärkande ört, kanske lite citrongräs och/eller lite färsk grön chili. Fräser en liten stund. Sedan lägger man i valfri grönsak eller linser. Kryddar med 2 mått gurkmeja, 1 mått curry, 1 mått salt. Man kan också lägga till 0,5-1 mått chilipulver och/eller en nypa kanel-kardemumma-nejlike-blandning och/eller en klick senap. Sedan späder man med kokosmjölk och vatten och låter koka ihop en stund.

En kastrull för varje råvara, och så lite olika variationer enligt ovan. Svårare än så är det inte. Servera med ris och du har den lankesiska nationalrätten rice and curry. Curries, det är de olika skålarna med grönsaker, det. You get many curries today, konstaterar Sidanta när han fyller vårt lilla bord med alla skålar. Maten smaker helt underbart, förstås, och vi känner oss mycket nöjda med att ha fått ”hjälpa till” (nåja) eller i alla fall över våra nya kunskaper.

Jag har in behandling direkt efter lunch. Shirodhara. Face massage. Body massage. Herbal steam bath. Lika ljuvligt som vanligt. Åh, vad jag kommer sakna detta när vi åker härifrån!

Dagen rör sig behagfullt mot sen eftermiddag, jag skypar med min älskade och läser i molndiset. Yogapasset – med vår vanliga yogalärare – får igång oss igen. Vi är färre än vanligt, bara fem personer, och alla har varit här minst en vecka så det flyter på riktigt bra.

Det har kommit två svenskar till resorten, och vi sätter oss tillsammans med dem vid middagen. De bor i Skåne, hon jobbar med hästar och han har ett lantbruk. Samtalet flyter mellan resor, Dalmanuta, ayurveda, vältränade dressyrhästar, sockerbetsodling och så vidare. Precis så där trevligt som det blir när man träffar svenskar utomlands. De beställer lagoon prawns och får vänta länge, länge, länge på sin mat. Vi hinner äta både soppa, varmrätt och frukt – och då äter vi faktiskt väldigt långsamt nuförtiden – innan deras tallrikar äntligen bärs in.

Worth waiting for, om man säger så. På faten ligger två sjukt stora räkor och några långa, fingertjocka ben. De ser ut som crab legs, kan de verkligen ha suttit på dessa räkor? Benen förklarar närvaron av hummertängerna, som vi tittat en aning misstänksamt på. Hummertänger till räkor, fick köket verkligen rätt beställning?

Räkorna är… ptja. 15 cm långa? Kanske lite längre än så, till och med. 3-4 cm över ryggen. Gigantiskt stora, I kid you not. De serveras med en sås som beskrivs som underbar, och så skålar med tillbehör som risnudlar och sallad. Detta bara måste vi pröva innan vi åker hem!

Vi sitter kvar länge och pratar, och kommer inte i säng förrän strax efter halv tolv. Det är roligt med omväxling, och samtidigt är jag så innerligt tacksam över att jag reser med mamma och Lena. Det är så soft, så lugnt, så skönt, så få murar och försvar.

Ayurveda på Sri Lanka.Dag 7, torsdagen den 10 februari 2011

2011-02-18T14:25:00.009+01:00

Vaknar strax efter sex och går och mjukar upp mig med ett yogapass. Idag är det dags för äventyr! Vi har, genom hotellet, fixat en bil med chaufför som ska ta oss till Colombo och den hägrande shoppingen. Jag har lovat att köpa presenter till barnen, Lena har bespetsat sig på schyssta vinterkläder och mamma vill shoppa litegrann i största allmänhet sådär. Vinterkläder kan ju låta lite malplacerat i sammanhanget, men tydligen är det så att många av de stora och kända märkena har sin produktion på Sri Lanka, och en del av denna har lankeserna rätt att sälja. För mycket låga priser. I en stad uppe i bergen, Nuwara Eliya, ska det finnas en gata som kallas Vintergatan. Där lär man kunna köpa märkesvinterkläder för en tiondel av vad de kostar i Sverige, och enligt ryktet ska det även finnas sådana i Colombo. Om än för något högre priser.

Vi har bett om tidig frukost, och redan klockan sju bänkar vi oss. För en gångs skull ”inne”, det får vara någon måtta på hur besvärliga vi gör oss. Så här dags brukar Sidanta komma till jobbet, men nu har han kommit tidigare för att se till att vi får i oss vår herbal soup och vårt te innan vi ger oss av.

Klockan åtta packar vi in oss i en luftkontitionerad Nissan. Chauffören är inte så pratsam, men det gör inget. Det finns så mycket att se! Trafiken flyter fram på ett vänligt sätt, folk, fä och fordon verkar flytta sig och ge plats åt varandra och ingen hetsar eller gestikulerar.

Efter 1 timme och 45 minuter svänger vi in på Majestic, ett av de köpcenter vi fått rekommenderade. Klockan är bara kvart i tio, så vi hinner gå en sväng runt stället. Det verkar inte så lovande, om man ska vara ärlig. Tre våningar med huvudsakligen lågprisbutiker av olika sorter. Fast på bottenvåningen finns en lite filial till ODEL (ett annat stort varuhus), en Triumpf-butik och en liten klädaffär som verkar lovande. Jag hittar en klänning, tvekar en stund över priset men tänker sedan att Micke inte skulle förlåta mig om jag lät den hänga kvar. Tack min älskade! ;-)

Mamma hittar löjligt snygga, välsittande märkes-BH:s för typ 90:- styck och en underbar tunika i klädaffären.

Nästa stopp är Barefoot. Ett helt underbart litet handelshus med olika avdelningar, huvudsakligen textilier men också heminredning, kryddor, te, prylar, böcker, anteckningsböcker klädda med vackert tyg, tygväskor, tygdjur osv. Vi strosar och njuter. Jag hittar presenter till alla barnen och kan äntligen slappna av. Tuvas stora bedjande ögon i kombination med ”Snäääälla mamma, kan inte du köpa lite presenter till oss när du är bortrest?” har satt lite press på mig. Om man säger så.

Vår chaufför står redo att köra oss till ODEL (stäng av ljudet om du följer länken!) när vi kommer med våra kassar. ODEL är ett stort, lyxigt varuhus med en rejäl avdelning för damkläder. Här skulle man kunna frossa rejält om man hade några dagar på sig! Jag hittar en underbar tunika och några byxor. Och fler presenter till barnen. Det finns massor av skjortor som kanske passar på min älskade, men jag vågar faktiskt inte köpa någon. Det är en tillräckligt stor utmaning att chansa på barnens storlekar… Allt är ju inte märkt i centilong, om man säger så. Mamma och Lena shoppar sig också nöjda och glada, fast några schyssta vinterkläder har vi inte sett röken av. Vi friskar upp oss med fruktjuice, och så har nästan sex timmars shopping förflutit.

Nästa gång jag åker till Sri Lanka – och tro mig, jag kommer tillbaka – så blir shoppingen inplanerad som en separat del av resan. Colombo är definitivt värt en heldag, men det känns inte helt optimalt att missa behandlingar och det bortskämda livet på Dalmanuta. Vi blir ju behandlade ungefär som ömtåliga och mycket värdefulla rashästar: foder av bästa kvalitet, ryktade tills hårremmen glänser, lite lagom med motion och så grönbete i form av att läsa böcker i skuggan och ta ett dopp i poolen.

På vägen genom Colombo passerar vi ett litet kompani med värnpliktiga (eller hur det nu fungerar i det här landet). De går över en bro och alla, varenda kotte, är barfota. Rätt soft, får man väl säga.

Jag somnar, enligt plan, i bilen på väg hem. Vaknar i perfekt tid för att fota en ko eller två som vandrar längs vägen, och efter en mycket smidig resa välkomnas vi av den alltid så vänliga personalen på Dalmanuta.

Vi hinner i god tid till yogan, men idag har vår lilla ande en vikarie: en bitig lankes som brukar hänga i köket på kvällarna. Han kör ett bikram yoga-pass (berättar han efteråt) vilket kan sammanfattas som ganska opedagogiskt med tanke på gruppens sammansättning: vi är tio ”elever” och det är bara jag som yogat tidigare. Positionerna är mycket mer avancerade än de brukar vara, framför allt när det gäller balansen, och för första gången får jag riktiga utmaningar. Den stackars äldre tyska herren har väl inte fullt lika kul som jag, redan de vanliga, enklare positionerna ställer till det för honom. Mot slutet av passet vill han ha oss i lotusställning och se på fan! Jag som har försökt i 13 månader och dömt ut mig själv som ett hopplöst fall, nu lyckas jag faktiskt! Okej, man får ha lite god vilja vid tolkningen, men nog är det en lotus, alltid!

Trots att jag ätit väldigt lite under dagen (några frukter, två glas papayajuice, och så två nävar cashewnötter före yogan) så är jag inte speciellt hungrig. Mycket märkligt. Och mycket behagligt. För övrigt börjar det bli fason på utslaget på benet också, vilket kan bero på klimatet men också kan bero på behandlingen. Spelar inte så stor roll, trevligt är det i alla fall.

Mamma och Lena är ett fantastiskt ressällskap, vi skrattar mycket och njuter ohämmat av tillvaron. Men trots att jag har det oförskämt bra saknar jag min älskade Micke. Min parhäst, som är lika pitta-hungrig som jag på äventyr. Som får mitt pitta-tempo att kännas som norm istället för undantag. Tänk vad underbart det vore att få dela mina springturer, mina upptäcktsfärder, mina morgonyogastunder med honom. Mina stapplande försök att prata sinhale. Mina turer genom ilsken-hundens by (imorgon bitti är det dags igen…).

Jag älskar dig så mycket, Micke. Du är min tvillingsjäl och jag är så oändligt tacksam över att jag får dela mitt liv med dig.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 6, onsdagen den 9 februari 2011

2011-02-18T10:42:00.011+01:00

Vaknar av mig själv kl 5.43. Tjahapp, lika bra att tassa upp. Får ta meditationen senare, vill komma ut på min springtur så tidigt som möjligt. Rutinerad som jag är har jag lagt fram springkläderna (eller okej, det var för att Lena påpekade att det vore smart) och jag byter om ute på verandan. Det är fortfarande mörkt ute när jag kommer ut på gatan, de enstaka tuktuk:arna som är ute har lysena på. Medan jag springer kommer gryningen, först smygande och så är det plötsligt fullt dagsljus.

Vägen jag springer på är påtagligt konvex – det är väl för att monsunregnen ska kunna rinna bort – och jag är rejält trött i vänsterfotens benhinnor. Är inte van vid att springa med fotvalvet liksom i nedåtlut. Eftersom det är så lite trafik bestämmer jag mig för att springa mitt på vägen istället. Vilken liten rebell jag är!

Idag har jag kommit ihåg att ta med mig svettisen. Svettis: snusnäsduk som används i tropiska klimat eller vid träning. Kan även användas vid en kombination av tropiskt klimat och träning. Introducerades vid millennieskiftet av Jill och Malin när vi sprang runt Gili Trawangan i Indonesien. Begreppet har alltså funnits i mer än 10 år och får därmed anses vedertaget.

Svettis är en lysande uppfinning och jag slipper ha en flod av svett i pannan. Känner mig mycket proffsig med den i handen och tänker att jag kanske rent av kan använda den mot ilsken-hunden? Som en matadors röda skynke?

Den här tiden är den absolut behagligaste hittills att motionera på. Det fåtal människor som är uppe ägnar sig åt att sopa sina uppfarter eller hänga fram varor i sina små marknadsstånd. Hundarna är fortfarande ganska slöa och till min stora lättnad kommer jag igenom ilsken-hundens by utan att han märker mig. På vägen tillbaka däremot…

Ungefär en halv kilometer före ilsken-hunden passerar jag en annan by, där några män står vid en tuktuk. En hund sitter vid dem, mitt på vägen, och när jag springer förbi skäller hon till. Männen hutar åt henne och hon tystnar. Jag ber en informell bön i stil med att ”Det vore väl himla fint om någon kunde se till att ilsken-hunden också håller sig i skinnet? Tack snälla!”, och springer oförtrutet vidare. Han har vaknat nu, jycken, och ser mig på långt håll. Han är vit med stora gråa fläckar och liksom spännig och studsig i hela sin uppenbarelse. När jag närmar mig blåser han upp sig och tar sats inför utskällningen.

Ask and thou shall receive. Universum förser mig med en ung kvinna, lämpligt nog placerad precis bredvid ilsken-hunden. Han får sig en rejäl åthutning redan vid första skallet och jag får springa förbi. ”E-stuth-ii”, hojtar jag och tackar både kvinnan och universum för hjälpen.

Hans skall har dock fått de andra hundarna på tå, och en tik med mjölkstinna juver upp stafettpinnen. Hon springer efter mig och skäller, inte fullt lika nitiskt som ilsken-hunden men långt ifrån gästvänligt. Får nog vara lite mer generell i mina "böner" hädanefter.

Jag kör ett yogapass när jag kommer tillbaka (tacka vet jag mitt eget program, det är fint för ländryggen minsann!) och hinner både duscha och sitta ute en stund innan det är dags för frukost. En liten jordekorre yr omkring i palmerna och underhåller mig, liksom en stor fågel som stolpar runt i trädgården. Solen tittar fram bakom de tunna molnskyarna, det ser ut som om det blir en varm och vacker dag även idag.

Rebellen i mig har lugnat sig, så istället för frukt och fruktjuice ber jag om en extra portion herbal soup till frukost. Närmare doctor’s orders än så kommer jag nog inte när jag sprungit på morgonen. Är lite fascinerad över att min hunger inte förtär mig, så som den brukar. Kan det kanske vara den där första pitta-störningen jag hade, som börjar komma i ordning? Pachaka pitta. Tja, vem vet. Det är skönt att inte vara så förbannat hungrig hela tiden i alla fall.

Nästa punkt på dagsprogrammet är behandling kl 11.30. Med shirodhara och herbal steam bath som dagens debutanter. Förutom ansikts- och helkroppsmassage. Ack, dessa stressiga dagar.

Tar en D-vitamindusch i solen. 10 minuter på framsidan, 10 minuter på baksidan. Mer står jag omöjligt ut med. Sitter i solsängen med min bok (Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda, genialiskt skriven), och när ”solpasset” är avslutat droppar svetten från näsan. Svalkar mig med ett par varv i poolen (idag 30 grader). Det tar ungefär 23 simtag att ta sig runt poolen – den är liten – men det är i alla fall roligare att simma runt än att korsa den. Soltorkar några minuter innan det är dags att byta om och hasa iväg till behandlingen. Jag är mycket nöjd över att jag kommer ihåg trosor idag.

Shirodhara. Vad ska man säga. Gudomligt skönt, räcker det? Nja. Det jag undrar är: vem kom på idén? Och hur? Föreställer mig två energiska indier som diskuterar spabehandlingar för sisådär tusentals år sedan.

”Jag vet! Vi tar en upphöjd bänk där hon får lägga sig … och sedan hänger vi en skål ovanför huvudet på henne, vi gör hål i botten och så häller vi i olja. Vi låter den rinna mjukt, som en smekning, och vi för strålen långsamt för längs med hårfästet, fram och tillbaka… Kanske ett snöre från hålet också, så att det blir lättare att styra oljan? Vi får nog göra en uppsamlingsmoj under huvudet så att vi kan ta hand om oljan. ”

”Mhm, intressant” (krafsar sig tankfullt på hakan), ”men hur kan vi göra det här lite mer personalintensivt?”

”Låt mig tänka… Jag har det! Vi tar varm olja! Då måste en person värma oljan och fylla på skålen så att det hela tiden är ett konstant flöde, och en person ser till att strålen flyttar sig längs med hårfästet! Och jag vet! Vi håller på i sisådär 20 minuter också!”

”Lysande, Sickan. Det kör vi på!”

Jag menar. Hur?

När shirodharan är klar samlar Dinusha ihop mitt hår och kramar, efter bästa förmåga, ur oljan. Sqvisch, sqvisch, sqvish, låter det. Sedan sveper hon in håret i en liten hätta och knyter om. Den ska sitta i minst två timmar, oljan är nämligen bra för hårtillväxt förutom att den lugnar sinnet och är allmänt undergörande.

Efter ansikts- och helkroppsmassagen är det dags för the herbal steam bath. En upphöjd täckt bänk med hål i – under liggbritsen skapas örtångorna – som man får ligga på. Och så ett kistliknande lock som fälls ned över hela kroppen, fast lyckligtvis sticker huvudet ut. Får lätt panik när den varma ångan strömmar ut genom huvudhålet och över mitt ansikte, men Dinusha är snabbt där och täcker för med en handduk. Liksom stoppar om kring halsen så att ansiktet ligger helt fritt. Djup suck av lättnad, det här ska jag nog klara.

Mediterar (så praktiskt, jag prioriterade ju bort det imorse) och någon minut efter att jag ”kommit tillbaka” är Dinusha där igen och befriar mig. Hon har suttit på en stol vid huvudänden hela tiden, det är nog inte helt ovanligt att folk vill ut i förtid. Jag är drypande våt och ångan kondenserar i små rännilar i nacken.

Jag skrider så värdigt jag kan ned till lunchen. Mamma och Lena har gått i förväg och sitter redan på vår lunchbrygga. De skrattar gott åt mig när jag kommer hasande i min morgonrock, med huckle på huvudet och steaming hot, milt uttryckt. De har i och för sig också morgonrockar på sig, men är färdiga med huckle-delen.

Vinden står till tjänst med lite lagom svalka, och snart är jag normaltempererad igen.

Efter lunch brer ett sjok med tid ut sig igen. Tre timmar eller så, innan det är dags för yoga. Håhåjaja.

Solen har den stora vänligheten att dra sig in bakom molnen även den här eftermiddagen så jag kan ligga ute i skuggan och läsa. Och skypa med min älskade. Om jag bara får skypa med mina barn ikväll så saknar jag ingenting här i livet.

Yogan går bra. Jag behöver inte ens vara rebellisk, för idag skippar vi kamelen och bryggstående. Två tyska män kämpar för glatta livet med grundpositionerna, så vi andra kan ägna oss åt att förfina våra eminenta ställningar. Typ. En rejäl genomkörare blir det i alla fall.

Rutinerna börjar sätta sig och vi strosar ned till restaurangen i mörkret. De har jobbat en hel del med belysningen på det här stället, och lyckats väldigt bra. Det är en ren njutning att röra sig på området, vare sig det är dagsljus eller nattsvart.

Till middag är det sparrissoppan igen (ljuvlig), tonfisk (som jag inte får äta), kyckling (som jag inte vill äta) och linsfalafel (jättegod). Grönsaker och risnudlar. Frukt och fruktjuice förstås. Och så medicinen.

Idag är det jag som gör grimaser, om man uttrycker sig försiktigt. Doktorn har förvarnat mig om att jag ska få en tesked av någon pasta som ”inte smakar så gott”. Det är ingen överdrift. Den smakar helt enkelt vedervärdigt. En torr, smulig konsistens som ändå håller ihop i evigheter, och en bitter, besk, stark smak. Jag hittar inte en enda förlåtande egenskap. Gah. Försöker först suga bort lager efter lager men det går inte. Sköljer med vatten. Sköljer med mera vatten. Till slut är jag tvungen att tugga sönder eländet och munnen fylls av den där ”inte så goda” smaken. Är tvungen att hålla för näsan för att över huvud taget lyckas få i mig denna utmaning. Det tar ett par grundliga sköljningar med ännu mer vatten innan livet känns normalt igen. Hoppas verkligen att detta är en engångsföreteelse!

Strax före kl 22 plingar det till i datorn. Det är mina underbara tjejer som skypar! Tyvärr funkar inte ljudet men min klipska Tuva tar fram papper och penna och skriver meddelanden som hon håller upp framför webbkameran. Självklart rafsar jag också fram papper och penna, och så kan vi – i alla fall rudimentärt – meddela oss.

Det är underbart att få se och ”prata” med barnen, och jag somnar som världens lyckligaste människa.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 5, tisdag den 8 februari 2011

2011-02-12T17:44:00.019+01:00

Väcks strax efter fem av en böneutropare. Somnar om och vaknar igen vid sju. Perfekt. Hinner meditera och yoga innan det är dags för frukost. Solen lyser upp genom tunna molnskyar, idag blir det läge att ta fram solkrämen.

Meditationen är behagligare idag. Jag har väl hunnit vänja mig vid ljuden; de tropiska ljuden av fåglar och insekter och palmbladsrassel, blandat med tutanden, hundskall och människor som hojtar. Yogan är också skön, och för första gången i mitt liv får jag ned bröstkorgen i marken i wide angle forward bend. Shit, vilka framsteg jag har gjort sedan jag började med yoga för 13 månader sedan!

Till min förvåning är jag inte alls speciellt hungrig, herbal soup och pitta-te räcker utmärkt idag. Vi får medicin också, glögg-drickat och så två stora piller till mig. Mamma och Lena får minsann inga piller. Jag måste komma ihåg att fråga doktorn vad medicinen gör.

Förmiddagen är varm. Lena ska på behandling, mamma sätter sig och mediterar i The Silent Garden och jag svidar om för att gå en promenad. Känns som om vi byter om mest hela tiden här. Yoga- eller springkläder, frukostkläder, promenadkläder, morgonrock till behandlingen (och till lunch), någon sorts eftermiddagsstass (fast idag är jag kvar i morgonrocken), yoga igen till kvällen och så middagskläder. Puh.

Täcker axlarna hjälpligt med en tunn blus och smörjer in utstickande delar. Fast inte benen. Nedanför shortsen har jag ändå så svårt att få färg, och en timmes förmiddagspromenad skadar nog inte. På med kepan, och så iväg.

Jag går samma väg som jag sprang igår. Jag går i mitt vetenskapligt utprovade 9 minuter per kilometer-tempo, och efter 27 minuter är jag vid den punkt där jag vände. Mitt pitta-jag klappar sig självt på axeln och nickar gillande åt min koll. Går lite till och vänder efter 30 minuter piip.

Ilsken-hunden märkte inte när jag gick ut, men på vägen tillbaka kommer den ihåg att jag är en Mycket Suspekt Främling och jag får min lilla utskällning.

Det mycket lugnare att gå mellan 9.30 och 10.30, än vad det var att springa vid 6.30. Människorna har redan hunnit ta sig iväg till sina arbeten, men naturligtvis möter jag en hel del ändå. De är så vänliga, lankeserna. Allas leenden strålar från ögonen och de hälsar, Hello, good morning Madam, where are you going? Jag svarar att jag är exercising, vilket jag illustrerar med det internationella tecknet för motionsdåre: ett hurtigt svängande med böjda armar. Ibland vågar jag mig på ett försagt subhu odaasana, ”god morgon” på sinhala, men oftast svarar jag på engelska. ”Good morning” måste väl bokstavligt talat vara det allra första lankeserna lär sig i skolan, före detta engelsk koloni som de är. Hittills har jag för övrigt inte mött en enda västerlänning på mina utflykter, de verkar hålla sig till hotellområdena.

De flesta hundar (utom ilsken-hunden, då, och de hundpolare han väcker med sitt yap-yap-yap-ande) ligger och sover i förmiddagsvärmen. Jag går förbi en jycke som verkar näst intill självmordsbenägen, den ligger en meter ut i den smala vägen och… Är den påkörd? Nix, när jag går förbi lyfter den slött på ena ögat och sedan somnar den om. Den är nog kapha, skulle jag tro.

I ett vägdike växer näckrosor. Det är en syn för en vintertrött svenska med trädgårdsambitioner, det!

Solen ligger på bra, och efter en timmes promenad är jag rejält varm och svettig. Mamma har fixat (så att trädgårdskillen har fixat) en kokosnöt åt mig, jag får dricka direkt ur det lilla hålet den här gången. Det smakar så milt och läskande, nästan som vatten men ändå inte.

Jag byter om till bikini – badshortsen hänger lite slarvigt, tycker jag, jag har bestämt tappat något hekto – och går till poolen. Jag är en sådan badkruka, så det är knappt jag förmår mig att hoppa i. Ligger först i skuggan under en palm och bara njuter av kokosnöten och utsikten. Jag är ensam vid poolen, men någon av de anställda har gått och lagt ut poolhandukar över solsängarna. Inbjudande är bara förnamnet!

Jag tänker att Dinusha nog uppskattar om jag inte är genomsvettig när jag ska få min massage, så jag tar mod till mig och dyker i. Det är jätteskönt i vattnet, 29 grader enligt den lilla sköldpaddstermometern som guppar omkring, och jag badar i säkert två-tre minuter. Sedan duschar jag av mig bassängvattnet och lägger mig på en av de soliga solsängarna några minuter för att torka. Jag gillar inte att ligga i solen heller, så det går fort.

Det börjar bli dags för dagens marinering och bearbetning. Jag kommer vara mör som en Kobe-biff när detta är över! Går hem, byter om till badrock och tassar iväg mot doktorns mottagning. När jag har fem meter kvar – och han har sett mig – inser jag att jag glömde ta på mig trosor när jag tog av mig badshortsen. Ehum. Äsch. Strunt samma. Dinusha har nog sett nakna västerlänningar förut, och hos doktorn har jag ju badrocken på mig. Även om det bara är badrocken idag. Tröstar mig med att det nog är ett säkert tecken på att jag är avslappnad när jag till och med glömmer sätta på mig trosor...

Min puls ligger på hela 79 idag – det är väl värmen och det lilla stresspåslaget över troslösheten – men blodtrycket är som vanligt. 67 över 103, typ. Doktorn är nöjd. Jag kommer ihåg att fråga om medicinen: pillrena (the piles) är mot mina utslag på benet. Bra, för de kliade rejält igår! Och jag kommer ihåg att visa upp min lilla undflyende knöl. Jag blir rikligt belönad, Dinusha ägnar säkert 10 minuter extra åt min nacke med de allra behagligaste mjuka händer man kan tänka sig.

Efter massagen är det herbal bath igen, den här gången har jag med mig klockan och dessutom frågar jag hur lång tid det tar. Så nu kan jag slappna av, fniss. Vattnet är varmare idag och efter drygt 20 minuter är jag svettig och nöjd. Dinusha kommer och släpper upp mig. Hon har med sig morgondagens ordination: Jippi! Shirodhara! Jag ska få varm olja droppad i pannan i 20 minuter!

Okej, jag håller med om att min världsbild kan uppfattas som lite skev. Men ändå. Det ser himla coolt ut på bild i alla fall!

Shirodharan ska följas av face massage (ljuvligt), body massage (marinering) och herbal steam bath. Hmm. Ångbad. Hoppas att det är anings svalare imorgon, i så fall.

Funderar på om det är något hungerdämpande den gode doktorn gett mig, för jag är inte alls lika svulten som jag brukar vara trots att det är fem timmar sedan vi åt frukost. Solen skiner fortfarande och vinden jagar bort molntussarna. Det blåser riktigt rejält när vi bänkar oss för lunch på vår bryggplats. Tänk, till och med när det är riktigt varmt bjuder den här platsen på svalka!

Vi får vår sedvanliga rice and curry som riset och grönsakerna i den gula såsen kallas. Jag får dessutom papadoums (som mamma och Lena tjuvsmakar, bra där!) och så får vi naturligtvis papayajuice och frukttallrik. Och jodå, vi länsar faten. Som vanligt. Sååå hungerdämpad är jag tydligen inte i alla fall. Fast papadoumsen passar inte så bra i min mun, som vi brukar säga hemma. Bröd är inte riktigt min grej, inte ens supertunt friterat bröd. Inte en hel skål i alla fall.

Drygt tre timmar till yogan, och solen har den utomordentligt goda smaken att gömma sig bakom molnen som tornar upp sig på himlen. Fläktande vind och skugga, det får bli solsängen och en bok i eftermiddag!

Vi aktiverar oss så smått när det börjar dra ihop sig till yoga. Idag är det nästan fullt i yogasalen, vi är sju personer plus yogaläraren. Eftersom vi är så många blir det ett ganska tungt pass, läraren glider omkring och korrigerar positioner istället för att börja med nästa övning. Särskilt i de mer komplicerade ställningarna, som kamelen och bryggan, tar det evigheters evighet. Ingen barnlek att bli kvarglömd i en sådan position, kan jag tala om. Min ländrygg tar lite stryk, imorgon ska jag vara lite mer försiktig och bara stanna i positionerna mina vanliga 12 långsamma andetag.

Kvällen är varm och fuktig, men det bekommer mig inte det minsta. På det området är jag så lite pitta som man kan vara – ständigt frusen – och att få äta middag utomhus i bara en tunn, tunn kortärmad blus är rena drömmen för mig.

Vårt bord är pyntat med tre vita blommor som doftar – nästan artificiellt – intensivt. Vi sätter dem bakom öronen (höger öra för mig eftersom jag är gift, vänster öra för singlarna mamma och Lena).

Vi serveras den godaste middagen hittills: ljuvligt len pumpasoppa, en vit fisk i stora, saftiga kotletter utan ett ben i sikte, snake gourd (grönsak), gurka, sallad och vårlök. Ris till den som vill ha, och tomater till den som inte är pitta. Papayajuice (vi måste nog börja variera oss lite så att inte Sidanta tröttnar på oss) och naturligtvis frukt till efterrätt. Middagen avslutas med våra små medicinlådor. Jag får piller och glöggdricka, medan mamma och Lena får en ny kryddning på sin lilla svarta shot. De grimaserar och hoppas att de inte får så många fler av just den varianten.

För en gångs skull har jag lite svårt att somna (tog ju sovmorgon, gudbevars) men jag sätter ändå klockan på 5.45. Tänker att det vore skönt att komma upp och springa innan den här lilla delen av världen är klarvaken och varm.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 4, måndag den 7 februari 2011

2011-02-11T18:56:00.005+01:00

Sätter klockan på 5.30. Sover sällan mer än 7 timmar i mörka vinter-Sverige, så varför ska jag göra det här?

Det är kolsvart både ute och inne och jag trevar mig fram för att inte väcka mamma och syster. Får på mig yogakläderna, nappar åt mig en sarong och tassar ut. Lamporna på verandan lyser upp den mörka trädgården. Jag sätter mig på en av solsängarna – de har ju madrasser – i något som med mycket god vilja kan liknas vid en halv-lotus. Eller i alla fall nästan skräddarställning. Tröstar mig med att det viktiga inte är hur jag sitter. Sveper sarongen runt axlarna och sätter mig och mediterar.

Med begränsad framgång, eller vad man nu ska säga. Det är så många nya ljud; syrsor, fågelkvitter, en enstaka bil, ett avlägset hundskall. Allt eftersom tiden går i blir ljuden intensivare, fåglarna tar i mer och tuppar börjar gala. Jag gläntar på ögonlocken och ser att gryningsljuset är på god väg. En av de anställda går på tysta barfotafötter in i vår trädgård. Han släcker ljuset på verandan och ställer dit en ny myggspiral. När skymningen faller kommer han att komma tillbaka och tända, både ljuset och myggspiralen. Det är så fullt av omtanke, det här stället!

Jag har ingen plan för vad jag ska göra efter meditationen. Kanske gå en promenad? Kanske rent av en liten springtur? Spanar vid grinden, jepp den är bemannad. Byter så tyst jag kan om till springkläder men råkar ändå väcka syrran. Lika bra, det är skönt att någon vet var jag håller hus.

Jag blir utsläppt av Chandana, grindvakten som har nattpasset. Han berättar att han bor i en by någon kilometer ”åt andra hållet”, dvs inte mot Dhargatown. ”Very beautiful”, försäkrar han och tycker att jag ska springa däråt. Det tycker jag med.

Får en helt underbar springtur på den smala asfaltsvägen. Chandanas by är verkligen vacker, precis som resten av landskapet. Jag möter människor som är på väg till sina arbeten. Många står och väntar på bussen vid vägkanten. Alla ler och hälsar, good morning eller hello. De flesta hundar struntar i mig eller springer in på sin gård och skäller lite demonstrativt, men efter ungefär 1,5 km kommer jag till en by där speciellt en jycke verkar tycka att joggare är Mycket Suspekta Främlingar. Han skäller och springer efter mig, och jagar upp alla hundar vi passerar. Det känns måttligt mysigt, men jag springer vidare i mitt lugna tempo. Jycken ger upp när han tycker att han jagat bort mig och jag får springa vidare ostörd. Vänder efter 18 minuter – det borde räcka till 3 km i mitt lugna tempo – och springer tillbaka igen. Fast jag saktar ned och går när jag passerar den nitiska vakthunden. Har ingen lust att få minsta rispa på smalbenen, det finns ju faktiskt rabies i det här landet. Better safe than sorry.

När jag kommer hem har två mungos ställt upp sig på varsin sida av grinden. De står där och avtecknar sig mot det vita och ser mycket stiliga ut. När jag kommer närmare smiter de in på området. Jag plingar i klockan och Chandana öppnar, sedan springer jag ikapp med den ena mungon på väg till bungen. Hämtar lite vatten och går till yogasalen. Det är så löjligt skönt att yoga efter jogga, kroppen är mjuk och varm och alla töjningar går så mycket lättare. Slår på en fläkt som rör runt luften ovanför mitt huvud och njuter av varenda sekund av mitt vanliga morgonpass. Utanför fönstret blommar en hibiskus. Fåglarna kvittrar. Jag är pigg och stark och mår som en prinsessa.

En mycket hungrig prinsessa. Enligt doktorn ska vi bara få herbal soup och te till frukost, men eftersom jag sprungit ber jag om en frukttallrik och en papayajuice också. Det räcker för att jag ska bli nöjd. Örtsoppan är liksom diskret, varken smakrik eller vattnig. Bara… välgörande, och trevlig med riskornen som man kan tugga på. Vi får piller och medicin också. Jag får två stora piller, mamma och syrran får fyra små, och så varsin jägermeistershot. Funderar på vad medicinen ska hitta på med oss – bara den inte är laxerande! Sidanta skrattar åt mammas förfärade utrop när hon ser pillren. Han lugnar oss och försäkrar att vi redan är klara med den delen. Vi andas ut och sköljer snällt ned våra piller med shoten. Vi får väl anta att detta får oss att må ännu bättre än vad vi redan gör.

Idag ska vi få nästan samma behandling som tidigare, fast istället för fotmassage ska vi få Herbal bath. Roligt med omväxling. Hoppas att vi får pröva Shirodhara också. Då ligger man på en brits och får olja liksom droppad eller hälld i pannan. Ska tydligen vara väldigt avslappnande.

Mmm. Fick fotmassage i alla fall. Nice. En och en halv timmes fullständig njutning, medan Dinusha bearbetar i stort sett varenda muskel i min kropp. Typ överallt utom där trosorna sitter. Och så massor av olja, liksom skvättvis. Det första hon gör är att hälla en rejäl slatt mitt på huvudet, och så gör hon små lätta karateslag där. Plask, plask, plask, låter det. Sedan olika – eller möjligen samma? jag ska fråga imorgon – oljor över resten av kroppen, minst lika flödigt. Syrran sa att hon kände sig nästan som en maträtt som skulle marineras, typ ”tjaha, vad blir det för kryddning idag?”.

The herbal bath var ett badkar fullt med ett rödaktigt vatten, röda örter får man förmoda. Naturligtvis väldigt behagligt tempererat, hudvarmt, och där fick jag krypa ned med en badkudde under huvudet. Efter en bra stund undrade mitt pitta-jag hur länge detta skulle pågå, eller om de kanske rent av glömt bort mig, men jag tröstade mig med att mamma och syrran inte skulle låta mig ligga och skrumpna bort alldeles. Så jag hade förtröstan. Mediterade lite, och plaskade lite. Försökte spå i kryddblad, men de lade sig aldrig i något spännande mönster på min bröstkorg så jag gav upp.

Ungefär då kom den andra massösen och sa att jag var färdig, och viftade med morgondagens ordination. Samma samma. Gud, vad jag har det bra. Frågade för övrigt läkaren, vid checkupen inför massagen, vad medicinen var till för. Den renar blodet, eventuella gifter spolas ut via urinen. Jösses var ren jag kommer vara efter detta!

Det föll ett glest duggregn när vi gick ned till lunchen. Det dukades upp mängder med tallrikar – jag fick tre pitta-specifika grönsaker (ash plant, pumpa och något som liknade – men inte smakade som – välkokta haricot verts) och dessutom kokt kål i gul sås, daal och friterad bitter gourd till oss alla. Och rött ris. Och kryddiga rödbetor för kaphorna. Papayajuice och frukttallrik.

Medan vi äter flyter floden stilla förbi, idag fläktar det inte ens, och det glesa duggregnet tätnar. Vi sitter så skyddade under vårt lilla tak och bara stornjuter. Livet är ljuvligt.

Lagom tills vi ätit klart tröttnar regnet och drar sig tillbaka. Det faller några enstaka droppar medan vi vandrar tillbaka genom den lummiga örtträdgården, beundrar blommorna och tittar på bananklasarna som hänger från palmerna. Nästa punkt på dagsprogrammet är yoga, kl 17:45, och det är tre timmar till dess. Tre timmar att bara vara. Ska skypa med min älskade, duscha och meditera. Kanske läsa. Kanske skriva. Det får bli som det faller sig denna lugna, behagliga eftermiddag på Dalmanuta Gardens i Sri Lanka.

Vi yogar och yogaläraren liksom glider omkring som en ande. En mycket snäll ande med mycket mjuk röst. Knappt hörbar, faktiskt. Ett litet ”ehem” när det är dags av avsluta en position, och så gör vi alla som han gör. Det svåraste är avslappningen, då ska man höra vad han säger fastän man ligger i död mans position och blundar. Det hjälper inte att tjuvkika, för han sitter i en förstklassig lotus (till skillnad från oss andra som alltså ligger på rygg) och ger oss instruktioner med sin ande-röst. Men det går ändå. Ande-rösten är mycket avslappnande i sig.

Efter yogan är det dags för middag. Mamma och jag går i förväg för att kanske få hjälpa till (läs lära oss) med matlagningen, men kocken är redan färdig. Vi får löfte om att få vara med på fredag och lördag. ”Två dagar räcker”, förkunnar han glatt. ”Kom före lunch och före middag. Jag ska lära er the main sauce!” Ha! Jag visste väl det! Alla olika grönsaker ligger i ungefär samma gulaktiga sås, det är tydligen inte mer komplicerat än så! Han lovar att lära oss laga soppa också, underbart. Hoppas på pumpa- eller sparrissoppa i så fall.

Är för en gångs skull inte knäsvag av hunger och äter en riktigt blygsam portion. För att vara mig. En tallrik soppa med bröd och tzatsiki. Två små beniga fiskar som smakar jättegott men kräver absolut gehör och närvaro. Strimlad vitkål och något som heter hen någonting men inte alls är höna utan en grönsak. I gul sås, minsann. Okej, två portioner av vitkålen och hen-grejen. Och så frukt. Mango, papaya och banan. Jag blir precis lagom mätt, inte alls så där übermätt som jag varit de två föregående kvällarna. Vi får medicin också. Varsin mörk shot, men nu smakar den mer som glögg än jägermeister. En kryddig russinton. God.

På vägen hem ser vi eldflugor. Pyttesmå, klart lysande vita bloss som tänds och släcks om vartannat. Vår trädgård är full av dem. Vi låter oss förföras av deras dans en stund, ingen av oss har sett något liknande förut.

Och imorgon är det ännu en dag i paradiset!

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 3, söndag den 6 februari 2011

2011-02-10T17:43:00.005+01:00

En natt i magens tecken. Vaknade vid halv två av en lätt obehagskänsla, som accelererade fram till två. Sedan körde mamma och jag parallellt på toaletterna. Tur vi har två toaletter i bungalowen! Och tur att syrrans reaktion inte satte in samtidigt som våra. När jag frågade doktorn om han vetat att det skulle ta längre tid för henne nickade han bara som om det var den självklaraste sak i världen. Det var nog ingen slump att han hade gett henne den senare massagetiden, och mig och mamma den tidigare…

Magen lugnade sig vid fyra-tiden och jag fick sova en stund. Sedan upp igen vid sex, sova lite till och så upp för frukost vid åtta. Magen fortfarande på härjarhumör. Aptiten någonstans under nollstrecket.

Nu var syrran igång, så vi lovade att ta med frukost till henne när vi ätit klart. På vägen gick vi förbi doktorns kontor. Han såg sååå nöjd ut, nu var det över och vi skulle få en medicin efter frukost. Puh.

Frukosten var naturligtvis helt och hållet anpassad efter nattens övningar. ”Bara pitta-te och rissoppa idag”, förkunnade Sidanta med ett leende. Kapha-te till mamma och syster, förstås. Rissoppan var passerad, mjuk och len och magen gjorde inga som helst undanmanövrar. Eftersom jag är övertygad om att ”bara vatten” inte är optimalt när man är uttorkad, medan däremot en varm, omtänksam soppa balanserar och ger elektrolyter eller vad man nu kan tänkas behöva, bad jag om påfyllning. Det godtogs av läkare och kock, och vi fick varsin skål till. Sedan dags för medicinen – för oss båda. Samma bas som i jägermeistermedicinen, men med en annan biton. Av något stoppande, hoppas jag.

Efter frukosten lockade sängen så vackert på mig, och jag hann sova en bra stund innan det var dags för dagens behandling: massage, samma som gårdagen.

Den här gången var jag 10 minuter tidig, och doktorn tog puls och blodtryck på mig före massagen. Och massagen var precis lika skön som dagen innan. Dinusha, massösen, får min kropp att liksom känna sig fullt ut respekterad och accepterad. Värdig. Värd. Alla delar av den får uppmärksamhet och beröring. På något sätt blir det så tydligt att jag i vanliga fall inte värderar min kropp fullt så högt… Men här har den inga fel eller brister. Den bara är, och min uppgift är att älska och acceptera den.

Aptiten kommer tillbaka lagom till lunch, och vi sitter ”ute” som vanligt. Vädret är mulet så vi behöver inte bekymra oss om skuggan, och temperaturen är hud-varm och luftfuktigheten precis lagom . Kan inte tänka mig skönare väder än så här.

Vi får en rejäl lunch med rött ris och fem olika sorters grönsaker. En specifik kapha, en specifik pitta och fyra gemensamma. Doktorn godkänner papayajuice, och efter maten får vi den sedvanliga frukttallriken. Med sådana här frukter behövs verkligen ingen annan sorts efterrätt, både sötman och alla andra smaker kommer fram på ett sätt som inte är möjligt i Sverige.

Efter lunchen sätter jag mig i en solsäng och skriver. Molnen täcker solen så jag behöver inte vara rädd för att bränna mig. Vädret är ljuvligt och kokospalmerna rasslar. Städarna kommer och snyggar till hos oss, och lovar att i morgon får vi nya kokosnötter. Mmm.

Skypar med pappa och styvmor en lång stund innan det är dags för yogan. Underbart med webbkameran, de får följa med på rundtur i trädgården och bungen.

Medan vi yogar börjar ett lätt regn falla samtidigt med mörkret, och idag är passet behagligt jobbigt. De statiska övningarna tar ordentligt på rygg och mage.

Vi samlas för den sedvanliga buffén vid halv åtta. Det är det enda jag tycker är lite konstigt med ayurvedan här, att middagen serveras så pass sent. Jag trodde att den skulle ätas strax efter klockan sex, så att magen fick jobba ett par timmar innan det var dags att gå och lägga sig. Nu är vi inte klara förrän vid niotiden, och vid halv elva brukar jag släcka. Nåja. Det kanske är en praktisk eftergift, om någon vill göra en utflykt på eftermiddagen så hinner man hem till yogan och sedan middagen. Eller så är det tänkt att man ska äta mycket mindre till middag än vad jag har gjort hittills… Hm.

Ah. Mätt och belåten efter middagen. Papayajuice. Linssoppa. Mamma och syster fick tonfisk och jag smakade en liten, liten bit trots att den var röd för mig. Kycklingen smakade jag också lite av – den var pitta-godkänd, men jag äter egentligen inte kyckling. Den här lär dock ha varit så frigående som de någonsin kan vara. Både smak och konsistens var som kyckling i allmänhet (dvs inte så underhållande), däremot var såsen supergod och garnerad med färsk koriander. Grönsaker och ris, förstås, och så en frukttallrik. Och en liten jäger-shot till oss var. Oklart vilken effekt den ska ha, man kan ju hoppas på magen. Som för övrigt äntligen har stillat sig.

Det blev ingen motion idag. En natt av det slaget kräver en mycket vilsam dag, och så fick det bli.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 2, lördag den 5 februari 2011

2011-02-09T14:38:00.021+01:00

Vaknar av att mamma slamrar lite i badrummet. Tittar på klockan, är hon kvart i fyra…?
”Mamma, mår du bra?”
”Åh, Åsa lilla gumman, är du vaken?” kvittrar mamma. ”Klockan är kvart över åtta.”

Förvirrat. Men hon har rätt. Jag har sovit i 10,5 timmar och är helt utsövd.
Frukosten började serveras redan vid 8, så vi gör oss raskt i ordning (dvs hänger på oss linne och shorts) och strosar ned till restaurangen. Två lediga bryggor, varav den ena i skugga. Där sätter vi oss.

Sidanta kommer och lägger omsorgsfullt ut knivar, gafflar och en sked. Min massage börjar redan 9.30, så jag känner mig en aning... (vågar inte ens ta ordet stressad i min mun i denna miljö). Men ptja, jag vill helt enkelt hinna äta i lugn och ro.

Ingen idé att oroa sig, visar det sig. ”Doctor’s orders” skiner Sidanta glatt när han kommer med varsin skål grön, lättflytande soppa. Samma för oss alla tre. ”Herbal soup, fruit juice and kapha or pitta tea. Only people who are not here on Ayurvedic full board eat different today.”

Soppan är ljuvlig. Mjuk och mild i smaken, en ton av kokosnöt. Det röda råriset i botten. Och så väljer vi papayajuice. Jag kan fortfarande inte förstå att papaya kan smaka så här. Det är ju gott! Sött, milt, snällt. Inte alls som papaya i Sverige. Den smakar ju absolut ingenting. Inte är den väl röd heller?

Pitta-teet är inte alltför upphetsande. Mamma definierar det som potatisvatten, men fullt så långt är jag inte beredd att gå. Fast deras kapha-te smakar helt klart godare.

Doktorn kommer och tittar till oss där vi sitter på bryggan. Han har med sig min medicin. Jag är fortfarande lite fascinerad över att det är jag som behöver balanserande mediciner, inte mamma eller min syster. Fascinerad, och road. Jag ger mig hän.

Förutom två små svarta piller (eller piles som läkaren så sött säger) är det samma mediciner som kvällen innan, att intas efter frukosten. Den jägermeisterliknande lilla shoten, och den söt-stark-kryddiga koppen. Pillrena är mot min nästäppa, som vid det här laget i princip har försvunnit.

Efter frukosten, som är precis lagom mättande, skyndar jag mig lite för att hinna byta om till badrock. Av med klocka och smycken, och så vidare till nästa punkt på dagens schema. Massage, 9.30.

Jag kommer precis i tid, men det visar sig att Dinushas klocka går 10 minuter före så jag är sen i alla fall. Nåja. Det gör inget. Vi hinner nog med allt vi ska.

Och det gör vi. Dinusha pekar på en stol med en handduk på, och där sätter jag mig. Först är det huvudets tur. En rejäl dos olja av obestämbar ayurvedisk doft på hjässan, och sedan 20 minuters skalpmassage. När fick du en sådan behandling senast..? Hon ger även axlarna och området kring nyckelbenet en duvning innan det är dags för mig att inta massagebritsen.

Ansiktet. En annan olja, av bestämt väldoftande karaktär. Fjäderlätta fingrar. Till och med nästippen och öronen – inne i öronen! – får massage. Mjuk, avslappnande massage. Mina tankar börjar lugna sig en aning.

Sedan fötterna. Samma som dagen innan, inklusive den galet sköna knämassagen. Därefter är det armarnas tur. Nu är massagen lite kraftfullare, och hon trycker och kramar omsorgsfullt längs armarnas fulla längd. Det känns ungefär så som jag föreställer mig att en biltvätt känns, med roterande rörelser som liksom möter varandra. Undersidan av armarna ägnas också uppmärksamhet, något de inte är bortskämda med.

Benen härnäst. Kraftfull massage nu, och ljuvligt skön. Sedan magen. Det kittlas, och jag är glad att jag tömde blåsan innan jag gick hit. Den har hunnit fylla på sedan frukosten och jag börjar bli lite kissnödig. Dessutom kittlas det rejält när hon masserar kring höftbenen.

Jag får vända mig om och ligga på mage. Benens tur, igen, men denna gång baksidan. Obeskrivligt skönt. Vaderna. Baksida lår. Ungefär lika bortskämda som baksidan av mina överarmar. Jag njuter av varenda sekund.

Ryggen, en genomkörare som för all del inte kan mäta sig med min naprapats, men det är ju inte heller syftet med den här massagen. Den är avslappnande och uppmjukande, helt utan fokus på triggerpunkter och låsningar.

Jag är klibbig av olja över hela kroppen när jag är klar. Dinusha skrattar och ler vackert. ”Du får inte duscha förrän tidigast om en timme.” Nähänä. Oljan ska välgöra mig en stund till. Gärna för mig. Perfekt, vid närmare eftertanke, då får mamma och Lena vänta med sin dusch till efter lunchen.

Går via poolen mot bungalowen och plockar upp mamma och Lena. Dinushas klocka går ju fortfarande 10 minuter före, så de skyndar sig lite. På väg från poolen möter vi vata-kvinnan. Hon bär på en stor, grön kokosnöt med ett sugrör i. Det ser otroligt lyxigt och gott ut.
”Din kokosnöt väntar hemma”, upplyser mamma och syrran mig glädjestrålande om. ”De högg ned några i vår trädgård igår, och idag kom trädgårdsmästaren och öppnade dem åt oss. När vi druckit ur dem kommer han och choppar upp dem så att vi får äta köttet.”

Jag är i paradiset. Så enkelt är det.

Kokosnöten läskar och fräschar upp. Jag lägger mig, fortfarande kladdig av alla oljor, i morgonrocken på en av solsängarna och skriver. Soldiset är underbart, värmen är perfekt och livet kan inte vara så mycket bättre än så här.

Efter någon timme kommer jag ihåg att jag skulle gått till doktorn efter behandlingen för att få morgondagens schema. På med sandalerna bara, och sedan en liten promenad genom The herbal garden.

Mmm. Samma behandling som idag, fast från 11.30. Nice. Jag kommer överleva detta.

Tar en dusch och låter det nästan-ljumma vattnet skölja bort oljan så gott det går. Brukar aldrig tvåla in mig särskilt mycket och gör det inte nu heller. Shampot lyckas bara nästan få bort doften av de ayurvediska örterna ur håret men det gör inget. Jag har ändå hatt mot solen, och det är knappast för att slänga med min oklippta kalufs som jag är här.

Nu är mamma och syrran tillbaka. Äntligen dags för lunch, jag är jättehungrig! Ska bli spännande att se vad doktorn och kocken har valt ut oss den här gången. Det måste vara höjden av lyx, att inte ens behöva ta beslut om vad man ska äta. Det gör någon annan, och dessutom ser de till att det är det bästa möjliga för just mig.
--
Lunchen var helt vegetarisk och jättegod. Rött ris, curry-daal och tre sorters grönsaker. Samma för mamma och Lena, fast en av mina pitta-grönsaker var utbytt mot kapha-rödbetor.

Efter lunchen for vi lite hastigt och lustigt iväg till stranden. Båtkillen var egentligen ledig idag och imorgon, men när vi precis har ätit upp och sitter och väntar på vår efterrättsfrukt kommer kocken och säger att båtkillen är på väg, vi kan åka om en kvart.

Det fick bli en doggybag för frukten. Packade springkläder, kamera och badkläder. Upptäckte till min stora besvikelse att mina fina bikinibyxor hade ett mycket prydligt hål mitt bak. Ser ut som om någon skurit med skalpell, 5 cm ungefär. Syrran frågade om jag varit på något vattenland men jag kan inte minnas att jag skulle haft bikinin där. Minns faktiskt inte riktigt när jag använde den senast. Var det i somras? När jag klippte gräset? Jag är en hopplös badkruka och jag gillar inte att sola, så vem vet.

Tur att jag packat mina badshorts också. 14 år gamla, inköpta i Australien årsskiftet -96/-97. Trevligt att jag fortfarande har samma storlek som då!

Båten tuffar på längs med Bentota-floden och efter 15-20 minuter är vi framme. Båtkillen landsätter mycket snyggt genom att helt enkelt köra upp på strandbanken. 20 meter bort, på andra sidan av landtungan från floden sett, börjar stranden. Eller ska jag kanske skriva Stranden. Hur bred som helst, kanske 20-30 meter. Och mer än 1 km åt vardera hållet. Så gott som folktom. Solen disar genom molnen, så vi behöver inte söka skugga.

Det går ganska rejäla vågor så vi sätter oss en bit upp. Det var inte så smart visar det sig, för mellan oss och vattnet ligger en stor mängd torr, fin sand. Och det blåser. Sand. Mot oss. Solkrämen blir nästan som en peelingkräm med alla små sandkorn inblandade.

Mamma och Lena badar och tar en promenad. Jag och vata-kvinnan från hotellet, som också är med på utflykten, pratar. Hon heter Iris och kommer från Tyskland. Hon är på Sri Lanka en månad, ”egentid”. I slutet av förra året förlorade hon jobbet, gjorde slut med sin pojkvän, upptäckte att hon var gravid och gjorde abort.

Tjohej. Jag tycker att det låter klokt med egentid.
Efter 14 dagar på Dalmanuta ska hon lära sig vipasanna-meditation på något klosterliknande ställe under ytterligare 14 dagar.

Vi sitter där i sandblåsten, min handduk är helt täckt av sand, och njuter av tillvaron. När mamma och Lena kommer tillbaka påpekar de att det blåser mycket mindre nere vi vattnet. Såklart. Vi flyttar vårt lilla läger till kanten av den blöta sanden istället. Den blåser inte. Mycket bättre så!

När det är 45 minuter kvar tills vi blir hämtade svidar jag om till springkläder. Den största utmaningen är att inte få sand innanför behån. Det går inte. Strunt samma, det får gå ändå. Joggar i långsamt tempo längs den lilla bilvägen av hårt packad sand. Den räcker i någon kilometer. Sedan blir den till att springa på en sandstig, och till slut nere i den blöta sanden.
Stranden tar slut efter ungefär 9 minuter, ca 1,5 km. Jag vänder och springer tillbaka. Det mest spännande som händer är att jag inte längre har motvind så plötsligt blir det rejält varmt, och att jag springer förbi en elefant på den smala vägen. Elefanten har både en ryttare och en förare, men lite nervös var jag allt. Tröstar mig med att jag låter mycket mindre än en moppe, och moppar är nog elefanten van vid.

Fortsätter springa åt andra hållet också, och vänder efter någon kilometer. Då finns det fortfarande strand kvar, kanske 500 meter. Totalt är stranden alltså ca 3 km lång. 30 meter bred. Full av mjuk, varm, ljus sand. Kantad av palmer och annan växtlighet. Det känns som om vi är ganska nära paradiset här.

Vår chaufför kommer strax efter klockan fem, och vi hinner precis skölja av oss det mesta av sanden innan det är dags för yoga kvart i sex. Ett lite hårdare pass än dagen innan, mest för att jag körde solhälsningen i min egen takt och snodde in ett shoulder stand och en plog. Gillar att göra shoulder stand efter mina springturer, av någon anledning som känns det nästan som om benen lyfts mot himlen då, istället för att jag kämpar för att få dem uppåt.

Middagen var ljuvlig. Sparrissoppa som smakar himmelskt, någon sorts rejält kryddad linsfalafel som krävde rejält med tuggande och till detta haricot verts och vit- och rödkålssallad. Rött ris och fisk, fast jag skippar fisken. Har ju mina idéer om att man inte ska blanda proteinrik mat med kolhydratrik mat, och ris och falafel räcker bra för att jag ska bli mätt.

Frukttallrik som efterrätt, och så våra laxerande piller. Doctor’s orders. Vi ska ta dem innan vi går och lägger oss. Vissa mår illa av dem, somliga kräks, men de flesta får bara fart på magen.

Jamentacksåmycketdå. Min mage går som en klocka i vanliga fall, och höll sig på svensk tid idag. Men jag är här för att köra fullt ut, så jag tar snällt mina piller och går och lägger mig.

Ser fram emot en ny underbar dag imorgon, hoppas bara att laxerpillren inte är inledningen på en dags fasta… Fast fruktjuicerna här skulle nog till och med jag överleva en dag på.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 1, fredag den 4 februari 2011

2011-02-08T17:04:00.020+01:00

Vaknar exakt kl 7.00. Märkligt. Har aldrig lyckats med något sådant förut. Petar i mig min middags-frukost och känner mig alldeles nöjd. Ibland är det bra att vara lite besvärlig.

Vi landar strax före utsatt tid – hatten av för Qatar Airways – och tar oss utan några speciellt långa köer igenom immigrations. Våra väskor har precis kommit när vi når bagagebandet, och när vi gått igenom tullen möts vi av vägg av namnskyltar, hållna av otaliga lankeser. ”Mvh Asa” står det på vår skylt. Fniss. Nåja, det är ju så jag skrivit under mina mail.

Bilturen tar nästan 2,5 timmar, delvis beroende på att det är någon sorts helgdag. Jag lägger mig på det bakersta sätet och somnar som ett barn. Mamma och Lena håller sig vakna en stund till, och berättar senare om hur kossor, getter, hundar och människor verkar dela på vägen i största samförstånd. Alla får plats, alla tutar hela tiden och alla verkar glada. Och alla kör som dårar, vilket säkert delvis beror på att vi är ovana vid vänstertrafiken.

Vi vaknar allihop av att bilen står stilla och det larmar och levs om runt om oss. När vi tagit oss förbi templet och den gigantiska Buddah-statyn som är orsaken till trafikstockningen är det bara några minuter kvar av resan. Vi svänger av den stora vägen och kör fram till en stor och stadig grind. Chauffören öppnar med en fjärrkontroll och så är vi framme.

Vi har inte ens hunnit ut ur bilen innan en vänlig själ kommer med svala, fuktiga tvättlappar så att vi får fräscha upp oss, och vi har inte hunnit tid bakluckan innan de har stuckit varsitt glas välkomstjuice i händerna på oss. En röd juice, papaya visar det sig senare, som är så tjock att sugröret står rakt upp. Lite lagom söt och väldigt len. Galet god.

Vi har fått bungalow nr 12, med hörntomt och väldigt avskiljt läge. Den ligger längst bort i en rad med sex bungalows, och tomten är stor och öppen. Här och där står några palmer och rasslar med bladen.

Solsängar och utemöbler finns på verandan.

Bungalowen är inte särskilt stor, i alla fall inte med en extrasäng inställd. Undrar just hur det ska gå att få ihop oss tre och alla våra prylar här?

En entrédel med bord, stolar, skrivbord och extrasängen, samt en stor garderob som dock är för liten för tre kvinnor. En sovdel med en dubbelsäng, täckt av ett luftigt insektsnät, ett TV-skåp och en fåtölj. Ett jättestort badrum med toa, två handfat och dusch. ”Vattnet håller drickskvaliet”, berättar vår vägvisare och pekar stolt på ett papper som ser väldigt myndigt ut. En liten extratoalett med handfat.

Bara vi får plats med våra kläder så ska nog detta gå alldeles utmärkt!

Mamma tar extrasängen och jag och syrran delar på dubbelsängen. När vi installerat oss en aning är det dags för vårt första Doctor’s appointment. Spännande! Vi serveras varsitt paraply och går i det mycket lätta duggregnet ned till doktorns mottagning.

Doktorn är ung och tillhör den lite smalare varianten av lankeser. (Vi har framför allt sett två olika kroppstyper: den smala, nästan tunna, där männen kanske landar på 170 cm, och den lite stabilare, där kroppslängden verkar variera lite mer, från kort och satt till lång och... ptja. Satt.)

Jag får börja. Först blodtryckstagning och en liten redogörelse för mitt allmänna hälsotillstånd, vilket i princip är en lätt nästäppa efter flygturen och återkommande utslag på vänster underben. De kan bero på åderbråcken som jag ska få bortopererade när jag kommer hem, men det är inte säkert. Jag glömmer helt att nämna den lilla knutan jag har känt i nacken, och som min svenska husläkare har avfärdat som en muskelknuta.

Sedan känner läkaren på min puls. Pitta i djuppuls, pitta i ytpuls. Kroppstyp: pitta. Oj, vad pitta jag är. Nå, det är ju inget nytt under solen. Jag har obalanser i Viana vata, Pachaka pitta, Ranjaka pitta, Kledaka kapha och Avalanbhaka kapha. Hoppla. Det var lite mer än jag trodde, och doktorn säger att pitta-störningen är rejäl. Jag som trodde att jag var hyfsat balanserad vid det här laget, men det kan ju bero på att jag jobbat rätt hårt med att minska min vata dosha där hemma.

Viana vata styr bland annat cirkulationen, och ja, jag är alltid frusen så den visste jag om.

Pachaka pitta sitter i magen och tunntarmen. Obalans kan ge sura uppstötningar, magsår och oregelbunden matsmältning. Känner jag absolut inte igen, min mage funkar finemang och sur mage har jag inte haft minsta antydan till på många år.

Ranjaka pitta sitter i levern, mjälten och de röda blodkropparna. Obalans kan ge gulsot, blodbrist, diverse blodsjukdomar och – tada! – hudinflammationer. En träff. Mamma hade för övrigt kraftiga störningar i Ranjaka pitta när vi träffade Peter Ljungsberg i somras. Inte så konstigt med tanke på var cancern rotat sig...

Kledaka kapha sitter i mag-tarmkanalen. Obalans kan ge nedsatt matsmältning. Nja. Håller fortfarande inte riktigt med om att jag har problem här.

Avalanbhaka kapha sitter i ryggraden, lungorna och hjärtat. Obalans kan ge andningsproblem av alla typer, trötthet och smärta i ländryggen. Ptja. Visst har jag haft problem med ländryggen, men det var också flera år sedan.

När undersökningen är klar skickas jag iväg på fotmassage, ”for circulation”, medan doktorn tar sig an min syster. Massösen, en liten späd kvinna vid namn Dinusha, pekar på sin brits och jag får lägga mig ned. Dinusha häller på rejält med olja och börjar knåda mina fötter och underben. Efter närmare 15 timmars sittande är det obeskrivligt skönt. Mot slutet av massagen går hon loss på området kring knäskålarna och det är – hur det nu är möjligt – ännu skönare. Jag måste lära min älskade Micke detta!

När min fotmassage är avslutad är det Lenas tur och jag går tillbaka till doktorn. Mamma sitter hos honom och har precis berättat om sin levertumör och cellgifterna hon tagit. Han bedömer hennes kroppstyp till kapha. Jag som hade för mig att hon var pitta enligt Peter Ljungsberg. Eller var hon kapha-pitta? Eller möjligen kapha med gravt störd pitta?

Även pulsarna säger att hon är kapha, men när doktorn försöker visa mig hur jag ska känna så får jag bara pittapuls i fingrarna. Men han ska väl veta vad han pratar om, min erfarenhet av pulsläsning är näst intill obefintlig.

Mamma har obalans i Brajaka pitta och samma kapha-subdoshor som jag.
Min syster är tydligen också en kapha (det har jag lättare att acceptera), med obalans i Sadhaka pitta, samma kapha-subdoshor som jag och mamma och dessutom Bodhaka pitta.

Brajkaka pitta sitter i huden. Obalans kan ge utslag, acne, bölder, hudcancer och hudsjukdomar av alla slag. Mammas hud, särskilt på handflator, fingertoppar, fotsulor och tår är mycket påverkade av cellgifterna hon tagit. Helt klart en träff.

Magslemhinnan är också påverkad av cellgifterna, och de gör henne också mycket trött. Träff, och träff igen, på mamma. Förvirrat frågar jag om Ranjaka pitta, leverstörningen borde finnas där. Men nej. No such thing. Möjligen någonting med njurarna, men ingenting med levern.

Eh. Nähä. Det var ju lite oväntat. Trevligt, för all del. Men oväntat. Kan man verkligen tro på detta?

Sadhaka pitta sitter i den grå hjärnvävnaden och i hjärtat. Obalans kan ge hjärtproblem, minnesförlust, känslomässiga störningar och obeslutsamhet.

Bodhaka kapha sitter i tungan. Obalans kan ge nedsatt smaksinne och störning i salivkörtlarna.

Har ingen riktig känsla för om detta stämmer på min syster, inte heller om Kledaka och Avalanbhaka kapha-symptomen går att räkna hem.

Efter besöket hos doktorn är det hög tid för lunch. Vi får hjälp att hitta till restaurangen. Vägen dit går genom den tysta trädgården, Silent Garden. Det är en lummig skapelse med dammar, små broar och konstgjorda öar (Contemplation Island, Secret Island). I vattnet simmar karpar och vi ser en varan – minst en meter lång – på andra sidan dammen.

Restaurangen heter ”Riverside” och det är precis vad den är. Vår servitör, en mycket vänlig och hjälpsam man vid namn Sidanta, frågar om vi vill sitta inne eller ute. ”Ute”, svarar vi naturligtvis och ser oss om på den öppna verandan. Men Sidanta har redan gått i förväg ned till en av bryggplatserna – det finns tre – som vardera har ett bord, fyra stolar och tak täckt med palmblad. Aha! ”Inne” är som en vanlig svensk uteplats, medan ”ute” är ute på vattnet. Vilken trevlig definition!

Klimatet på Sri Lanka är som gjort för mig. Alldeles lagom fuktig luft – saker och ting torkar, och man blir inte svettig utan ansträngning – och en hudtempererad värme som gör att kläder känns behagliga så länge de inte täcker hela kroppen. Shorts och linne räcker, dygnet runt. Inte ens jag kan frysa här. En vind fläktar oss vänligt och får den överdådiga grönskan att rassla och vinka till oss.

Egentligen är det inte regnperiod nu, men monsunen har kommit lite ur fas och enligt den 10-dygnsprognos jag har följt från Sverige ska det regna mest hela tiden vi är här. Hoppas att den har fel, jag har ingenting emot mulet men regn hela tiden låter lite trist. Det vore skönt att få fylla på D-vitaminreserven litegrann i alla fall.

Lunchen består av fruktjuice (papaya till mamma och Lena, själv får jag festa loss på mango om jag vill – och det vill jag), ett rödvitt ris som de kallar rött råris, lite fisk i en gul sås och dessutom några skålar med olika grönsaker i gul sås.

Mätta och belåtna serveras vi en frukttallrik till efterrätt, och sedan går vi upp till vår bunge igen. Mamma och Lena är trötta – de sov ju inte i bilen så som jag gjorde – och de slocknar snabbt. Själv går jag en promenad, min kropp skriker efter motion efter alla timmarnas stillasittande.

Grindvakten släpper ut mig. Han ger mig några tips på stapplande engelska om vilken riktning som är bäst för en rask promenad. Jag går iväg i rikting mot Dhargatown, nöjd med mig själv över att jag kommer ihåg att gå på höger sida pga vänstertrafiken. Vägen är smal och dammig och så här en bit ifrån staden vandrar kossorna omkring helt fritt. Hundar, katter och getter också. Alla människor är vänliga, de säger hello och ler. Barnen vinkar och fnissar. Jag vandrar på i mina shorts, linne och sandaler. Alla kvinnor jag möter har täckta axlar, precis som de allra flesta män. När jag närmar mig den lilla staden ökar tempot, tuktukarna smattar förbi och då och då passerar en dieselbuss som både släpper ut avgaser och river upp dammoln som får mig att täcka mun och näsa så gott det går. Jag möter många cyklister, ofta par som cyklar på samma cykel: han trampar och hon sitter på styrstången.

Alla ler och hälsar – under hela min promenad är det bara en enda man – med ett mycket religöst utseende – som verkar ha invändningar mot min närvaro. Andra tar mig i hand, frågar hur många barn jag har och önskar mig en trevlig dag.

Jag vänder efter närmare en halvtimme och går tillbaka samma väg. Som motionsrunda betraktat får den här turen låga poäng, men som kulturupplevelse är den desto bättre!

Innan jag väcker mina kära familjemedlemmar skypar jag med min älskade i Sverige. Jag sitter i vår trädgård och kan visa bilderna från palmerna och allt det underbara gröna. Och så får jag se hans ansikte. Min älskade. Det vore ännu roligare att vara här om du var med, men det är du inte och jag tänker njuta ohämmat ändå. Vi får åka hit tillsammans någon gång framöver!

Jag väcker min familj och vi börjar göra oss i ordning för yogan som startar kvart i sex. Den otroligt milda yogaläraren pratar så tyst att det nästan inte går att höra vad han säger. Han kör ett mjukt hatha-yogapass. Mamma och Lena är mycket nöjda med svårighetsnivån. Själv hade jag gärna kört lite hårdare men alltid lär jag mig något. Passet tar en timme och avslutas med några minuters meditation.

Medan vi yogar går dagen och lägger sig, och när vi är klara är det becksvart ute. Dags för den sista punkten på dagsprogrammet: middag.

Före maten bärs en liten plastlåda ut till vårt bord. Den har mitt namn på sig. Jag, och bara jag, får medicin. Vad sjutton är det här, är jag i så dåligt skick?

Jag får en liten glaskopp med en beige dryck som smakar sött, starkt och kryddigt. Och en litet shotglas med en mörk jägermeisterliknande dryck. Den smakar faktiskt lite som jäger, men utan spritstyrkan.

Middagen serveras som en buffé från klockan halv åtta. Alla rätter är färgkodade i vata, pitta och kapha. Rött får man inte äta, rosa är OK i små mängder, gult går an och grönt är det bara att stoppa i sig. Mamma och Lena får morotssoppa till förrätt, själv får jag en pumpasoppa som jag väldigt gärna vill ha receptet på. Sedan fisk (rosa), rött ris (grönt) och diverse grönsaker. Vi äter oss mätta och belåtna, och avslutar med frukt – även den färgkodad. Smidigt och enkelt.

Vi har några medgäster: ett tyskt par med en dotter i femårsåldernpå. De verkar inte gå på ayurveda-programmet. Det gör däremot en tysk kvinna med mörklockigt hår och gröna ögon. Vi uppfattar att hon är vata. Hon reser själv och sitter med sitt anteckningsblock framför sig vid alla måltider. Skulle jag nog också göra om jag reste själv. Hon röker, vilket verkar lite malplacerat i detta hälsans paradis.

Kvart i tio sover jag som en stock, trots full belysning och det faktum att syrran skypar med sina barn.

Ayurveda på Sri Lanka. Dag 0, torsdag den 3 februari 2011

2011-02-08T16:56:00.002+01:00

Vi reser med Qatar Airways från Arlanda, en mulen och hal torsdag. Det är den 3:e februari och vi är på väg mot Sri Lanka. Vi, det är jag, min mamma och min syster.

Jag är 42 år och jag har fem barn varav två som jag fött själv. Min älskade man bor 70 mil bort med de övriga tre barnen varannan vecka, och tiden däremellan bor vi tillsammans. Vår familjesituation kan med andra ord betraktas som aningen rörig, men vi får i alla fall leva tillsammans 9 dagar av 14 en normal vecka och alla våra barn älskar varandra som syskon.

Min syster Lena är 44, nyskild och förtjust i LCHF-dieten. Sedan separationen har hon kommit igång ordentligt med sin träning.

Sedan har vi lilla mamma. Anledningen till att vi är på väg. I juni förra året diagnostiserades hon med en mycket allvarlig levercancer, eller rättare sagt cancer i gallgångarna inne i levern. Prognosen, enligt Wikipedia, är mindre än sex månader vid inoperabla tumörer. Som mammas. Men nu har det gått åtta månader sedan diagnosen, och hon mår bättre och ser friskare ut än någonsin.

Vi har gått igenom mycket sedan i somras, jag och min mamma. Vi har låtit Deepak Chopra influera oss. Jag lyckades få en återbudstid för konsultation hos ayurvedaexperten Peter Ljungsberg redan i mitten av juni – egentligen hade han inga lediga tider förrän i vecka 42. Utöver det ayurvediska har jag introducerat basisk mat i mammas liv. Tillsammans har vi utforskat makrobiotikens grunder, med hjälp av en lärare vi hittade hemma i Täby. Jag har lagat hur många luncher som helst och sett till att hon ätit, och nu, sedan hon börjat må bättre, är det lika ofta hon som lagar mat. Hon har varit på Vidarkliniken och fått antroposofiska behandlingar under tre veckor i höstas. Hon har prövat Reconnective Healing, och har en gång kvar där. Allt detta i kombination med olika cellgiftsbehandlingar som hållit på sedan i början av augusti.

En datortomografi gjordes i juni, en annan i slutet av september och en tredje i slutet av november. Mellan juni och september var tumören och lungmetastaserna oförändrade, medan den senaste visade små ökningar. I slutet av januari gjordes ytterligare en datortomografi, men resultatet av den får vi inte förrän vi kommer hem från Sri Lanka.

För det är dit vi är på väg. På drömresan som jag tipsade om redan i september. Mamma sa ”Dit vill jag”, och så bokade vi. Trots prognosen. Trots läkarnas dystra inställning. Trots att min hemförsäkring inte skulle betala tillbaka en krona om något skulle hända, eftersom mammas cancer var känd redan vid bokningstillfället. En 10 dagar lång vistelse på Dalmanuta Gardens, en svenskägd ayurvedisk klinik och hälsospa vid Bentota-floden, ett par timmars bilfärd söder om Sri Lankas huvudstad Colombo.

Friskt vågat, allt vunnet.

Planet går på tid, och där sitter vi alla tre. Helt lycksaliga över det faktum att vi faktiskt är på väg. Vi får veganmat (det närmaste makrobiotiskt man kan komma på flygplan) och ägnar resan åt att läsa (jag, Boktjuven, ett projekt jag startade redan i somras) och titta på film (mamma och Lena; Eat, Pray, Love, en underbar film som jag redan sett. Kanske tittar igen på vägen hem).

Vi flyger till Doha i Qatar och resan tar knappt sex timmar. Ungefär två timmars mellanlandning – midnatt i Qatar, behagliga 21-tiden för oss, och sedan boardar vi planet mot Colombo. Qatar är verkligen ett mycket trevligt flygbolag, men här inträffar resans enda obegriplighet:

Planet lyfter 00:50, lokal tid, eller 03:20, destinationstid. Men istället för att släcka ned i kabinen och få alla i sömn så börjar kabinpersonalen servera middag. Middag! Mitt i natten, inför en mycket snålt tilltagen sovstund. Jag vill inte äta så jag gör mig besvärlig. I alla fall lite. Gömmer undan maten vid mina fötter och kryper ihop för att sova. Vid halv sex, Sri Lanka tid, börjar det lugna sig så pass att det går att somna. Jag orkar inte ställa någon klocka, men tänker att vid sju vore det bra att vakna. Då hinner jag äta i lugn och ro innan vi landar klockan åtta. Snälla kroppen, vakna om en och en halv timme, okej?

Välkommen hem

2010-05-25T09:09:00.011+02:00

I söndags kom jag hem till Täby efter att ha varit hemma i Umeå i 10 dagar.
Jag förstår om terminologin kan upplevas lite förvirrande, men det är så det är. Jag har två hemma.
Fast Täby är liksom mammas gata för mig. Nästan i alla fall, mamma bor 450 meter bort, på en parallellgata. Och barnen bor här och går i skola här, så jag är helt enkelt mer hemma i Täby än i Umeå.

Jag gillar välkomnande entréer, så i höstas planterade jag en tulpanrabatt vid uppfarten. Till saken hör att i mitt gamla liv suckades det djupt varje gång jag längtansfullt spanade mot trädgårdsavdelningen på Coop, för att inte tala om...
Nej. Vi talar inte om det. Det räcker att säga att jag har djupt rotade mönster som går ut på att mina intressen är noll och intet värda. Och att Micke gång på gång får påminna mig om att han verkligen uppskattar både det jag gör och sättet jag gör det på.
Han fick kämpa hårt i höstas för att få mig att köpa alla de där tulpanlökarna. Pour moi? No no no! Jag har väldigt svårt att köpa saker till mig själv. Men han tvingade mig ;-)

Och det blev så vackert.
Så fantastiskt, oändligt vackert. Höga, nästan svartlila tulpaner, och låga vita. Och ett helt spektrum däremellan: ljust lila med strimmor, mörkt lila med bård, enfärgat mellanlila... Och mitt i hela härligheten står en doftpion med knopp, flyttad från det gamla livet när barnens pappa sålde huset. Man brukar säga att pioner inte gillar att flyttas, men vem skulle inte trivas i den här rabatten... Eller i mitt nya liv, för den delen.

Jag älskar mitt liv. Från att ha varit en oändligt räcka av enfärgade dagar är det numera fullt av LIV. Kärlek, passion, utveckling, föräldraskap *på riktigt*, närvaro. Istället för att leva sedan(TM) så lever jag Här, Nu. Varje dag.

Men det är en utmaning att hålla sig balanserad när man lever som jag och Micke gör.
Varannan vecka är vi själva och får gå upp jobbet och varandra helt och hållet. Varannan vecka är vi singelföräldrar med två-tre barn, 70 mil isär. Varannan helg är vi storfamilj, två vuxna och fem barn. Och ibland, vid sällsynta tillfällen, är vi två vuxna och två-tre barn och lever nästan som en "vanlig" familj.
Alla konstellationer är underbara på sitt sätt. Den främsta utmaningen ligger i övergångarna: Från storfamilj till singelförälder, och från singelförälder till vuxenpar. Övergångarna från vuxenpar till singelförälder är bara mysig, liksom övergången från singelförälder till storfamilj. Men det *är* jobbigt att lämna barnen. Det är bara att konstatera, acceptera och göra det bästa av situationen.

Det gör vi. Det bästa, alltså. Vi tar hand om oss, både själsligt och kroppsligt. Vi har på något mystiskt sätt gått från att vara kött- och rödvinsälskare till nästan-vegetarianer som mycket sällan dricker vin. Vi håller oss i form med yoga (perfekt att göra på morgonen när barnen sover) och spring i skogen. Och vi mediterar (också perfekt att göra på morgonen när barnen sover - det är inte så att de vaknar av oväsendet direkt ;-)

För att ha tillgång till våra recept oavsett i vilket hem vi befinner oss (och för att kunna dela med oss av våra tankar, tips och idéer) har vi satt upp Liv i balans. Webbplatsen kom till efter en fruktansvärt obalanserad helg när vi molade i oss sötsaker dagarna i ända, gick omkring och var småsura på varandra mest hela tiden och - som av en händelse - prioriterade bort både meditation, yoga och spring.
Hmmm.
Våra kroppar tog en gruvlig hämnd genom att göra oss illamående på gränsen till magsjuka tisdagen efter helgen, och för att den dagen inte skulle vara helt förlorad satte vi alltså upp Liv i balans. Som en liten påminnelse om hur vi faktiskt vill leva, äta, vara ;-)

Jag tror att jag kommer blogga där istället framöver. Välkommen dit!

Kram / Åsa

Som man sår...

2010-05-19T10:20:00.018+02:00

Har pysslat i trädgården så det står härliga till på sistone. Eller, inte bara jag. Mitt under brinnande högsäsong lyckades jag få tag i en trädgårdsfirma som hade två mandagar över i maj. Mirakel sker bevisligen. Så till min hjälp har jag haft två stora starka karlar som har pysslat i trädgården. Om man nu kan kalla det "pyssla" att kärra tonvis med lera (från trädgården) och jord (till trädgården) på skottkärra.

Fint blev det i alla fall! Leråkrarna är ersatta med vackert utkrattad gräsmattejord. Gräsfrön är utsådda och täckta med fiberduk.
Lerhögen är borta (jordgubbarna är räddade och ska exporteras till relativt snigelfria Umeå) och istället har jag fått planteringsbäddar. Egenhändigt ihopdragna med DeWalten. Wroom.

"Bryggan" till växthuset är så gott som klar och grillplatsen är invigd :-)
Squashen och tomaterna växer så det knakar och gurkfröerna är nedpetade i stora, välgödslade krukor. Nu får allt växa ett par veckor innan det är dags för nästa ryck. Lugn och lycka råder.

De där planteringsbäddarna, även kallade "barnrabatten", har legat på min önskelista ända sedan vi flyttade in. När jag berättade för Vilma att de äntligen, äntligen skulle bli verklighet lyste lyckan i hennes ögon. En hel rabatt full med blommor som hon får plocka precis hur mycket hon vill av... Som hon har längtat. Vår lilla fjäril. Och Tuva får sina amerikanska blåbär. Torven är inköpt, bara plantorna och planteringen kvar.

Och i Umeå bestämde vi oss hastigt och lustigt för att riva bort den meterbreda ogräsremsan som vetter mot grannens tomt. Nu ligger där ett blivande jordgubbsland. Drygt 10 meter långt och knappt en meter brett. Den ska nog bli fason på trädgården i norr också!

Lugn i själen

2010-05-04T14:11:00.004+02:00

Ah, ljuva känsla av att få planera! Barnens pappa har äntligen lämnat besked om sommaren. Han lämnade ett toppenförslag i vintras – så bra att vi tog mod till oss och förde det vidare Mickes barns mamma. Sedan tog det tre månader innan hon också bestämde sig för att det var ett bra förslag. Men vid det laget hade (håll i er nu) mina barns pappas sambos barns pappa, som har ytterligare ett barn med en annan kvinna och är sambo med en tredje, ”några invändningar”.

Ni förstår. Det är komplicerat, detta. Och jag tackar alla högre makter för att Mickes barns mammas nya kille inte har några barn. Inte ett enda. Inte någonstans. (I alla fall inte som vi har hört talas om.)

Anyway. Det avsteg vi nu till slut gör från barnens pappas ursprungliga sommarförslag är att jag har Tuva och Vilma en extra vecka. Så de är med mig 6 veckor i sommar, och med honom 4 veckor. Det lustiga är att det är hans förslag, detta. Han vill att jag har Tuva och Vilma en extra vecka. För de har ändå inte sambons barn den veckan.
Vi har inte Mickes barn den veckan, men vem bryr sig? Det blir ljuvligt att få ha Tuva och Vilma en extra vecka! För att inte tala om lyxen att vara två föräldrar på bara två ungar. Vi tackar och tar emot :-)

Så nu är typ alla flygbiljetter bokade till och med augusti. Det kändes stort att för första gången få boka biljetter till 'två vuxna och fem barn'. Hela familjen. Wow!

Och sommarplanerna får börja ta form. Grillkvällar hägrar. Lugna dagar i både Umeå och i Täby. Gröna Lund. Tärnaby. Massor av tid för och med vänner. Utflykter med barnen. Cykelturer. Blommor att plocka, squash och tomater att skörda. Och så lite trädäckssnickrande, förstås ;-)

Äntligen, äntligen, äntligen är den här jobbiga perioden över.
Det kommer fler, det vet jag. Man behöver ju utmaningar för att växa. Men just nu vilar jag i att jag vet hur det närmaste halvåret ser ut.

Det gör mig lugn, ända in i själen.

Nya tag...

2010-04-30T11:46:00.004+02:00

Nä, nu får det vara nog. Sedan barnens pappa började bråka i december har jag levt i ett vakuum. Från att ha en väldigt bra kommunikation där vi haft lätt att komma överens om lov och eventuella byten så har han blivit som förbytt. Jag vet inte vad det beror på, men det sammanföll med att han och hans nya tjej flyttade ihop.
Jaja.

Det är inte så härligt.
Men det är bara att leva med.

Så nu tänker jag mig att jag tar nya tag. Ska testa att försöka blogga minst en gång i veckan och se om jag får ihop något jag gillar. Jag har ju lite att ösa ur:
Om livet som 0-2-5-barnsmamma, och hur jag får ihop det med att tre av barnen (och mannen) bor i Umeå. Medan jag själv bor i Täby.
Om att vilja försörja sig på att skriva. Om min passion för utveckling. Om mina fantastiska vänner.
Eller vad det nu kan bli.

Sist jag skrev oroade jag mig lite över växthuset. Nu är all snö borta, gräset har blivit grönt och alla fantastiska vårlökar sprider väldoft i trädgården. Alla glas hade klarat snötrycket och växthuset, Palatset, står nu och ståtar längst ned i trädgården.
Det är inte så långt till ”längst ned i trädgården”. Det är närmare bestämt 13 meter från altandörren till Palatsets dörr. Men det låter ju så bra :-)

Palatset har fått tillbaka sin takkrona, sin fontän och sina möbler. Jag äter lunch där varje dag, och middag om solen legat på så att värmen dröjt sig kvar.
Tomaterna flyttade ut i förra veckan och i morse ställde jag ut squashplantorna. De är en dag gamla och redan 6 cm höga. *Stolt mor*.
Jag har fuldragit en elkabel från huset för att hålla liv i grönsakerna om det blir kalla nätter. Elkillen ska komma och göra jobbet på riktigt. Han sa att vi behövde gräva en ränna först, 35 cm djup. I lerjorden.
Har ni tänkt på vad kreativ man kan bli om man ställs inför omöjliga (eller fruktansvärt obehagliga) uppdrag?
Plötsligt inser man att en trädäcksbrygga mellan trädäcket och Palatset är en fantastisk idé!
(Dessutom en barnlek jämfört med att gräva i vår lerjord.)
Till saken hör att jag är trädäcksfetischist. Det är ett släktdrag. Falkar föds med en deWalt i handen och har tryckimpregnerat virke i sandlådan.
Så till sommarens projekt (trädäck där växthuset stod förut, pergola där växthuset stod förut, nytt plank mot grannen för att stötta pergolan, staket längs en del av det befintliga trädäcket, odlinglådor till de nya planteringarna, tak över odlingsbädden, entrétrappa på framsidan) har nu lagts ännu ett bygge.
Micke får nog spader när han läser det här.
Själv känner jag mig som Kråkan. Vad ska man med en trädkoja till när man har byggt den? Då bygger man väl en ny?

Micke, jag älskar dig över allt annat. Jag lovar att vi ska hinna sitta lite i sommar också.
Kanske i hänggungorna under den nya pergolan?

Gnäll.

2010-03-24T14:35:00.004+01:00

Vissa perioder i livet är lite jobbigare än andra. Hela den här vintern har varit en sådan period.
Ända sedan i december har barnens pappa bråkat om umgänget på ett sätt som jag inte vill gå in på här. Det räcker att säga det fått mig att inse vilken översittare han är. Han ska ha sin vilja fram, skit samma hur det påverkar barnen.
Fatta hur jobbigt det är när någon man trodde var en bra människa plötsligt gör en så grymt besviken.
Suck.
Den enda fördelen med allt detta är att jag växt som människa, och det är ju inte fy skam. Men tyvärr har det tagit löjligt mycket tid och fokus, och min stackars bok har helt hamnat i bakvattnet. Jag har verkligen en del kvar att lära när det gäller att fokusera på att vara kreativ när något försöker slå undan benen på mig hela tiden.

När jag ändå håller på så vill jag gärna passa på att gnälla lite över den här så kallade våren! Jag menar hallå, förra året kom snödropparna i början av februari! Nu kommer de väl inte vara framme i början av april ens. Jag protesterar!
Vår tomt i Täby är fortfarande helt dold under hur mycket snö som helst, och det vore väl OK om det inte samtidigt vore så att

Den angränsande allmänningen ligger väsentligt högre än vår tomt, och området närmast allmänningen var vattensjukt redan förra året. Hur ska det då inte bli i år…?
På den vattensjuka delen av tomten hade vi, innan snön kom i vintras, total lervälling pga flytten av växthuset.
Så i år blir det inte vattensjuk gräsmatta utan jättevattensjuk lervälling som på något sätt ska omvandlas till gräsmatta. (Det kanske får bli en grusmatta istället..? Det vore nog kanon, bättre att ställa studsmattan på grus än gräs! Ja!!! Bra där!
Vi hann inte få upp växthuset innan det blev för kallt, bara ramen. Utan glas. Inte så mysigt att sitta där, inte.
Växthusglasen ligger väl dolda under snöraset från taket – en dryg meter tung blöt snö när det var som värst (nu är det väl bara 70-80 cm…). Jag vågar inte ens tänka på vad det kommer kosta om glasen inte höll när snön rasade ned över dem…

Gnäll. Gnäll.

Men det finns ljuspunkter också, som den här helt fantastiska trailern för ”Every academy award winning movie ever”. Den tittar jag gärna på istället för snön.

Och tomatplantorna som redan är några decimeter höga. Jag kör repeat på den fantastisk söta gröna körsbärstomaten Green Grape (förra årets nykomling, inte så rikbärande men oh, vilken smak). Och testar nya sorten Black Cherry. Ekofröer från Runåbergs, en fröfirma jag varmt kan rekommendera.

Och i eftermiddag ska jag ”göra vår” tillsammans med barnen. Det är Vilma som driver detta, hon verkar ha samma behov av blommor och grönska som jag och hennes mormor har.
Vårt oisolerade "mellanrum" har visat potential för växtuppdragning så vi ska hänga in växtlampor och välja fröer. Kanske till och med hinner plantera lite? *ler stort*

Och nästa år, den första fina vårvinterdagen (förra året: 27/2, i år: idag), då äter jag lunch i växthuset. Och njuter av att allt har löst sig till det allra bästa för barnen, och för oss.

Så nej då. Det är verkligen inte synd om mig. Jag behövde bara få gnälla lite för att få perspektiv på tillvaron. Nu kan jag skratta istället. Laugh, laugh (se trailern!).

Ovillkorlig kärlek

2010-02-10T11:01:00.003+01:00

Det händer att jag drabbas av en fullständigt förlamade rädsla för att förlora Micke. Inte till någon annan, men i en olycka eller sjukdom eller något annat läskigt. Någon sorts för tidig död (där allt inom de närmaste 100 åren är för tidigt).

Otäcka tankar som gör mig orolig och gör så att jag har svårt att fokusera på Här, Nu.

Vilket är det som utlöst det här blogginlägget. För det är ju så otroligt kontraproduktivt. Nästan löjligt, faktiskt.

Det enda jag kan vara riktigt säker på att jag har är ju Här, Nu.

Om jag och Micke får leva lyckliga, friska och starka tillsammans tills vi är 140 så är det ju rätt fånigt om jag har tillbringat alla de åren med att oroa mig. Istället för att njuta av varenda sekund.
Utan försäkringar, krav och villkor.

Villkorslös kärlek, alltså.
Vad är det egentligen? Finns den?
I större delen av mitt liv har jag ansett att det är en myt, på gränsen till dumhet. Inte går det att älska utan villkor, då blir man ju bara trampad på, överkörd, utnyttjad. Typ.

Fast jag tror inte längre att det är sant.

Har man en hyfsad självbevarelsedrift och älskar sig själv (utan villkor, duh...) behandlar man sig själv bra. Och då låter man inte andra behandla en illa.

Villkorslös kärlek ska inte förväxlas med kärlekslöshet.

Jag älskar utan villkor för min egen skull. För att jag vill älska, för att meningen med livet är att älska och uppleva. För att kärlek ger mig kraft och lycka. (Sedan brukar det smitta av sig, men jag kan faktiskt bara ta ansvar för min egen upplevelse.)

Jag ska villigt erkänna att jag bara precis har börjat min bana som villkorslös älskare.
Det första steget är att älska sig själv.
Ujujuj. Det är nog det svåraste av allt. Jag känner ju till alla mina fel och brister, min otillräcklighet, mina oförmågor.
Men jag börjar så smått övertyga mig själv om att jag är värd att älskas i alla fall. Så länge jag är sann mot mig själv och gör mitt bästa.

Den tanken är lite svårsmält för en prestationsinriktad människa som jag.
Att mitt bästa räcker. Att mitt bästa faktiskt är tillräckligt bra.
Tänk att jag aldrig mer behöver känna att jag inte räcker till.

Vilken frihet!
Det är det som är essensen av ovillkorlig kärlek. Frihet. Total frihet. För om jag inte kräver något tillbaka när jag älskar, är jag faktiskt helt fri.
Fri att ge, bara för att ge.
Fri att känna tacksamhet över Här, Nu. Utan att oroa mig för en freak accident eller vad sjutton som nu skulle kunna hända.
Fri att njuta av livet. Passionen. Lugnet. Tryggheten i Här, Nu.
Totalt fri.

Om du också är sugen på att börja din väg mot total frihet men inte riktigt vet i vilken ände du ska börja så kan jag rekommendera några böcker jag läst på sistone. De har i alla fall givit mig en hel del nya tankar och insikter.

Lyckan, kärleken och meningen med livet. Munken som sålde sin Ferrari. Samtal med Gud. Fyra grundstenar till ett bättre liv. The Reconnection.

Man kan ana ett andligt tema, dårå.

Märkligt. Det hade jag inte trott för ett år sedan.

Grattis, syrran!

2010-01-26T10:26:00.004+01:00

Min syster Lena fyllde år i lördags, och i söndags hade vi sådan tur att vinden vände, klockorna klämtade och tuppen gal (typ).
Ett tidigt flyg hem (pga Tuvas fotbollsträning på eftermiddagen) i kombination med avbokad fotbollsträning, i kombination med att syrran sköt upp sitt firande till söndagen, och voilà - vi fick möjlighet att åka och fira födelsedagsbarnet :-)

Tuva och Vilma älskar att hälsa på hos sina kusiner, och kommer alltid hem och är alldeles förälskade i alla djur.
Höns, kaniner, hundar som inte hårar utan bara är mjuka, varma och gosiga, och nu det senaste tillskottet: dvärghamster.

Det går lite trögt att känna sig som världens bästa mamma när man inte ens kan erbjuda sina barn att få ha en liten ynklig dvärghamster. Men den stackarn (de stackarna, de ska tydligen vara minst två för att trivas) skulle aldrig överleva mina resscheman.
Barnen övar på sina cockerspanielblickar. Intensivt.
"Men vi kan ta med den hem till pappa, förstår du mamma!".

Hmm. Jag blir nog tvungen att rannsaka mina skäl.

Om två dvärghamstrar (med behagligt kort livslängd, jämfört med tex hund eller katt) flyttar mellan pappa och mamma när barnen gör det...
Och hämtas i "det andra" hemmet för de kan ju inte hänga med till skolan...
Och får bo kvar hos barnens pappa om vi åker bort något lov...
Och Tuva och Vilma tar hand om dem helt själva... (reality check. Tuva kanske. Inte Vilma. Inte ännu.)

Varför inte, egentligen?

När jag var liten hade vi hundar, katt, sköldpadda, marsvin, ökenråttor, dvärgkaniner, dvärgvädurskaniner, möss (musfarm, faktiskt), marsvin och undulater. Inte alla samtidigt förstås, men ändå.
Själv lärde jag mig att jag inte ska ha smådjur, jag tycker de är rent ut sagt tråkiga. Bara massa skötsel och jag hade inte tillräckligt med tålamod för att gosa så att de blev tama.
Men hur ska mina barn kunna lära sig det (eller något annat) om de inte får skaffa sig egna erfarenheter?

Jag tror att jag ska göra detta enkelt för mig.

Jag låter barnen tjata på sin pappa istället :-)
Han är bättre på att stå emot cockerspanielblicken (och hade typ inga smådjur när han var liten).
Och om han går med på att hämta dvärghamstrar när han hämtat barnen (och husera dem hos sig när barnen är där), då gör jag också det.

There. Said it. And now over to something completely different: Ätbara djur.

Som jag nämnde har min syster höns också.
Vi fick några tuppkycklingar av henne som vi bjöd C3 och LC på på nyår. Vi lagade dem med en stor dos kärlek (och ganska mycket grädde och soltorkade tomater) och de smakade gudomligt - till och med för mig som normalt inte äter kyckling.

I söndags fick jag med mig ägg hem. Hemmagjorda. Små gulliga "nybörjarägg" och lite större, lagda av mer rutinerad hönor. Blanka skal från den ena rasen, matta skal från den andra.
(Lite coolt det där. Individuella ägg. Nästan så att man vet vad de heter!)

Tuva äter dem till frukost och igår gjorde hon och jag en ost- och räkomelett till middag. Tror aldrig jag har sett så färska ägg, och omeletten smakade förstås helt fantastiskt.

Tack kära syster, för att du låter oss dela din skatt!
Och grattis i efterskott :-)

Peace, love and understanding

2010-01-14T08:48:00.003+01:00

Gah.
Vissa dagar, veckor, perioder är helt enkelt ganska utmanande för själen.
Jag är inne i en sådan nu.

Hur håller man fokus på klar, tydlig och ärlig kommunikation när någon plötsligt börjar komma med osakliga anklagelser, personangrepp och rena lögner?
Hur behåller man sitt lugn när någon börjar hota en?
Hur fortsätter man att ge när någon plötsligt börjar kräva, försöka ta?

Det är inte så lätt. Inte alls så lätt.

Men jag gör mitt bästa.
Då och då lyckas jag hitta ett lugn, en trygghet, en förvissning om att allt kommer att bli bra.
Om jag lyckas hålla mig tydlig och saklig, och inte låter mig skrämmas av hoten, då blir allt bra.
Om jag jobbar för att hitta en lösning som är den bästa för alla ("think Win-Win", tack Steven R. Covey), då blir allt bra.
Jag njuter av de där ögonblicken av lugn och trygghet. Försöker få dem att bli fler och längre än perioderna när jag istället går i försvar mot attackerna och hoten.

Jag har en bit kvar innan jag lyckas... Å andra sidan är ständig utveckling samma sak som livet.

Grejen är den att det finns inget att vara rädd för.
Det finns inget att försvara sig mot.
Attackerna, de osakliga anklagelserna, hoten - de kommer ur rädsla. De kommer inte ur illvilja, även om resultatet kan verka illvilligt.
(Precis som i alla mänskliga konflikter. Tänk vad enkelt det vore att uppnå världsfred om vi bara fick lära oss att komma överens och förstå varandras rädslor, istället för att lära oss att kriga och hävda oss. Tänk en allmän vänplikt istället för värnplikt, en förståelsemakt istället för försvarsmakt. Tänk om all denna konfliktenergi världen över riktades på fredsenergi istället...)

Illvilja kan jag inte förstå. Rädsla däremot, den kan jag både förstå och förlåta.
Jag har också varit rädd, och jag hoppas att dem jag sårat när jag varit rädd har förlåtit mig eller någon gång kommer att förlåta mig.
(Om inte annat så för sin egen skull. Testa att förlåta någon för något "oförlåtligt" och upplev den totala friheten! Inga "han/hon måste faktiskt förstå att han/hon gjorde fel", bara släpp taget. Förlåt, och ge dig själv ro.)

Om jag bara fortsätter att ge, att arbeta för en Win-Win i alla situationer, då blir allt bra.

Det finns bara ett beteende jag kan ta ansvar för, och det är mitt eget.
Jag kommer aldrig smutskasta, vara osaklig eller backa på gjorda överenskommelser.
Jag kommer aldrig försöka ta, istället för att ge.
Jag kommer aldrig försöka hota någon till lydnad.

Aldrig.
Jag är en bättre människa än så.
Jag har inte alltid varit en bättre människa - det var det där med ständig utveckling - men jag har en högre standard för mig själv nu och jag tänker fortsätta att höja den.

Det här är livet. Det finns inga ursäkter för att bete sig illa.
Det som känns rätt i hjärtat, det är rätt.

Peace, love and understanding.
Kunde inte sagt det bättre själv.

Odlad med gift

2009-12-04T10:02:00.004+01:00

Har läst ut Den Hemlige Kocken. Läs den. Allvarligt. Samma författare, Mats-Eric Nilsson, har även skrivit Äkta Vara. Ska läsa den också, kommer med nästa sändning från Adlibris.

Är så otroligt lättad över att vi sedan länge gått över till ekologisk mat. Så långt det någonsin är möjligt, vill säga. För vem i hela friden vill köpa ekologisk kokosmjölk när den innehåller massa tillsatser? I de tre Arninge-affärer där jag brukar handla, Coop Forum, Willys och Ica Kvantum, finns det sammanlagt en (1) sorts kokosmjölk som bara innehåller kokosmjölk och vatten. Santa Marias Extra Creamy. Kung Markatta, ett kanonbra eko-märke, ska tydligen ha en variant också. Men den går naturligtvis inte uppbringa i hela j-a Arninge. Patetiskt.

Tur att jag i alla fall delvis bor i Stockholmsområdet. Hittade en eko-shop på nätet, EkoDirekt, där man kan beställa både färsk- och stapelvaror. Priserna helt i paritet med eko-sortimentet i ovan nämnda affärer, i vissa fall till och med rejält billigare (somligt är säkert dyrare också). Gratis hemkörning om man beställer för över 1100:-. Känns inte som något större problem, eko-mat är ju dyrare än mat som är odlad med gift.

För övrigt tycker jag att det vid alla frukter och grönsaker skulle deklareras vilka gifter som använts vid odlingen. Fatta vilket uppsving eko-odlingen skulle få! Föreställ dig en lista på 29 bekämpningsmedel vid paprika och vindruvor. Fet chans att man vill stoppa i sig själv eller sina barn det...

Läste högt för Tuva (ur Hemlige Kocken) vad en "jordgubbssmaken" i en milkshake från Burger King innehåller. Det tog en stund. 48 kemikalier och tillsatser med långa krångliga namn. Däremot inte en tillstymmelse till jordgubbe. Nu brukar vi aldrig äta på Burger King, men McD:s Happy Meal har förekommit ganska ofta. Vi går nog inte dit igen.
Inte för att det är helt simpelt att svänga ihop en OK jordgubbsmilkshake själv. Man behöver ju trots allt hela tre ingredienser: jordgubbar, mjölk och glass. Eko-jordgubbar finns frysta, mjölken är inga problem. Men glassen… Suck. Inte ens Sias kravmärkta vaniljglass är helt fri från tillsatser, även om den har en otroligt kort och ren innehållslista jämfört med typ alla andra glassar i glassdisken.

När jag kom hem från veckohandlingsrundan (jo, jag storhandlar) nu i veckan förhörde Tuva mig. "Mamma, hur många E:n har du köpt?"
Matdelen av shoppingen ryckte den här gången loss på totalt drygt 1700:- (mina förråd var uppenbarligen rätt tomma) och av allt detta fanns det faktiskt bara två produkter som innehöll E:n. Smör- och rapsolja. Vit choklad (och då hade jag ändå valt länge och omsorgsfullt, så det är ingen dålig vit choklad). That’s it. Inte illa för en ovanligt fet inköpsrunda! *stolt*
Men smör- och rapsoljan går bort hädanefter, och på Ekodirekt har de en vit choklad med äkta vanilj och utan sojalecitin. Nätshopping, here I come.
På Ekodirekt kan man faktiskt beställa vin också. Nice. Inte för att vi dricker så mycket vin längre, men en ekologisk Chianti har jag gärna på lager :-)

Skål, och trevlig fredag!

På väg

2009-11-20T14:35:00.011+01:00

Den här veckan har jag kommit igång med skrivandet ordentligt. Satt upp en plan, med ett tydligt mål, och följt planen. Känner mig jätteduktig som producerar ord på det här viset :-)
Fast det svåra är ju inte att producera ord. Det svåra är att bli nöjd. Jag har liksom en tendens att bli övertydlig, och då blir jag alldeles uttråkad när jag läser det jag skrivit.

"Riv och skriv om" sa min svåger när han läst en ganska känd författares manus en gång.
Jag gillar det rådet. Det är det man får göra när man tråkar ut sig själv.
Fast i mitt fall blir det "backspejsa och skriv om" eller möjligen "klipp ur och spara - kan ju vara bra att ha - och skriv om".
Jag har ganska mycket text som "kan vara bra att ha". Tror inte jag ska använda den.

Skulle träffat E+M i tisdags, men vår dejt är uppskjuten på obestämd tid. Himla trist, inte lätt att få till datum som funkar för oss alla tre.
Åkte till biblioteket istället med Tuva och Vilma. Ibland känner jag mig verkligen som en Riktigt Bra Mamma. Biblioteket! Det är grejer det! Själv bodde jag praktiskt taget på biblioteket när jag var liten, lånade massor av böcker och läste jämt. (Mamma och pappa kan ha en annan uppfattning, med det är i alla fall så jag minns det.)
Vilma ville iofs helst spela datorspel (men hallå! på biblioteket ska man väl läsa?) och det blev mest ljudböcker lånade men ändå. Biblioteket får nog bli en månadsvis återkommande tradition. Jag måste ju ändå dit och lämna tillbaka det lånade... :-)

Igår när jag flög upp till Umeå var planet 1,5 timmar försenat. Pga storm i Malmö dagen innan. Jaja. Det finns så lustiga samband här i världen.
Jag gjorde i alla fall något som är väldigt olikt mig. Jag Kostade På Mig. Eftersom jag flyger för lite (!) för att att guldkort på Malmö Aviation, men tillräckligt mycket för att ha typ 49000 poäng så cashade jag glatt in 2000 poäng för att få tillträde till loungen.
Lugn och stilla miljö. Massagefåtölj (med fotmassage!). Eluttag - och trots att jag hade checkat in bagage hade jag dator-elen i handbagaget! Det är så bra att lära av sina misstag!
Så jag fick 1,5 softa timmar i loungen. Tog massage. Läste "Eat, Pray, Love" eller "Lyckan, kärleken och meningen med livet" som den mystiska svenska översättningen lyder (tack underbara Carro för boktipset!!!). Skrev. Drack Ramlösa. Kände mig nästan överjordiskt lugn och nöjd med hur jag hanterade förseningen. Hade jag fortfarande haft mitt "day job" så hade jag väl varit i upplösningstillstånd över att vädrets makter stal 1,5 timmar av min Micke-tid.
Det märks att vi får lite mer tid tillsammans nu. Det finns liksom en tidsbuffert att ta ifrån. /me like.

Ikväll ska jag iväg på Överraskning. Det förstod jag när det i min och Mickes gemensamma kalender stod "17:00 ????"
Jag gillar överraskningar. Det vet Micke, så han vägrar såklart avslöja vad som är på gång. Fast den här gången har jag mina misstankar, och om jag har rätt får jag träffa minst en av mina allra bästa vänner ikväll. *hoppas*
Det enda jag fått veta är att vi ska vara nere på stan, parkerade och klara, kl 17.40. Och att det är bra om jag duschat innan (vilket jag glatt tolkar som att det inte bara blir jag och Micke, fast nu säger han att han inte alls sagt att jag behöver duscha. Jag hoppas att det är en rökridå. Or I will smell, ska ju ut och springa.).

Springa ja. Nu. Strax. I regnet. Kanske skulle gå istället? Nä, springa. Eller kanske inte. Jo förresten. Det är faktiskt nästan skönare att springa än att gå i regn.
Jag tror att jag lyckats övertyga mig själv nu.
Få se om jag lyckas övertyga Micke också.
(vi kanske kan lägga oss i soffan och softa istället? Nähä... Inte det. På med dojjorna bara, seså, iväg nu!!)

Fredag, here I come.

Rosa

2009-11-11T09:48:00.006+01:00

När jag gick i gymnasiet ägde jag ett par rosa manchesterbrallor. De var riktigt tokrosa, och jag använde dem faktiskt.
Jag skojar inte.
Vet inte om jag någonsin hade någon "rosa period" när jag var liten, men jag tror inte det. Mitten av sjuttiotalet var liksom mer orange, vinrött och brunt. Inte så prinsessigt, direkt.

Anyway. Efter de rosa manchesterbrallorna, och typ 1:an i gymnasiet, lämnade jag det rosa bakom mig. Det passade inte in i min värld längre. För mig stod rosa för våpighet, menlöshet, hjälplöshet, kan-inte-själv-snälla-hjälp-mig, inte-smutsa-ner-mig, inte-klättra-i-träd osv. Så långt ifrån mig och mitt självständiga feminist-jag man kan komma (bortsett ifrån att jag sällan klättrat i träd sedan jag var typ 12).
Nä, tacka vet jag blått, brunt, rött, vinrött, svart, grått! Det är härliga, fria, självständiga färger det!

Så gick 20 år, eller så.

Och plötsligt, en vacker dag, föreslog Micke att jag skulle ha en rosa planeringspärm (en pärm jag använder dagligen, flera gånger varje dag till och med).
Moi, rosa?? No-no-no-no. Eller... kanske… det var ju var faktiskt en rätt cool rosa färg. Inte grisrosa, mer bara... rosa. Energiskt rosa, på något sätt.
Pärmen fick följeslagare. En rosa bläckpenna, en rosa blyertspenna, ett rosa pennskrin, ett rosa datorfodral...

Sedan, nästan omärkligt, började rosa smyga sig in i min garderob också. Först via träningskläderna – ett rosa träningslinne. Ett till. Rosa streck på springbyxorna och springskorna.

Och barnen, som i samma veva säger: Mamma, lova att aldrig mer köpa något svart, grått eller brunt. Det är så tråååkigt!!"
Ehum. Tjahapp. Kejrå. Jag lovar inte på livstid (och inget när det gäller träningskläder – min ekvivalent till frihet) – men visst. Färgglatt får det bli.

Numera äger och bär jag rosa med nöje. Jag har en rosa klänning och till och med ett rosa underställ med blommönster. Förlåt om det ger er bilder ni helst vill slippa, men jag blir varm och glad av det :-)

Och nu, vid 41 års ålder, har jag insett att feminism sitter inte i färger. Feminism är väl snarare ekvivalent med frihet - att få göra vad man vill utan att någon säger "det går inte, du är tjej" (eller kille, för all del).

När jag skrev mitt blogginlägg i måndags upptäckte jag hur... kontrollerad färgskalan på min blogg är. Praktisk. Man skulle rent av kunna kalla den slätstruken.
Som jeans med musbrun kofta och mörkgrön t-shirt. Inget som sticker ut direkt.
Det är nog dags för förändring. Jag känner mig inte slätstruken längre. Snarare... Fri!

För övrigt har jag en nästan-aldrig-använd-jättesnygg-modell musbrun kofta från MQ, storlek 38. Någon som är intresserad?

Min älskade pärm

Avstamp

2009-11-09T10:55:00.003+01:00

I början av april i år försvann allt luftmotstånd i vår värld. Vi nådde en förlikning i vårdnadstvisten, som i korthet innebar att Moa och Meja från och med sommarlovet 2009 bor halvtid hos Micke, och att Melker genom ett (för all del oerhört långsamt och utdraget) upptrappningsschema kommer att landa på 50/50 han också. Det blir någon gång kring jul 2011.
(Att barn generellt anses mogna för växelvis boende när de fyllt 3 år - i Melkers fall maj 2010 - gäller av någon obegriplig anledning inte Melker. Det där med att hålla ihop syskonskaran är, har jag förstått, bara viktigt när syskonskaran bor hos sin mamma.)

Det är med andra ord inte riktigt för Melkers skull lösningen ser ut som den gör, men det är som det är och det är ingen idé att lägga mer energi på den frågan.

Det vakuum som uppstod när förlikningen var klar är svårt att beskriva. Ungefär som att ha klafsat omkring i lårdjup gyttja i nästan två år, och sedan plötsligt få springa omkring på nyklippt gräs. Fullständig motståndslöst. Fritt fall framåt, liksom. Full frihet att planera – vi vet hur varenda lov ser ut de närmaste åren, i alla fall när det gäller Mickes barn. Helt otroligt. Vi som inte har vetat när loven börjat om barnens mamma har tänkt att anpassa sig efter praxis eller vägra låta barnen vara med sin pappa.
Men nu vet vi. Åratal i förväg.
Balsam för själen för en fd projektledare.

Mellan februari och oktober har jag varit tillbaka på mitt gamla jobb, som avdelningschef. Tyvärr fick jag inte ihop mina ambitioner för jobbet med min verklighet... Trist, för det var en jätteroligt jobb och människorna på det stället är helt fantastiska.
Hade jag och Micke bott ihop "på riktigt" hade det funkat. Men nu är vi särboende ensamföräldrar varannan vecka, och sammanboende gifta utan barn varannan vecka.
Och att jobba korta dagar under barnveckan, det håller bara om man kan jobba över rejält under vuxenveckan. Då är det svårt att få tiden att räcka till för sin relation. Riktigt svårt.

Jag fick helt enkelt prioritera.

Inte helt oväntat vann Kärleken över Karriären. Det jag allra helst vill är ju att få skriva – hur osäker/spännande den framtiden än kan tyckas – och när jag gör det får jag jobba i samma rum som Micke. I alla fall under våra vuxenveckor.

Så nu är jag nästan tillbaka där jag var i februari. Med två stora skillnader: jag har lärt mig otroligt mycket om att prioritera min tid. Och det finns inte längre någon vårdnadstvist som tar huvuddelen av all energi.
Mitt mål är att min första bok ska vara färdigskriven 14 feburai 2010. There. Said it.
Och jag vet ännu inte vad jag kommer att skriva om här på bloggen.
Kanske helt utflippade tankar om Universum, kärleken och meningen med livet. Kanske om min vardag, ungefär i samma stil som förut. Kanske recept på mat jag gillar. Kanske alltihop. Det får ge sig. Något blir det garanterat :-)

Dags för paus

2009-01-21T15:20:00.002+01:00

Ibland händer det väldigt mycket på väldigt kort tid. Ibland tar det lite längre tid.
Det senaste året har jag ägnat åt att skriva. Inte bara förstås, men nästan. Först ett par ganska känslomässiga försök, och sedan Min Bok. Den där som Alla Behöver Läsa ;-)

Och nu, när jag precis fått rejäl fart framåt, då kommer en Utmaning.

Ur ett filosofiskt perspektiv ser jag utmaningar som något som får oss att växa, och hur vi växer beror på hur vi hanterar våra utmaningar. De är med andra ord något positivt.
I verkligheten är utmaningar något som kräver beslut och därför föregås av någon form av beslutsångest. Gah.

Min Utmaning bestod av ett jobberbjudande. Ett jobb som är som klippt och skuret för mig. Utvecklingsmöjligheter, bra lön, unga smarta människor och allt det där. Dessutom är min intrikata familjesituation känd, och så länge vårdnadstvisten rör till det för oss kan jag göra delar av arbetet på distans.

Alla rätt med andra ord. Inga anmärkningar.

Men.
Det går banne mig inte att ge allt på en heltidstjänst, skriva på heltid och hinna njuta av familjen. Boken hamnar nu längst ned på min priolista.
Eller. Inte nu. Om 3,5 veckor. För då börjar nästa fas i mitt liv.

Fram till dess ska jag skriva. Högt räknat har jag 10 arbetsdagar på mig. (Hur i hela friden kan januari och februari vara så fulla av undantagsdagar?!?) Jag tror inte att det räcker för att skriva klart, men hur jag än räknar kommer jag 10 dagar närmare målet. Sedan^TM får jag skriva på helgerna istället. Barnlösa helger får väl jag och Micke åka iväg på romantiska get-aways där vi ägnar oss åt varandra och åt att skriva.
Låter mysigt. Det blir bra.

Men, men.
Bloggen hamnar faktiskt nedanför boken på min priolista, vilket innebär att det här är mitt sista inlägg på "ett tag". Sedan får vi se. Till dess ett stort TACK till alla er som kommenterat mina inlägg, ni har förgyllt mitt liv även om jag inte lyckats kommentera tillbaka alla gånger!

Kram / Åsa

Fredagstankar

2009-01-09T14:49:00.015+01:00

Vi avslutade 2008 med en fantastiskt trevlig nyårmiddag hos M+I (tack igen!).

Efter den, och julen, bestämde jag mig för en vit... period. Med mycket grönsaker. Ekologiska. Råkade höra om "vanlig" paprika och dess typ 29 bekämpningsmedel. Skulle vilja ha skyltar vid grönsaksdisken: "Odlad med hjälp av följande gifter:..."
Jag tror att omställningen mot ekologiskt jordbruk skulle gå lite fortare då.

Min 5-poängskurs i Livsförändrande filmkunskap har tagit ny fart den här veckan. CC och LC är kursledare. Veckans tema var Vackra Filmer Som Utspelar Sig I Framtiden.
Aeon Flux och Equlibrium blev det. Lika men ändå helt olika. Och väldigt sevärda. Trots våldet (eller kanske tack vare, vad vore Aeon Flux utan gräs-scenen eller Equilibrium utan vapen-katan..?)
Dessutom fikar man väldigt gott och trevligt på mitt universitet :-)

Har också fått ny fart med min bok. Tänk att det är så spännande att skriva, jag är sååå nyfiken på vad mina huvudpersoner kommer hitta på härnäst! Och jag är jättenöjd, hittade en twist som jag verkligen saknat i det ursprungliga upplägget.
Det är så kul att skriva!
Men shit vilket kontroversiellt ämne jag har hittat... Man vågar ju knappt knysta om att jo, alltså, nog är det skillnad på feminint och maskulint innan man får ta skydd bakom närmsta stora starka karl ;-)

Nu börjar det bli dags att hämta mina älskade döttrar, och sedan åker vi upp till resten av vår älskade familj i Umeå. Skridskorna är packade, i Umeå är det förhoppningsvis fortfarande vinter i helgen... Bromma bjöd på 6 plusgrader och solsken när jag landade i förmiddags, och det ska vara fortsatt varmt nästa vecka. Kanske vi lyckas slå förra årets snödroppspremiär – 2 februari..?
Åh vad jag längtar efter att plantera blommor och grönsaker! Och i år har jag ett växthus, trallala :-) *längtar*
Där var det för övrigt 8,7 grader varmt vid lunchtid idag… Snart, snart är det läge flytta ut middagarna igen! :-)

Grattis mamma!

2008-12-31T16:42:00.002+01:00

Idag är det den sista dagen på 2008, och min mammas födelsedag. Min mamma är världens absolut coolaste mamma. Just nu, eller ja, sedan 1:a november, är hon på Hawaii och jobbar som volontär på en retreat. Yogar, snorklar, umgås, LEVER!
Egentligen skulle hon "bara" vara där i 3 månader, men hon trivs så bra så hon har bestämt sig för att bli kvar ett halvår. Huset är ju ändå uthyrt, och februari, mars och april är väl inte värsta höjdarmånaderna egentligen. I Sverige alltså ;-)

Min mamma är som sagt världens coolaste. Hon är också en fantastisk förebild och när jag blir stor vill jag vara som hon :-)

Grattis på födelsedagen, mamma, och Gott Nytt År allihopa!

Världens vackraste mamma i mitten

Small golden wedding, del 3

2008-12-17T10:25:00.006+01:00

Så kom vi då hem igen, till våra älskade barn. Efter Vilmas luciafirande på dagis åkte jag och mina tjejer upp till Umeå, en flight som faktiskt gick i tid(!).
Det blev lek och pannkakor, som vanligt på fredagarna, och när tjejerna var i säng fick vi sitta ned i soffan och se när Kevin vann Idol. Snyggt jobbat!

Jag mötte Lassie: Min svägerskas dotter är kusin med Kevins flickvän Sofia. Så våra tjejer betraktar sig typ som släkt med Kevin ;-)
Jag och Micke har faktiskt träffat Kevin en gång i somras, på min svägerskas 30-årskalas. Tyvärr hade jag
1) nyopererade ögon och var därför beordrad att bära solglasögon inomhus och
2) just bitit av en framtand och knep ihop därför ihop munnen så gott det gick. Inte ett leende slapp ut.
Dryg Stockholmare, någon? *fniss*

På lucialördagen firade vi så vårt bröllop, med alla barnen. Tjejerna fick vara med och styra: de ville ha egna blommor att hålla i och en bröllopstårta med brudpar på. Dessutom fick de vara med och säga vad de ville att vi skulle lova varandra. De har så bra tankar, våra barn.
Allra helst hade de också velat ha massor av gäster (som skulle komma redan dagen innan), men det får vi spara till deras egna bröllop.

Det blev ett jättevackert bröllop. Kärleksfullt och innerligt. Samma musik som på vigseln, nästan samma ord, ännu vackrare löften. Och barnen avslutade ceremonin genom att dansa en helt improviserad kärleksdans runt oss, till tonerna av Come What May. Alla fem, i en underbar liten ringdans. *tårögd*

Sedan bar det av till fotostudion, som Micke dagen till ära hade inrett på bottenvåningen. Det är en väldigt rolig utmaning att ta bild på sju pers med självutlösare! Många klicketiklick blev det, och resultatet blev jättefint :-)

Efter fotograferingen åt vi bröllopstårta och därmed var tjejerna nöjda. Vi också. Nöjda, lyckliga och gifta enligt konstens alla regler. Kreativ konst. Kärleksfull konst.

Ett tag var jag orolig över vad mina barn skulle tycka om att jag bytte namn, men för dem var det helt självklart. ”Jag vill också heta Jakobsson i efternamn”, sa Tuva. Och Moa är enormt förtjust i att få kalla mig fru Jakobsson, och över att vi nu har samma efternamn.
Mmm. Gullungar. Världens underbaraste. Alla fem.

Ett varv till! :-)

Small golden wedding, del 2

2008-12-16T10:16:00.000+01:00

Efter lunchen bar det av till Italien. Vi bodde på en helt underbar bondgård (La Fattoria) i bergen i Umbrien. Umbrien ligger mitt i mitt i (öster om Toscana) och är lika stolta över sin regionala vin- och matkultur som (jag antar att) resten av Italien är. La Fattoria ligger en bra bit upp i bergen, i jättevacker natur och med helt fantastisk utsikt.

La Fattoria drivs av familjen Guerri, där gamla mamma styr köket, sonen Paolo roddar jordbruket och hand fru Rosaella är lärare i klassiska språk på dagtid och tar hand om barnen och gästerna resten av tiden. Hon är den enda på gården som pratar engelska.
Vilket leder mig in på det enda problemet med Italien: de pratar italienska och det gör inte vi. Vilket väl faktiskt inte är ett problem med Italien, utan med oss. Hmm.

Vi får skylla på orutin när det gäller semester. Vi kom helt enkelt inte på tanken att köra en språkkurs veckorna innan, eller ens att ta med en liten parlör för att kunna räkneorden och jag, du, han, hon osv. Istället har vi suttit och läst engelsk/italienska turistbroschyrer för att få lite koll på vilka ord som kan tänkas betyda vad. Och tagit vara på vartenda tillfälle att leka italienska med italienarna. De pratar ju glatt på även om man ser ut som ett levande frågetecken.

Och vad kul det är när ens ansträngningar ger resultat :-)
På måndagskvällen, efter två dagar i Italien, var vi på en vinprovning som flöt gränslöst mellan italienska och engelska, och vi Förstod! Och pratade, förstås ;-)
"Mmm, det här vinet passar nog väldigt bra till viltkött", "Jaha, xxx, du menar såna där som hoppar?" (nä, vi visste inte vad kanin heter på italienska men det löste sig ju).

På tisdagen lyckades vi säga att ”ikväll äter vi middag i Citta di Castello, och imorgon äter vi här, klockan 19”. Och vi sa det så att gamla mamma (som verkligen bara pratar italienska) förstod! Woho!
Dialog från ett annat restaurangbesök i Citta di Castello, med en kypare som inte pratade speciellt mycket engelska: Vi tittade på contornisarna (kringrätterna, typ) och undrade vad cardi kunde tänkas vara. Kyparen funderade, och började rita och berätta. ”Ni vet selleri?” frågar han. ”Si si” säger vi, och han lyser upp: ”Det är inte en sån!”.
Helt underbart!
Cardi smakar för övrigt helt OK, och jag vet ungefär hur det ser ut (nästan som selleri, faktisk!) men jag har ingen aning om vad det är. Någon som vet?

I Umbrien finns det mycket skog. Ekskog, för att vara noga. Vilket innebär att de eldar med ek. Ek är ett ganska hårt träslag. Umbrisk ek är stenhård. På allvar.
Ved heter legna på italienska. Eld heter fouco. Det lärde vi oss ganska snabbt. Men det tog tre dagar innan vi lärde oss hur man gör fouco av umbrisk legna.
Först försökte vi själva. Länge. Alldeles för länge, om någon skulle fråga mig ;-)
Sedan gick vi efter hjälp. Vi kom tillbaka med en flaska tändvätska. Gud vad vi skrattade. Det fanns alltså ett trick! Men att använda tändvätska i öppna spisen, det låg verkligen helt utanför våra referensramar.
Tydligen låg det utanför ekens referensramar också, för det funkade fan inte!
Så vi fick krypa till korset (igen) och be om hjälp. (Hjälp heter Paolo på italienska). Tyvärr kom hjälpen medan vi satt och åt, så vi kunde inte kolla hur Paolo gjorde. Men han lämnade ett spår… Två stora askar med absolut o-ekologiskt brännmaterial. Vi vet inte riktigt vad det var, men det luktade bensin.
Och det funkade! Seger! Burn, motherfu*er, burn!

Vi hann också med en underbar ridtur i de umbriska bergen. Jag, Micke och en guide. Precis som vi önskat oss. En solig dag, och jag har aldrig varit med om vackrare ridtur. Mitt lilla arabsto hade bra fart i fötterna, och när hon fick lite tråkigt under skrittpartierna så hittade hon roliga saker att skygga åt. Inte en tråkig sekund för min del :-)
Micke klarade sig utmärkt och tog dagen efter sitt livs första ridlektion. Det enda som stör mig är att jag hade mer träningsvärk än vad han hade…

Sista dagen började det regna. Tydligen regnade det jättemycket, för det blev översvämningar i dalarna och en väg var avstängd när vi skulle åka hem (det berättade polisen, på italienska, och vi Förstod igen :-)
Men eftersom vi nu hade lärt oss att göra upp eld och kunde sitta framför brasan och mysa så märkte vi inte så mycket av det där regnet. Bara som ett rogivande smatter mot taket, typ. Och äntligen fick vi nytta av hyrbilens regnsensor! Den lilla raringen hade inte alla paddlar i vattnet utan trodde att det regnade varje gång vi startade den.

Så for vi hemåt, via München. Den flygplatsen är faktiskt riktigt trevlig, det finns många schyssta restauranger och trevliga affärer. Den, och Köpenhamns flygplats, är nog mina favoritmellanlandningsplatser ;-)

Small golden wedding, del 1

2008-12-15T14:46:00.000+01:00

Nu har jag gjort det jag lovade mig själv att aldrig mera göra.
Bytt namn.
Numera heter jag Åsa Jernberg Jakobsson. Eller Åsa J. Jakobsson, som det nog får bli till vardags. Är en aaaaning trött på att använda dubbelt efternamn. Man vet aldrig hur man blir sorterad ;-)
Dessutom är mitt nya efternamn 325 % längre än mitt ursprungliga, och nästan 42 % längre än mitt förra. Då har jag inte räknat mellanslagen ;-)

Vi har alltså gift oss, jag och min älskade Micke. Två gånger, för att vara på den säkra sidan. En gång med präst (utan alla barn), och en gång med alla barn (utan präst). Båda tillfällena var lika riktiga och lika viktiga, på sina alldeles egna sätt.

Den officiella vigseln skedde på Arlanda, på väg mot vår bröllopsresa i Italien.
Pappa, Maggan och syster Lena var där. Och prästen Kajsa. Eftersom barnen inte kunde vara med så ville vi ha det litet.
Och allt blev precis så fantastisk som vi hade önskat. Litet, avslappnat, kärleksfullt, vackert och alldeles lagom långt. Kajsa har helt klart kläm på det där med väsentligheter! Och säga vad man vill, men det är väldigt skönt att höra en präst säga ”tänk om fler kunde sätta sina barn först, på det sättet som ni gör!” och skaka på huvudet åt tankarna att låta bli sin egen lycka ”för barnens skull”. ”Så kan man ju inte göra”, som hon sa. Sedan pratade hon om energin som finns kring oss, och hur absolut rätt vi verkar vara för varandra.
Jag kan bara hålla med. Vi är så rätt för varandra.

När man vigs på Arlanda får man gärna fixa musiken med sin iPod, och det går alldeles utmärkt att sjunga med själv. Det var underbart att få stå där och sjunga Truly Madly Deeply och Come What May utan några som helst skrupler :-)

Jag hade en liten guldfärgad klänning med massor av fransar, en riktig sån där ”nu vill jag snurra runt ett varv till”-klänning. Jag blir glad bara jag tänker på den!

Efter vigseln blev det champagne i kapellet, och sedan lunch på Rai Due. Hade ingen aning om att det gick att äta gott på Arlanda, men det gör det! Utanför säkerhetskontrollen, Terminal 5, om behov skulle uppstå!

Bestyr

2008-12-02T16:06:00.000+01:00

Tiden rusar, så som tid brukar rusa i slutet av november och början av december. Vilken dag som helst är det bergis julafton… Och innan dess är det minst tusen grejer som ska fixas. Precis som vanligt.
Det tar aldrig slut. Så är det bara. Och om man tänker efter så är det väl faktiskt så det ska vara? Tänk om allt var klart… Är det inte då man dör, typ?
Så nu har jag bestämt mig för att sluta fråga mig ”tar det aldrig slut?”. Jag tycker att ”vad är det bästa jag kan göra?” verkar vettigare. Mer stärkande, på något vis.

Det bästa jag kan göra idag är att skaffa löparskor med dubbar, så att jag kan fortsätta springa även när det är halt ute.

Det bästa jag kan göra idag är att skämma bort mina underbara tjejer genom att hämta dem med bilen – det regnar och regnar och regnar i Täby. För att inte tala om hur nattsvart det är ute. Mysigare att komma hem och gosa med dem än att traska omkring i sjöblötan därute.

Det bästa jag kan göra idag är att njuta av allt jag är tacksam för. Det listan kan bli hur lång som helst, och den börjar alltid med:
Min älskade Micke.
Mina barn – alla fem.
Min familj.
Mina vänner.
Att vi är friska.
Osv. osv. osv. osv.

Mhm. Det finns mycket att vara tacksam för här i livet.

På lördag ska jag och Micke åka på semester tillsammans för första gången. Det kommer nog bli… annorlunda. Ingen kurs att gå, inget jobb att sköta, inget trädäck att lägga, inga barn att sätta främst. Bara han och jag, på någon sorts lantgård i Italien. Umbrien, närmare bestämt. Vinprovning och ridning är det enda vi har planerat. Fem nätter, fyra hela obrutna dagar. Vi lär nog få hitta på mer än vinprovning och ridning om vi inte ska klättra på de rustika väggarna ;-)
Man lär kunna gå på tryffeljakt med hund till exempel. Raska rackare, de där tryfflarna! Men jycken jagar väl ikapp dem..? Och sedan kan man få lära sig dreja också. Det kan ju bli julklappar till hela släkten ;-)

Lite ont i magen, bara.

2008-04-06T14:17:00.000+02:00

2 april.
Lite ont i magen när jag vaknar. Lätt krampliknande i mitten av magen, påminner om mensvärk. Fast jag har ju inte mens. Och så mår jag nästan lite illa.

Dumheter. Jag tänker banne mig inte må illa. Och Ipren funkar mot det mesta. Ignore treatement också. Så jag gräver i trädgården, kärrar någon kubik sand från ena änden av trädgården till den andra, springer min runda och anser att allt är som vanligt. Hämtar Micke på Arlanda, äter middag med halvdan aptit och sedan hämtar vi tjejerna hos mamma. Är lite trött och kinkig (jag, inte barnen), men det löser sig och tjejerna kommer i säng. Vi också. Jag har fortfarande ont i magen.

3 april.
Vaknar, inget magont i mitten av magen längre. Puh. Går upp och hämtar Tuva – när jag lyfter henne ur sängen och hon slår benen om min midja känner jag hur ONT det gör. Hmm. Har tydligen ont i sidan istället för i mitten av magen. Jaja. Det går säkert över.

Rejält öm i magen. Skippar springningen idag.. Försöker koncentrera mig men magen ömmar lite för mycket. Micke skickar mig till soffan när det är dags att fixa lunch, jag ser tydligen skröpligare ut än vad jag känner mig. Börjar faktiskt känna mig ganska skröplig, så jag smiter upp och hämtar ungarnas febertermometer utan att Micke märker något (tror jag). Tar tempen. 36.5 i armhålan, ingen feber, alltså inbillning. Skönt.

Kommer knappt upp ur soffan. Inte utan ett ”ajsomfan” i alla fall.

Efter lunchen inser jag att jag inte kommer kunna tänka ordentligt med den här magen. ”Tänk om vi skulle åka och köpa lite jord (lite = typ 8 * 50 liter..)?” ”Visst”, säger Micke (han vet ännu inte vad *lite* betyder), ”men du kanske ska ligga ned och vila lite först?”

Jag är tydligen inte riktigt mig själv. Frågar försiktigt vilken sida det är blindtarmen sitter på. ”Höger.”. Puh. Jag har ju ont på vänster sida.

Problemet är bara att jag inte kan skilja på höger och vänster. Som Micke så snällt påpekar har jag skitont i magen på HÖGER sida.

Glad och hjälpsam som han är surfar han upp symptom på blindtarmsinflammation. Lite för många symptom stämmer på mig. Alla utom feber. Som inte brukar komma förrän ”efter något dygn”.

Vad tusan, jag behöver ju köpa jord!?! Jag kan inte hålla på med sånt här tjafs..

Går med på att ringa sjukvårdsupplysningen. Blir beordrad att åka till Danderyds kirurgakut. Menvafaaan. Okej, rå. Bäst att åka in för att utesluta den där blindtarmen.

Har vid det här laget lite svårt att gå. Mår liksom ganska illa och känner mig lite svimfärdig. Fast så ont gör det inte. Den snälla undersköterskan (manlig, ung, snygg) som undersöker mig frågar hur ont det gör på den berömda skalan 1-10. ”Och säg inte att du fött barn, snälla..?”

Jag har fött barn. Det här gör knappt ont alls. Särskilt inte om jag får ligga stilla på en bår. Det är ju lite värre när jag vänder på mig, eller när någon klåfingrig typ ska klämma på höger sida av magen. Då gör det ont så att jag kvider. En trea, typ.

Jag blir inlagd. Suck. Jag har ju knappt ont, tänk om jag (eller mitt undermedvetna) bara fejkar allt efter att ha fått reda på symptomen? ”Skolboksexempel på blindtarmsinflammation” säger läkaren. Tacka fan för det. Eller Internet.

Blodprov, dropp i armvecket, upprullad till avdelning. Skönt att slippa gå, börjar känna mig… inte så bra.

Micke är tvungen att åka, tjejerna behöver hämtas och tas om hand. Vilken otrolig tur att han var i Täby istället för i Umeå!

Det är tråååkigt att ligga på sjukhus och bara ha ont när man vänder sig. Eftersom jag försöker låta bli att vända mig händer liksom inte så mycket. Inget att äta och dricka, förstås.

Blir nedrullad för att titta på blindtarmen med ultraljud. Läkaren letar. Länge. Hittar ingenting. ”Det betyder inget”, försäkrar hon glatt.

Nähänä.

Blodprovet som de tog när jag las in var misslyckat, de röda blodkropparna hann falla sönder (så slarvigt!). De vita visar en måttligt förhöjd sänka. Nytt blodprov tas, jag tjatar mig till att få det gjort så snart som möjligt – om jag inte är sjuk vill jag sova hemma, faktiskt. Pratar med tjejerna och Micke ett par gånger under eftermiddagen och kvällen. De vill att jag ska komma hem. Det vill jag också.

Det andra blodprovet visar på en något lägre sänka och även de röda blodkropparna indikerar infektion. Läkaren kommer och pratar. Undrar om jag vill vänta tills de är *ännu* säkrare? Men hallå, då kanske jag inte kommer hem imorgon efter frukost, så nej tack. Han ser lättad ut, ”bra, så tar vi dig i första bästa lucka”.

Jag får duscha. Sitt-dusch. Känns lite tantigt, men bättre än att stå. Jag är lite matt. Ännu tantigare blir det när jag inte kan ta mig ifrån duschrummet till sängen. 1.5 meter. Jag stapplar ut, på huk, iklädd endast tantiga operationstrosor (jättestora, från halva låret upp över halva magen. Loose fit. Inte snygga alls). Sitter och flämtar, håller hårt i dörrposten. Min rumsgranne tillkallar sköterskor som hjälper mig till sängen (efter att ha gnällt över att jag lyckats tappa operationsrocken på golvet när jag satt på huk och inte kom upp).

Allvarligt, de var jättesnälla, alla som tog hand om mig. Men det var lite lustigt, det där med operationsrocken. Sköterskan var lite stött över att hon var tvungen att gå till en annan avdelning, nu när jag hade smutsat ned den sista rena de hade.

Åtta timmar efter att Micke ledde in mig på akuten blir jag opererad. Mycket bättre lycka än med ultraljudet, den här gången hittar de en blindtarm och YES, den var inflammerad. Men fin. Inget gegg runt om.

Guvaäckligt det låter med gegg runt om. Tur att jag slapp det. Och därmed antibiotika.

4 april.
Blir utskriven av glad läkare strax efter frukosten. Micke kommer och hämtar. Sen får han sköta markservice, minsann. Lyd ett gott råd: om du ska operera blindtarmen så se för guds skull till att du har någon som kan ta hand om dig! Du behöver någon som kan hämta vatten, tidningar, böcker, datorer, laga mat, servera i sängen, plocka undan, hämta barnen från skola och dagis så att de (och deras mamma) får gosa och säga hejdå ordentligt innan de ska hem till sin pappa, lämna tillbaka barnen på skola och dagis i tid, binda fast rep i sängstolparna (inte så roligt som det låter, det var för att jag skulle kunna dra mig upp till sittande utan att använda magmusklerna), komma med te, choklad, blommor, teckningar (nej visst ja, det var barnen) och gosa. Ovärderligt.

Fast middagen som vi skulle haft på fredagkvällen var vi faktiskt tvungna att ställa in. Vi ändrade den till en bortbjudning på söndagen istället, det kändes enklare på något vis.

5 april.
Inplanerad middag med M och A från exjobbet. De som är så svårbokade. M ringer och undrar om vi kanske vill ställa in, med tanke på operationen. Meh. Då blir det ju inte av förrän tidigast i sommar. Klart vi kör som planerat. Men vi bestämmer att vi struntar i kubb och beach-volley.

Under kvällen kommer jag faktiskt upp till en femma på smärtskalan. Det gör ont att skratta när man är nyopererad. Men jag är säker på att det är nyttigt. M+I, A+J, tack för en jättekul kväll :-)